De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i
sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en från
djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som
»anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna synda, emedan hon
ensam kan skilja på och välja mellan det onda och goda -- denna
föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt
sysselsätta sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många
erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan människonaturen och den
djuriska naturen i detta afseende. Vi skola blott anföra ett exempel
bland mängden:
En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit, tillgrep
en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt ej upp den;
gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds inre strid, under
hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram
för att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de djupaste
tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar skulle visa en sådan
samvetsömhet?
Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags
samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva
människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i
någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de
flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att
besegra andra flockar i kampen för tillvaron.
Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse
föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos
urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande
ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta
krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig
själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar
kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos
djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är
visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen
räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas
undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för
den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i
vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men
klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande
aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen
lifsfara undan hundarnas gap.
Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår
själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda
gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I
myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas
omsorgsfullt -- man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet
skötte en sårad vän i _fem månader_ -- och larverna omhuldas samt
försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i
detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika
individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda
blott en »blind instinkt».
Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja,
tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles
»försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan
de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]
Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet
kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna
omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst
själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring
utföras af somliga djur. Det är mellan de _olika_ djurslagen, som den
vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta
bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]