Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i hufvuddragen af
moralens, liksom hvarje annan mänsklig egenskaps utvecklingshistoria,
utesluter detta dock icke tillvaron af många olikheter. Klimatet, det
häraf betingade lefnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks
påtryckning, enstaka personligheters invärkan, religiösa och filosofiska
begrepp o. s. v. bidraga hvar i sin mån till dessa olikheter. Det är
endast när man öfverblickar mycket långa tidrymder, som de stora
gemensamma dragen framträda och jämte dem då äfven det uppåtstigande,
som vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.
Ingenstädes finnes det någon tvärbrant mellan de afsatser, vi kunna
urskilja på moralens område: det vilda tillståndet höjer sig öfver det
djuriska, det barbariska öfver det vilda och det industriella öfver det
barbariska genom omärkliga öfvergångar, hvilka förbinda hvarje skede med
dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex. sagoperioden i
hvarje folks historia, med dess många halft djur-, halft
människoliknande gestalter, ett dunkelt minne af en sådan öfvergångstid
från den djuriska till den vilda moralen. Och vi påpekade redan i
början, huru våra brottsmålsannaler visa oss återfall till den djuriska
ståndpunkten. Vi måste därför söka medelhöjden af ett visst samhälles
sedlighet _mellan_ den höjdpunkt, fåtalets moral bildar, och den låga
ståndpunkt, som flertalet intar. Och detta så mycket mera, som vi kunna
vara vissa, att äfven hos de högt stående slumra ofta i själens djup
djurets och vildens instinkter, en slummer ur hvilken de kanske en dag
vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande sätt påminna
kulturmänniskan om hennes låga ursprung.
Genom att inskränka vår undersökning till de hufvuddrag af den djuriska
moralen, hvilka vi förut skärskådat, erhålla vi den bästa öfversikt af,
huru denna djuriska moral småningom höjde sig till _vildens_ ståndpunkt.
A. MÄNNISKOLIFVETS VÄRDE. När människoätandet börjar bli undantag, när
det ställes i samband med gudstjänsten, med rättvisans skipande och
slutligen alldeles upphör, då kan man anse att öfvergången ägt rum från
det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas genom det
stora framsteget: att krigsfången göres till slaf i stället för att
uppätas. Liksom så många andra sedliga framsteg har detta emellertid
icke sin rot i altruism, i tanke på fångens bästa, utan i egoism, i
tanke på ägarens bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen
insikten, att man har mer gagn af fångarna på detta sätt, liksom man
lärde sig, att som husdjur spara vissa, under jakten fångade, vilda
djur.
Men som hvarje förhållande mellan människor innebär en möjlighet till
altruismens utveckling, så fanns också denna möjlighet i slafveriet, hur
egoistiskt än detta i början var och huru mycket elände denna inrättning
än kom att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad till
förmån för den hemfödde slafven mot den i krig tagne; den förre anses
snart på visst sätt tillhöra familjen; han skyddas till en början af
seden, längre fram af lagen.
Genom slafveriet blir det förut så enkla samhället mer och mer
sammansatt. Det skiljer sig i en öfver- och en underklass; till den
förra höra krigaren och prästen; de öfriga -- nämligen slafvarna --
uträtta det hvardagliga arbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mera
odling af fälten och skötseln af större hjordar; med den ökade egendomen
uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra ett ökat behof af
skiljedom, och så blir höfdingen ej blott anförare i krig utan också
domare i fred. Steg för steg leder detta småningom in i de stora
monarkiernas skede, som tillika är den barbariska moralens.
Vildens moral med afseende å slafven kommer själfklart att hafva
följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne fånge; jag fann
det nyttigare att låta bli; jag har nu emellertid all rätt att bruka
honom som jag finner för godt.» Behöfves slafven i kriget, användes han
där; annars är han arbetare; ofta säljes han.
Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat barnamorden, har det ofta visat
sig äfven kunna utrota lusten efter människokött: såväl afkomman som
krigsfångarna hafva då användts till bytesmedel i stället för födoämne.
Själfva sakförhållandet, att man vande sig skona krigsfångarnas lif,
blef emellertid af vikt för moralens utveckling. Ty tanken på framtiden
vardt ett starkare motiv än ögonblickets njutning, och härigenom ökades
själfbehärskningen.
Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blefvo slafvar. Också de
för brott dömda och de medellösa hemföllo till de burgna som slafvar.
Hos kaffrerna är t. ex. ännu i dag ordet _fattig_ liktydig med _slaf_,
och de rika äga samfällt de fattiga, hvilka brukas som jakthundar,
lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om att de
behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att deras tyranner
misshandla dem, som att lejonet äter människan. Det är framför allt i
Afrika vi ännu kunna studera slafveriet, så som det var under hela
mänsklighetens tidigare skeden. Slafven är där alldeles rättslös; han är
ännu ett gångbart mynt, och ägandet af många slafvar tillförsäkrar den
afrikanske vilden liknande företräden, som räntor tillförsäkra européen.
Ehuru slafveriet var ett framsteg i moral framför människoätandet,
medförde det dock nya, för såväl slafvens som ägarens moraliska
utveckling skadliga förhållanden. Slafägaren blir lat och förtryckande i
högre grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle att vara
det. Där lefver man i ständig fruktan, i oupphörligt försvarstillstånd;
det ömsesidiga behofvet af hvarandra hindrar att ett allt för stort våld
öfvas af de starkare, och hos alla alstras en viss själfkänsla på samma
gång som en viss samkänsla. Genom slafveriet förlorar slafven
själfkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som saknar själfkänsla,
har häller ingen känsla af sedlig förpliktelse. När man förebrår en
afrikansk slaf en nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slaf!»
Rättslösheten medför i själfva värket i alla förhållanden den
uppfattningen, att man icke häller äger några plikter. Hvilket
inflytande detta skall öfva på moralen kan man fatta, då man besinnar,
att i Afrika omkring ¾ af den manliga samt hela den kvinnliga
befolkningen intager slafställning. Det finnes sålunda en hel zon, som
med fog kan kallas den servila, en där slafägare och slafvar ömsesidigt
förstöra hvarandra, de förra genom att tillåta sig allt, de senare genom
att fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under ett
visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss
trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten af behandling varit
mycket olika, så måste dock öfverallt _möjligheten_ att på försvarslösa
varelser kunna tillfredsställa sina nycker ha gifvit näring åt egoismen.
Sålunda har den moraliska förädlingen både gynnats och motvärkats genom
slafveriet, ty detta har såväl ökat som minskat det välde man utöfvat
öfver sina, för andra eller en själf skadliga, böjelser. Alla i flock
lefvande djur äro de lättast tämda, och människan ägde genom sin
sällskaplighet -- detta grundvillkor för all högre odling -- alla
förutsättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva människorna,
där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka och svaga,
lydnaden blifvit inkarnerad, då härskade som sagt denna instinkt blindt,
ty den motvägdes ännu icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom
uppfattningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens slaf
böjde sig för honom, så böjde vilden sig i sin ordning för sin herre;
ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hunden lärt sig sina
krypande vanor -- liksom hon på många språk betecknar sin underdånighet
med att kalla sig sin »herres hund»! Det finnes under detta skede ingen
gräns för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar man tål.
Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud med jord, t. o. m. fylla
sin mun därmed, äro vildars hälsningssätt inför höfdingen; att se denne
rätt i ansiktet, vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans
skugga, är flerstädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egendom --
allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med att
genom täta och alldeles utan orsak företagna afrättningar visa denna sin
envåldsmakt. Undersåtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom,
sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver han samma
obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig gemål aflifvas,
emedan hon haft den oerhörda fräckheten att -- bjuda sin gemål en
nyplockad frukt! Denna servilism -- som i Europa ännu i viss mån
fortlefver i hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen,
sällskapsceremonierna o. s. v. -- har lika dåliga följder för härskaren
som för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt, blir
moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan skapar den
uppfattningen hos den tillbedde, att han är gudomlig, en uppfattning,
hvari han stärkes genom att hans godtycke och öfvermod aldrig möta något
motstånd. Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig, och denna
uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga, desto mer blir
underkastelsen för dem en religiös plikt; man afhandlar ej en guds, en
allsvåldig konungs nycker, man vördar och lyder dem blindt, och man
offrar sig lika blindt för dessa nycker.
De religiösa föreställningarna under den vilda moralens skede innebära
ej tron på _själens_ odödlighet, men däremot på ett fortlefvande efter
döden, i ett lif likt det jordiska. Och ju mäktigare en person varit
desto naturligare finner man hans fortlefvande, desto lättare tror man
på hans makt att också efter döden utöfva sitt välde. Man offrade
således vid hans begrafning åt honom allt, som han i lifvet skattat
högst: mat, vapen, kvinnor, slafvar; man hoppades att han sålunda skulle
varda de lefvande bevågen.
I slafsamhället förblefvo fruktan och våld fortfarande moralens grund.
Ja, de moraliska frön, som själfbevarelsen och samvärkan utvecklat under
tidigare skeden, förkväfdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa
kunde finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda
lydnaden den högsta dygden. I människornas själslif lämnar en sådan
underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade benägenheten att böja sig
inför makten och framgången grundlägges genom denna undergifvenhet och
inskärpes ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning präglas
nämligen äfven gudsbegreppet af servilism: gudarna bli, enligt
människornas uppfattning, tyranniska härskare, dem man lär sig nalkas på
samma sätt, som man närmar sig sina jordiska tyranner.
De under detta skede inplantade, servila instinkterna fortlefva inom de
flästa nutidsmänniskor, drifva dem till lågheter, beröfva dem deras
handlingsfrihet och komma dem att tåla öfversitteri eller att själfva
öfva det. Slafblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans
ådror. Och om vi än ge oss själfva frisinnade lagar, fria människor
kunna vi ej strax genom dem skapa! De flästas karaktärer lida ännu af
slafarfvet från våra jordkrypande förfäder; och innan uppfostran och
samhällsvanor upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som barnets
och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta att få se värkligt
frigjorda människor.
B. DE SVAGAS BEHANDLING. I detta afseende skiljer sig vildens moral föga
från den djuriska moralen, utom så till vida, som upphörandet af
människoätandet medför en ökad aktning äfven för de svagares lif.
Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt öfver hustruns
och barnens liksom slafvens lif; härskaren har det öfver allas. Inom
hans räckhåll finnes, som vi sett, icke rum för rättvisa; svagheten äger
där intet skydd mot styrkan.
Dock kommer rättvisans begrepp att under detta skede utveckla sig ur den
själfbevarelseinstinkt, som gör att man sätter sig till motvärn, om man
af sina _jämlikar_ förfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt
man lider; och ur vedergällningens begrepp utvecklas rättvisans. Man gaf
den enskilde rätt, när han kunde taga sig rätt, när han kraftigt hämnade
ett våld mot sin person eller sin egendom. Näfrätten var den första
yttringen af rättskänslan, och »öga för öga, tand för tand» blef denna
känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till bevekelsegrunder
eller förmildrande omständigheter. Och när seden tillräckligt länge
ansett själfhämden som en rätt, blir den småningom också fattad som
plikt: blodshämden blir en helig handling, och det dröjer mycket länge
innan _böterna_ komma i själfhämdens ställe. Vid den tidpunkten
värdesättas lif och lemmar, och en »taxa» finnes för de böter, som det
värdefullare lifvet, den oumbärligare lemmen betingar. Böternas art
växlar. Hos afghanerna t. ex. ger man 12 ungmör i bot för ett
människolif; 6 för en fördärfvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda
uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens eget samhälle. Men
_främlingen_ är fortfarande rättslös; han kan saklöst skadas till lif
och egendom.
Redan den personliga styrkan och djärfheten hade skapat en viss skillnad
i rikedom; antalet slafvar, som man kunde skaffa sig, ökade ytterligare
denna skillnad; böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade
nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara hämden för ett
varaktigare godt, och så började böterna träda i blodshämdens ställe.
Sålunda ännu ett fall, där egoismen kom att värka som en tygel på
lidelseutbrotten, när man visste, att dessa skulle medföra en säker,
kännbar förlust.
Näfrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro rättvisa, men
den värkligt upphöjda rättvisan kunde först framträda under ett senare
skede, när den enskilde lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna
rättvisans händer.
Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa människor
eftersträfva, som de älska så djupt, att de kunna dö för den, -- den är
i dem danad af alla de otaliga orättvisor deras förfäder utstått och af
den hos dem sålunda utvecklade hämdkänslan, som småningom förädlats till
rättskänsla.
C. FÖRHÅLLANDET MELLAN KÖNEN och D. AKTNINGEN FÖR ÄGANDERÄTTEN göra
visserligen några framsteg under det vilda tillståndet, men i allt
väsentligt förblir den moraliska uppfattningen den samma som under det
föregående skedet; i ett fall sker dock ett betydande framsteg: vissa
släktskapsgrader börja anses som gräns för friheten i förhållandet
mellan könen.
E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. _Moderskärleken_, som hos vildarna ofta kan
yttra sig på ett innerligt sätt, och _krigarens hjältemod_ i kampen mot
sin stams fiender äro de högsta uttryck af altruism och pliktkänsla, som
man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna äfven andra pliktbegrepp
någon gång framträda. Så t. ex. i Afrika, där lögnen, servilismens
vanliga följeslagare, är regeln, finnas dock stammar, som i intet annat
äro öfverlägsna sina grannar än just genom en stark sanningskärlek, en
lika egendomlig företeelse som de människoätande nyseeländarnas aktning
för och vård om de gamla.
Undantagen måste emellertid -- af huru stor betydelse de än äro för en
allsidig bild af moralens ursprung och utveckling -- lämnas åsido vid
denna kortfattade framställning af hufvuddragen i den moraliska
utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud blifva tämligen lika
den djuriska moralens:
_Du skall i allt och alltid lyda din herre._
_Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom, deras hustrur däri
inbegripna._
_Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla någon, som är mäktigare
än du själf. Du skall vara tapper och grym i kriget._
_Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska ditt land; hata
dess fiender._
Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen framsprungna,
pliktbegrepp äro emellertid det nya i vildens moraliska utveckling. Mod
och uthållighet, sammanhållning, offervillighet, själfbehärskning --
korteligen alla de egenskaper, hvilka skola försäkra det folk, som äger
dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i dessa begrepp.
Men jämte de nämda moraliska egenskaperna utvecklas hatet,
fosterlandskärlekens afvigsida, hatet till fiendens folk och land. Och
dessa känslor, patriotism och hat, inkarneras _samtidigt_ i
människonaturen och så djupt, att den endast ytterst långsamt har börjat
särskilja de båda känslorna.
Hvarje omdaning af en dylik, till instinkt vorden, moralisk känsla äger
rum både så, att instinkten _renas_, och så att den _vissnar_ i brist på
näring eller bruk; så att _nya motvärkande inflytelser uppstå_, och så,
att _samhällsförhållandena_ omdanas, hvarigenom nya behof framkalla nya
slag af känslor. Alla dessa arter af inflytelser samvärka sålunda i våra
dagar i och för utrotandet af krigskärleken, en gång oskiljaktig från
patriotismen, och för omdanandet af den _ensidiga_ fosterlandskärleken
till en alla folk omfattande människokärlek.
I vildens moralbud, väsentligen förestafvade af egoism, finna vi dock
redan så pass mycken altruism och -- vid deras iakttagande -- så pass
stor pliktkänsla som nödvändigt kräfvas för mänsklig sammanlefnad, äfven
i ett så enkelt, osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.