I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått från de enkla till
de mer sammansatta tillstånden. Skilda samhällsklasser finnas; en ganska
långt drifven arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma
rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse som skipar lagarna och
en religion, hvars präster ge gudomlig hälgd så väl åt lagarna, som åt
andra moraliska budord. Dessa barbariska samhällen -- ofta despotiskt d.
v. s. enväldigt styrda monarkier -- hafva ägt stora civilisatoriska
uppgifter, i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt
afseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen i t. ex. det gamla
Egypten, de assyriska, babyloniska och judiska rikena, perserriket, de
amerikanska rikena vid européernas eröfring, de grekiska staterna, det
romerska riket. Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra
afseenden, ur den _moraliska_ utvecklingens synpunkt kunna de med allt
fog kallas barbariska.
Den despotiska konungamakten har, med afseende å moralens utveckling,
haft uppgiften att stärka de styrdes gemensamhets- och vördnadskänsla,
att tvinga till laglydnad genom ytterlig stränghet; att sålunda djupt
inprägla vissa sedebud, hvilka visserligen redan blifvit medvetna, men
icke kunnat blifva värkligt inorganiserade förr än under den despotiska
samhällsmaktens jämna tryck, och genom skräcken för dess ofelbart
återkommande, grymma straff. Den enskilde förlorar själfhämdens rätt; de
motspänstiga utrotas, och ett urval äger sålunda rum af de mer
samhällsdugliga. Dessa sätta sålunda sig så mycket mindre upp mot
regentens bud, som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret
och tronen» hjälpa sålunda hvarandra vid vildarnas fostran, men denna
sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid var, som sagt, detta
tunga ok gagnande för att tämja människodjuren, men sedan förlamade det
deras utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge, bli
fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga personligheten.
Individualiteterna försvinna, när man formar dem efter en enda prägel;
de bli böjliga i en viss, åt dem anvisad riktning, men på samma gång
dödas i regeln förmågan af initiativ, lusten att upptäcka, att nydana,
att skapa.
Som utrymmet icke medgifver att bevisen på den barbariska moralens lagar
hämtas från alla håll, väljer jag dem företrädesvis från de folk, som
öfvat det största inflytandet på den nuvarande europeiska odlingen, ja,
som ännu i dag bevara en stor del af detta inflytande.
Hos judarna, grekerna, romarna och germanerna skall genom några få
exempel visas hvad som var den barbariska moralens begrepp om
människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen,
aktning för äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.
A. JUDARNAS MORAL. I judarnas budord: »du skall icke dräpa, icke göra
hor, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd» finnes intet, som
skiljer deras från andra barbariska folks moral, ja, några af dessa bud
finner man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens bud är
för juden eget, men väl den därvid fästa _lönen_. Endast _ett_ nytt bud,
med _mänsklig_ innebörd, det om hvilodagens helighållande, är det
tillägg, genom hvilket judens »Tio Guds bud» utmärka sig framför andra
folks på samma odlingsgrad. Ty hvad buden innebära om förhållandet till
Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets område.
Judens moral -- som andra barbarers -- gäller emellertid endast judar. I
Javehs, nationalgudens namn, befalles och sker nedslaktning af besegrade
fiender[15], af deras kvinnor och barn[16]; lönnmord på fiender --
sådana som Jaëls[17] och Judiths -- förhärligas. Barnamord förekommo,
och den förstföddes offrande var en religiös plikt[18]; sägnen om
Abrahams offrande af Isak[19] antyder (som förut påpekats) en begynnande
ändring i detta bruk, som småningom alldeles upphörde: den förstfödde
friköptes sedan genom en gåfva till templet. Äfven berättelsen om Jeftas
offer af sin dotter[20] visar ej blott, att människooffer voro i bruk
hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt öfver barnens lif.
Lagen gaf honom rätt att stena den olydige sonen[21]. Sin dotter kunde
han sälja som slaf[22].
Månggifte är i judens moral berättigat för mannen[23], men den
äktenskapsbrytande hustrun stenas[24]; hustrun kan äfven af de
obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga laster öfvades men straffades
strängt[25], som inom de flästa andra barbariska samhällen. Grymma
straff, såsom stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken.
Slafven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog under slagen,
utan under en dag öfverlefde misshandlingen[26].
Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta stränghet: »Du skall ingen
skonsamhet bevisa; lif för lif, öga för öga, tand för tand, hand för
hand, fot för fot», så lyder lagen[27].
I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till en större
mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng som många andra barbariska
lagar; man fick t. ex. i vissa fall återgälda det stulna fyrfaldt eller
femfaldt[28]; kan man det ej, blir man målsägarens slaf. Äfven under
sina monarkers styrelse bibehålla judarna den själfkänsla och
jämlikhetsanda, hvilka visa sig i flera mänskliga budord, särskilt till
de svagares skydd. Slafven kunde bli fri på 7:e året[29]; då fick jorden
hvila och de fattige samla dess själfsådda skördar. Främlingen, den
faderlöse och änkan stodo under Javehs hägn[30]; arbetarens lön skulle
betalas före solnedgången[31]; och gäldenären fick ej beröfvas hvad han
nödvändigt behöfde[32]; all ränta var förbjuden[33]; den fattige fick
plocka ax på åkern[34] och äfven mot den vanföre och den ej lagskyddade
främlingen anbefalldes barmhärtighet[35] liksom äfven mot djuren. Den
hos andra barbariska folk vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos
judarna: hvar och en måste svara för sig själf; den enes missgärning
hemsöktes icke på den andre[36].
Människolifvet skyddas mer än egendomen och altruismens stora budord:
att älska sin nästa som sig själf är uttalat i judarnas[37] liksom i
andra asiatiska folks morallagar[38]. »Nästan» var emellertid för juden
ännu blott -- _juden_. Och ehuru glimtar af en högre uppfattning i detta
fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var det först Jesus
som i detta hänseende vidgade den judiska uppfattningen till
allomfattande människokärlek. Det är således -- som vi vid jämförelse
med andra barbariska folks sedelära otvetydigt finna -- icke genom sin
morals höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans sedliga
öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs
utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det
nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef
judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så
allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur
hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en
ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan
profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod,
som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga
laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus -- som förkunnade
personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom
sedlighetens högsta bud -- stod så högt öfver äfven _sitt_ folks högsta
religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som
utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att
duka under för sin samtid.
B. GREKERNAS OCH ROMARNAS MORAL. I grekernas fornsägner finna vi många
spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte,
oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk
utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig
återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke
fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.
Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider,
visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från
männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens
sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes
länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna
till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro
dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke
i lifvet blifva med allvar förvärkligade.
I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till
tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar.
Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande
företeelser är ej riktig.
Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och
fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade,
sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.
Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid
slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens
främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet
med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda
mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Själfva det sakförhållandet, _att_ ett försvar för slafveriet behöfdes,
visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten
hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom
dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa
sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare
sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här
som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar.
Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas
förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande
tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare,
Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till
slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet
just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet
präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.
Den grekiska och romerska patriotismen -- som i dessa tider var
medborgarnas högsta dygd -- innebar samma hat till främlingen och
grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är
moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de
nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med
offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och
kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som
i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska
utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af
ädelhet och förfining -- ett exempel på, huru det gängse bruket har makt
att fördröja ett moralbegrepps utveckling.
Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under
det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden
råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten
öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas
strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring
inträder dock småningom häri.
Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och
plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens
moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den
fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens
hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde
den, som kränkt den gängse moralens bud.
Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod,
offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia
och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar
kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska
vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit
långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången
hedning -- liksom jude -- hade flere århundraden före Kristus klart
insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne,
personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens
höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.
C. DE GERMANISKA FOLKENS MORAL. Den barbariska moralens grunddrag
återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga
myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning;
blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta
hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun,
och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda
dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos
lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än
stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då
germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller
kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas
af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord
och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som
mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är
redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder
upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett
kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga
allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem
fastställdes efter graden af främlingsskap.
Under kristendomens inflytande ändras -- ehuru mycket långsamt -- dessa
barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat
genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.
Feodalismen -- först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande
i Abessinien -- är en inrättning, som framträder helt naturligt
öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer
eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de
senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som
äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har
haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade
hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan
äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.
Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna
religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna
minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i
veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar
människokärlek -- men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d.
v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och
religionsförföljelserna grymheter, sådana som -- enligt någons yttrande
-- »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld
straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla
straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de
lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna
hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla
slags tortyr -- särskilt inkvisitionsdomstolarnas -- något som
jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna.
Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som
de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de
förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta
den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade
på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de
bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och
själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt
arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att
inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig
själfständighet voro de svåraste af alla brott.
Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst
betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad
välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös
plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot
barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning,
som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida
lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med
hudstrykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff.
Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i
lagstiftningen; mannen har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att
ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i
sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska
lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den
kristna läran ett dubbelt inflytande -- till moralens förbättring och
till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer
därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra
sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning,
äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga
»gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd
med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans
ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan
som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta
ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för
moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i
könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och
klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna
deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka
genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som
en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare;
lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla
naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig;
lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och
fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att
främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken
och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom
som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en
riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af
medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och
hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i
värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet
mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid
medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så har man
det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga
spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke -- i stort
sett -- mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats
bibringa vissa högre sedliga _begrepp_ i fråga om de till släktlifvet
hörande områdena.
Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma
riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen
bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i
Europa, men den kvarstod genom _lifegenskapen_ i en lindrigare form till
efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen
först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika
till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af
aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det
visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande,
landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade
deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus;
sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo
smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna!
Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin
kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän
och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt
reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock
striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från
midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till
en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och
med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess
väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan
sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling
men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna
kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka
syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en
korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för
skarp motsats till människonaturens och särskilt till den _germanska_
naturens sunda och berättigade stolthet, mod, själfkänsla,
handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt
den berättigade egoismen -- annat än som omsorg om den egna själens
frälsning -- kunde därför ej FÖRSONA egoism och altruism. Antingen blef
människonaturen fullkomligt _undertryckt_ genom ytterlig späkning och
själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af
den kristna moraluppfattningen.
I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk en viss vördnad
för de andliga makterna, en viss själfbehärskning med afseende å sina
lidelsers tillfredsställande, en viss håg att offra själfviskheten för
andras bästa. Om än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka
utbrott af alla djurets eller vildens lidelser vid sidan af den
naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste af de många
utvecklingsskeden, som fört oss från den barbariska moralens ståndpunkt
till det fjärde och hittills högsta skede vi nått, nämligen den
industriella moralens.