På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade,
vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan
flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit
inkarnerade -- d. v. s. gått in i »kött och blod» -- hos våra förfäder,
så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa
vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani,
tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de
människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem
utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen
eller till sedlighetsbegreppen -- alldeles så, som _flertalet_ människor
under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]
Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika
mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa
förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till
ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar
visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående
flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af
sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva
sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande
riktning.
Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt
och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig _gagnande_
ansågs småningom i hennes begrepp _rätt_; det _skadliga_ ansågs _orätt_.
Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa
handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för
flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro
ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och
på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad
men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att
göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra
rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget
af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de
starkare vardt tuktat.
Hos de svagare uppstod -- genom denna upprepade underkastelse under de
starkares vilja -- sådana slags organiska intryck, som i det föregående
äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa
inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer
stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers
maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas
samvetskval, men är den _fruktan för följderna_ ur hvilken samvetsoron
utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i
väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor
känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst
beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis
möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades
af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa
uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra
handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala
om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i
ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes
genom samhällsmeningen -- och således, i ordets fulla mening, är ett
_samvetande_ om rätt och orätt -- höjes genom en allt mer sammansatt
utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna
lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället
stadfästa.
I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det
handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet
finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man
till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i
»sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock
vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro
inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så
äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska
instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade;
ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många,
hvarandra korsande inflytelser. Dock är den _moraliska_ ärftligheten
mera påtaglig än den _intellektuella_. Ty de intellektuella egenskaperna
äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills
endast visat sig ärftliga under några släktled.
Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge
stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede
erkänt som varande moraliska. Men _begreppen_ om det moraliska eller
omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom
etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss
slags uppfostran, vissa vanor kunna -- om de iakttagas under en
tillräckligt lång följd af släktled -- skapa vissa anlag, vissa dygder
eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana
begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För
att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och
egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka
däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande
mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de
inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om
det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt
sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets
lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme
angifva såsom rätt.
På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af
omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende
mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i
utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna
trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens
utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af _nya_ rättsbegrepp,
utan utsträckandet af de gamla begreppens _omfattning_ från fränden till
främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från
mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet
till mänskligheten.
Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens
antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område
för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen
norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och
småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse
eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.