FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU:
"L'ÉVOLUTION DE LA MORALE"
af
ELLEN KEY,
författarinna.
Andra tillökade upplagan.
(Sjunde tusendet.)
STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.
Innehåll:
Moralens utveckling.
Inledning 3.
1. Minnet som biologisk företeelse 5.
2. Djurens moral 8.
3. Människans moral 10.
4. Moralens fyra utvecklingsskeden 13.
5. Den djuriska moralen 14.
A. Människolifvets värde 14.
B. De svagas behandling 16.
C. Förhållandet mellan könen 20.
D. Aktning för äganderätten 25.
E. Altruism och pliktkänsla 26.
6. Vildens moral 32.
A. Människolifvets värde 33.
B. De svagas behandling 37.
C. Förhållandet mellan könen 38.
D. Aktningen för äganderätten 38.
E. Altruism och pliktkänsla 38.
7. Den barbariska moralen 40.
A. Judarnas moral 41.
B. Grekernas och romarnas moral 43.
C. De germaniska folkens moral 46.
8. Den industriella moralen 50.
9. Slutord 54.
Efterskrift 56.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.
Inledning.
I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska
människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra
sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.
Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma
egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid
icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter
om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att
iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling,
som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med
_moralens_ utveckling vi nu skola sysselsätta oss.
De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende
bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka
till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga
tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa
drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften
utvecklar sig _egoismen_ och ur släktbevarelsedriften _altruismen_, båda
lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta
sammanhang icke endast _själfviskhet_. Ordet innefattar här äfven
själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse -- eller med ett
ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en
»individ» -- d. v. s. en viss själfständig personlighet -- häfdar sin
säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. _Altruism_[2] åter är
känslan för _andras_ väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till
andras lycka.
Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss
själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men _begreppen_
om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss
mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju
lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och
altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och
enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre
moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som
släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att
förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I
stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru
människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en
allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af
hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes
som samhällets fullhet af lif.
Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens
utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske
värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i
ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam
som aktningen för sanningen medger.