En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något
eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket
tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå
skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande
med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss
utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda!
Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror
på att man genom öfning kan _befästa de nödiga_ och utesluta _de onödiga
rörelserna_. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på
ett s. k. _fysiologisk minne_ hos muskler, närver och i synnerhet
närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om
skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet
är olikt det psykologiska endast genom sin _omedvetenhet_. Man kan ju
gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att _medvetet_ minnas alla de
tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin
kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt -- eller rättare
automatiskt -- utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att
hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara,
och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma
slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de
ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt
lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]
Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en
närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa
»anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt
mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]
Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara
också de _moraliska_ egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna
skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna
och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter -- och
lättare -- utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man
enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta
_huru_ sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar _instinkt_
hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta
att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro
hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock
kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda
anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om
fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en
dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de
icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller
omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade
lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då
förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin
längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes
med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel
kunde mångfaldigas.
Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa
»instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att
närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser,
till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga
skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika
karaktärer: bland de högre djuren visa individer af _samma slag_ äfven
mycket olika karaktärer.