-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lät kugga sej utaf dej ...

joo, det var allt lite trånghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan så bra pojke, Gud välsigne honom, men i alla fall

var han mer en flicka än någonting annat. Jag har aldrig haft så roligt

som den gången, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Åh! du

skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrämda gester. Han såg ut så

här -- och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att

inte spruta ut i ett olympiskt löje...

Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och

spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december

förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand

vika, hon skrattade med, för full hals. Han var den ena minuten sig

sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den

dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det

yttersta beredde ... det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först

tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand

allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande.

Han gjorde båda rollerna utmärkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick

upp tårar i ögonen, var ömsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'

ömtåliga heder i händerna, och ömsom den andre, civilisten, pultronen,

narren, den käringaktiga plockfogeln i all sin löjlighet och all sin

feghet.

Nadja skrattade så hon grät. Hon slängde upp kängorna på bordet, tände

en ny cigarr och drack nya glas. Hon påklädde den inspirerade aktören

sin hatt, sin stoppade ylleväst och skrattade ännu mer, när han rörde

sig i den kostymen. Slutligen löste hon ifrån höfterna en liten snäf

stickad yllekjol och trädde den på honom. Så nätt han var! En så söt

flicka! Och hvilken grace i rörelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan

stolarne -- hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du

synes på scenen? Nog är den söt, men -- inunder en hvit sidenklädning,

så...

-- Det förbannade släpet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, då

man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- löjtnanten hade kommit på sitt

kritiska humör -- dem visar du också. Som hofdam, min engel, döljer man

sina strumpor, åtminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- Åh bevars, hofdamer må väl kunna ha' ben, de också, fast de inte

behöfva vara några stickor eller tuppben som dina bekantas... Nå --

lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig på golfvet framför henne, med hufvudet

i hennes famn.

-- Jaså, du vill höra om Adolf! -- Nå, han gjorde bekantskap hos en

generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis

vacker. Vackra äro de vanligtvis, ryskorna!

-- Åh ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!

Vackra ä' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der

annat slarf. Siså! Nå, blef han kär?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kär i din vän, kusin Bäck. Hon

friade en vacker dag. Hvad hon behöfde var just en man och en sådan der

mamsell till man, det passade förträffligt.

-- Åh! det är tusan så trefligt! Den som hade fått se på! Jo, de

hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Förre mannen hade visst varit en

ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sändt af

himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betänketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu är

han gift. Niotusen om året, -- det smakar, det! Han har alltid haft en

förbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det är ett satans elände!

-- Så, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarför har du inte

tagit någon af de der?

Hon pekade med en föraktlig min utåt staden. -- De der fina fröknarne,

som du alltjemt har på förslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han såg på henne med ett ögonkast fullt af ovilja. Häftigt stötte han

henne ifrån sig.

-- Det är ditt fel! Tror du inte, att en sådan som du smittar af sig?

Tror du inte folk anar och känner i luften, att jag har haft att göra

med en sådan en som du! Det skrämmer inte alla, men en del tycka inte om

det. Och så, så ruinerar det. Man mår inte bra af det. Det är som om man

åt sardiner med sked dagarne igenom. -- Löjtnanten slog i och tömde ännu

ett glas portvin, flyttade sig längre ifrån henne, hickade, slängde bort

cigarren och fortsatte, i det han rynkade på näsan åt henne, der hon

halflåg i fåtöljen. -- Puh, man får lof att supa på't. Och så luktar det

så fördömdt piga.

Hon steg upp och såg på honom, som hon sett på ett vidunder.

-- Du är full! och galen! Hvad går åt dig?

-- Det är du, som är full och galen! Att kalla mig stackare! Du --

amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_

portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts,

derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på

sina knän att be om förlåtelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af

sinnesrörelse.

-- Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag! Då du, din lättsinnige

stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle

ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig...

-- Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du

är nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade låtit mig gå, så ... -- hon

snyftade och talade en hop osammanhängande ord, men med en häftig

öfvergång strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes

kropp, hon betvang den, och blossande, röd, ond så hon knappt kunde

tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, böjde sig

ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade på

dörren efter att ha tagit nyckeln ur låset. Väl utanför låste hon dörren

utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp

henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade

henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han

sade icke ett ord. Det var icke ömhet hans rörelser utvisade, då han

löste upp hennes kläder och baddade bröstet med vatten, han gjorde allt

mekaniskt, utan motvilja liksom utan rörelse. Så låg hon en fjerdedels

timme. Såg så slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag måste till teatern, du -- ropade hon -- hvad är klockan?

-- Half åtta ... det är visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, käre vän!

Han sade ingenting, men gick efter en släde. Hon vacklade fram i rummet,

trefvade fram till kommoden, tvättade sig, knöt ett svart band öfver det

ännu blödande såret, kastade en kappa öfver sig och stod färdig, då han

kom tillbaka.

-- Det är bättre du stannar -- sade han -- du är ännu litet drucken. --

Tonen var straffande, han såg henne icke riktigt i ögonen, skamflat

öfver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, så går jag sjelf -- hon gick förbi honom

utan att se på honom.

-- Blif en förnuftig menniska -- det lät som en bön, allvarligt, sorgset

-- blif förståndig, stackars barn ... mor är sjuk, hon behöfver dig.

Sluta med det här lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utför trappan, han gick efter. Det var som hörde hon honom

icke.

-- Jag vet du är en bra qvinna i grunden, fast herremännen i staden

narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig så kär, bli

bara en liten smula förnuftig ... kom ut till landet, din mor är sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se på henne.

Nadja såg nu i stället på honom. De stodo under gaslyktan på gatan.

Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes ögon dimmiga och ögonlocken

tjocka. Hon kunde icke hålla dem uppe. Ur de röda, tjocka läpparne kom

der en het, spritstark ånga. Kinderna voro högröda, håret, tillklibbadt

af vattnet, hängde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, så kommer jag strax! Svara! Nu -- eller

aldrig.

Mannen ryckte till. Han såg ned. Ändtligen lyfte han ögonen, betraktade

henne länge och tveksamt. Han andades tungt och häftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas våra vägar.

Hon satte ansigtet nära hans och visade sina hvita tänder. Det var

hälften gråt och hälften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,

som nu liknade en karrikatyr af det han älskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du säger. Vi ska' tala om det

i morgon. Om du bättrar dig, så vill jag taga dig till min äkta hustru!

Ja, så fort jag ser du bättrar dig. Då, men inte förr.

Med sin muff slog hon honom sakta öfver ansigtet, steg i släden och bad

kusken köra. Samuli stod qvar och såg efter henne. Klockan slog. De

åtta slagen ringde honom i öronen och upprepades i torn efter torn, utan

att han förstod deras betydelse. Lågan från gaslyktan flammade, kröp

ihop och slängde sig smal och böjlig än åt höger än åt venster. Än stack

den upp som en tunga, slickade omkring röret, vred sig och var icke ett

ögonblick stilla. Mörka snömoln foro öfver staden, här och der

söndertrasade, och skakade då ned ett puder af små energiska ispiggar,

formade som sylar, nålar och pilar. Drifvorna mellan körvägen på gatan

och trottoaren voro ett par alnar höga. Det hade snöat oafbrutet i några

dagar och man hann icke aflägsna snön så fort som det hade varit

nödvändigt.

En väg var gräfd från gatan och till hvarje port, det knarrade i snön,

när slädar förspända med rykande hästar körde fram och tillbaka. Samuli

stod och lyssnade, midt i vägen, med ena foten i en drifva och den andra

på sjelfva gatan. Han hörde de olika ljuden och visste icke hvar han

befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vägrat. Hon! Den, som

han väntat på i lika många år som Jakob hade väntat på Rachel. Han och

hon! Var det henne han satte så högt värde på? Henne?

Han hörde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande på tömmarne,

med en hel skala svordomar bad honom gå ur vägen, ifall han ej ville bli

öfverkörd. Han hörde honom aflägsna sig och nya komma och gå, men han

stod qvar. Ändtligen kände han en stickande smärta i foten ... den höll

på att förfrysa. Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der

han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan

det blir för sent.»

Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i

munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och

knogade, men det led inte. När de kommo på andra sidan af fjärden, i

Drumsö skog, hördes tjut inifrån Lonkabergen. Det kom närmare. Karl och

häst oroade sig icke. Djuret spetsade öron, men tog icke fart. Samuli

hade annat att tänka på, emellertid rökte han, det värmde en smula på

samma gång som det distraherade.

Någonting tassade efter släden, ett svart, långsvansadt föremål, det

luffade i takt, pustade och fnös. Hästen begynte rycka i tyglarne, slog

in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tömmar.

Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De mörka, på grenarne snöbetäckta träden

skymde så att man icke såg en famn för sig, Hästen ville icke löpa

jemnt, än sprang den, än stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.

Skogens hungrande varg andades tätt bakom dem. Samuli slog efter den

med piskan. Det hjelpte icke.

Då blef Samuli arg. Så ond som han icke varit sedan förra sommarn, då

han slog drängen, som supit sig full tre arbetsdagar å rad.

Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar,

som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i

tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på

förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som

om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Så satte han sig

långsamt ned i släden, svepte fällen bättre omkring sig och körde, utan

att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans

kraft, så väl tillämpad, hade kunnat få en björn att stupa. Han

fortsatte att mumla en mängd oqvädinsord, att småsvärja och gräla. Pipan

hade slocknat, det var det förargligaste. Sitta der hela qvarten och

suga på torra vinterluften. Grålle skulle få umgälla sin onödiga

nervositet. Och så slog han. Hästen hade icke på länge känt sådana

snärtar. Så slängde de upp på gården, han spände ifrån, tände pipan,

stälde Grålle i spiltan, släden i boden, bar upp fällen och gick till

sitt ensamma rum. När han efter slutad måltid kastade sig på sängen,

mumlade han mellan tänderna: »Herre Gud, bara hon ville bättra sig! Så

kunde jag väl bli en lycklig menniska, jag också en gång!»

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

När fröken Sergejevna gick uppför teaterns artisttrappa och vidare förbi

kulisser, ställningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon

kom upp till konsternas rum, förstod hon att hon kommit för sent. De

andra måste redan vara på scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.

Hennes kläder hängde huller om buller, en del här, andra der. Hon ryckte

plagg efter plagg ned från hängarne, kastade sig i dem, knäppte kjolar

och lif hur det föll sig, bara det gick i en hast. Så stod hon då

ändtligen färdig. Det var en spansk donnadrägt, gula sidenkjolar,

broderadt linne, sammetsspens, slöja och rosor. I sin lilla spegel

försökte hon att se hur det satt. Men -- hon såg ingenting. Det var som

en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med ärmen. Nej, det gick

inte bort. Hon andades på glaset. Det hjelpte icke. Hon såg och såg. Ah!

det var någonting rödt hon såg... Hon hade glömt sminka sig.

Så sprang hon till bordslådan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, på ett af de andra borden lågo burkar och askar i massa. Hon

skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det

hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! ... den

smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång.

Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att

styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef ändå icke

annat än att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,

en gåfva af en vän. I spegellådan låg korkskrufven. Bara en klunk, och

så --

Dit upp trängde tonerna från scenen. De hade endast sjungit första

kören. Hon kände mycket väl igen stället -- föll in i sin altstämma och

gick ned, säker och med återvunnen fattning, trängde sig genom en hop

»teaterfolk» mellan kulisserna, stötte undan de närmaste och kom in på

scenen.

Det gick lyckligt. Hon smög sig förbi basarne, knep en guldstickad grand

i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom

till sin vanliga plats, sjungande så starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen långt från sina kamrater, hvilka som vanligt

något drogo sig undan henne. Hon märkte, att dimman för hennes ögon

tilltog. Det blef skumt. Hon försökte öppna ögonen, men såg ej bättre.

Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna

krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke

detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng

som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig

strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes

hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon. Scenen liksom vek undan

för henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda böjlig

planka hon stod på. För att ej falla grep hon i närmaste föremål, det

var en stol.

Kören gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut två om

två, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju

denna stol, den var ett stöd.

Framför rampen stod hvitklädd och rund primo-amoroson, en tjock tenor

från någon småteater i södra Ryssland; han hade gjort sig så skön och

förtrollande han kunde, målad om kind och ögon i hvitt och rödt och

svart, i lösperuk och drägt af hvit atlas för en mark alnen, och med

svärd vid sidan. Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i

salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula

på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att

efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett

skratt.

I orkestern sträckte herrarne på halsarne ... det var en oro, ett tissel

och ett tassel.

Tenoren kände, hur hans runda kinder bleknade af förskräckelse och hur

hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bära honom.

Hans tunga brände, hans hals sved som om man hade hållit på att strypa

honom. Hvad var det? Hans första tanke flög till trikoterna, voro de

uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå

ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla

ögonblick, såg han sig om efter räddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken

Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först

lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst

galen.

Kjolarne hängde, den öfversta var uppviken på sidan och visade hennes

underkläder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var

alldeles i oordning, öppet i bröstet, och sammetsspensen knäppt på sned.

De röda ullstrumporna! Och så håret! ... slöjan föll till hälften öfver

pannan, den röda flätan, som hängde ned på ryggen, var halft upplöst...

Ansigtet, blekt, med röda sminkfläckar, uttryckte en så fullständig

tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man släppt in denna galna

menniska på scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram för att hjelpa henne.

Men -- när han tog i henne, for hon upp från sin dvala. Med ett ryck.

Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals

och skrattade, skrattade. Så såg hon upp, blef i ett ögonblick varse

publiken framför dem, och ropade med hes, oklar stämma:

-- Han vill, att jag skall bättra mig, jag! Bättra mig! Det är herrligt!

Bättra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett väsen, man skrek på ridå,

man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde

för att få henne ut. Nu var han ond, han också. Hon hade förstört hans

scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att

hon var hans älskarinna. Och han kom ej lös. Han liksom hela publiken

kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade

sig om honom!

Ändtligen kom en handtlangare. De voro nu två. Men hon stretade emot.

Hon hade fått i sitt hufvud, att de ville göra henne illa och att hon

här var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Äfven der ropade man allt

ifrigare: »ridå, ridå»!

Men ridån gick ej. Maskinmästarn och hans handtlangare suto någonstädes

nere och åto sin vanliga smörgås i tanke att tenoren sjöng sin långa

aria. Direktören, en skallig utländning, drog i raseri och förtviflan

sista håren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in på scenen,

det hjelpte, och ett ögonblick derefter var Sergejevna förd på sitt rum.

Ridån kunde ändtligen sänkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken

talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer

trängdes på scenen, i gångarne, i förstuar, korridorer.

Direktören lät ridån gå upp, han steg fram, der blef ögonblicklig

tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade på

hufvudet. Ändtligen, då han märkte, att man blef otålig, fick han fram

några ord:

-- Tusen gånger ... det ärade, högtärade ... högstärade publikum. Tusen

gånger ... förlåtelse, ursägt, öfverseende... En olycka ... en stor

olycka ... läkarn förklarar ... bedyrar ... tillfällig olycka ... tusen

gånger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar på hjertat retirerade

han in i kulissen.

Uppe i ett af påklädningsrummen låg emellertid Nadja Sergejevna på en

trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Läkaren och

direktören rynkade på näsorna, polismästaren och några af stadens

teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den »obehagliga

skandalen», påklädningsmadamer, koafföser, städerskor och tvätterskor

hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, öfver- och

underordiska stucko in sina hufvud för att få se en skymt af corpus

delicti, medan för resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,

bondflickor med guldpapper på kjolarne, röfvare och röfvarinnor, englar

och smådjeflar kommo och gingo, småfnittrade eller skrattade högt, allt

under det högljudda snarkningar från soffan bekräftade läkarens nyss

fälda yttrande: -- Hon är full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för

någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --

Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt,

vämjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande

... det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation.

Någonting riktigt rafflande. Det var icke många som verkligen ångrade

sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis

varit tillstädes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens

loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan

bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svårighet han

lyckades i sina öfvertalanden. Man anhöll höfligt om tillåtelse att helt

flygtigt få omnämna det som ett enstaka beklagansvärdt olycksfall: en af

sujetterna, som hade träffats af ett plötsligt illamående, en svimning

med åtföljande krampattack, alltsamman förorsakadt af en allför stor

dosis medicin, tagen i anledning af de smärtor, som åtfölja en vanlig

sjukdom etc. etc.

Och så blef det. Direktörens teaters rykte blef räddadt -- -- Nadjas

teaterbana för alltid bruten, på denna ort åtminstone. Hon hade blott

spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade

varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden. Hennes

namn var i allas mun, och då hon några dagar derefter var på resa till

Petersburg, visade konduktörerna obemärkt hvarandra »den ryktbara

aktrisen från Lilla Teatern».

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupé och tuggade konfekt. Det

hela var som en elak dröm. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,

druckit ett par glas portvin, efteråt talat med den alltid så beskedlige

Samuli eller någon annan på gatan, så var det dunst och dimmor alltihop.

Hvarför sörja öfver sådant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sändt henne

en kolossal påse konfekt ... någon annan hade skickat en andaktsbok som

fick ligga i sitt papper i kappsäcken, modern några par ullstrumpor --

så naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare öden till mötes. Det

var ingenting att vara ledsen för. Konfekten var utmärkt, hon satt

beqvämt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det

bättre. Med detta välsignade goda och glada lynne var ju verlden ett

paradis! Om menniskorna bara inte såge allting i så mörka färger. Nadja

var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en förnuftig flicka, en af

dem, som förstodo att ta lifvet rätt. Att se verlden så som den var, en

treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och

ovänskap, med misstro och onödig försigtighet, nej, utan i glädje,

munterhet och frihet.

Så ville hon ha det. Gick det inte här, så gick det der. Inte var det

värdt att sörja för så litet. Hon läste konfektsdeviserna och fann

några, som passade utmärkt in på hennes stämning. Der var en, som syntes

henne specielt skrifven för hennes egen kasus:

»Om du har mist din bäste hjertevän.

Sörj ej, ty du får säkert tre igen.»

Det var nu bara frågan hvem som var hennes hjertevän. Herr Adolf -- nå

det var endast ett barndomstycke, nu var han ju för längesedan borta.

Ulf? nej, detta var någonting helt annat. Ryssen -- åh nej, han var ju

en förbigående, hade inte gjort annat än förargat henne... Och alla de

andra! Nej! Det skulle då vara Samuli? En sådan der odrägligt hederlig

karl, hade han bara inte varit så exemplarisk, och så bondisk sedan! Så

han gick klädd! Usch då! Och så han luktade tobak och halfylle,

smorläder och stall. Man kunde väl inte begära att hon skulle hålla sig

till en sådan tölp heller. Att folk kunde tala om kärlek! Att de kunde

skrifva hela böcker och teaterpjeser om sådan smörja. Kärlek! Hvad var

det! Ett eländigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro på.

Nadja kom att tänka tillbaka på sina erfarenheter. Det var den der

åsigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den

känsla som skrikits om så mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte

kunnat få henne på andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af någonting, som hon trodde var

kärlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats

barmhertighet eller lust att göra godt. Hon hade ju haft passion för att

tvätta af all smuts hon såg i verlden, och göra det rent. Rellu kom, och

så tog hon honom. Det var nu också ett nöje! Och kosacken. Hvad skulle

man säga om en sådan kärlek? De hade ju inte begripit ett ord af

hvarandras språk... Och så kom hon, modern, och fördömde dottern.

Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern

hade alltid varit så omständlig, hållit på form och andra sådana

bagateller.

Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek

bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till

verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så

vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i

det -- på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek,

förälskade ögonkast, _hon_ gick förut, _han_ efter. Så gaf _hon_ vika

... och så kom diket. På andra sidan gick _han_ förut, _hon_ efter. Sura

miner, likgiltiga eller hatfulla ögonkast.

-- Gud förskone oss för äktenskapet! -- Så hade hon tänkt, då hon var

sexton år, så tänkte hon ännu, tio år senare. Hon hade under sina

tjensteår observerat andra klasser, först de små halffattiga familjer,

der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust

att byta med frun. Hos en enda familj såg hon kärlek hos mannen, men der

var frun en glad själ, som inte brydde sig ett dugg om den stackars

lille häradshöfdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned

och småfnaskig, hon deremot var ståtlig, vacker och talangfull. Han,

mannen, var den ödmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke

otrogen, nej, visst icke. Hon var tvärtom riktigt utmärkt, vänlig och

öfverseende med honom, glad och lekande. Hon lät sig dyrkas af ett par i

stöten, det var i synnerhet en. Nå, han dränkte sig också, stackarn, hon

hade visst varit för hård. Nadja fann, att hårdheten hade sina gränser.

Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde påminna sig ha sett... De hade

naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var

det!

I alla de andra husen hade kärleken varit på andra sidan diket. Eller

ock hade frun haft det kärleksfullt sjelf, medan mannen... Nå, Nadja

trodde inte på gift kärlek.

Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: -- Du har inte varit

i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. -- Jo, det var

visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var

annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist

kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tänkte på sina

personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade ännu en gång

revy, denna gång liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarför blef det aldrig någon kärlek dem emellan, ehuru hon?...

Nåja, hon var så barn. Det som fängslat henne var hans snygghet. Det

kunde inte nekas, det var någonting hon hade af modern, men icke på det

viset. Hon, Nadja, ville ha allt färdigt. Hon ville njuta strax. Adolf

var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som

steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så... Men han ville ju rakt

inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men

ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som

Ulf sade. Han var visst inte någon riktig karl med känslor, eljes kunde

han väl inte stått emot allting. -- Men just hans oberördhet stälde

honom så högt, der var också något af helgon, liksom hos modern. Dessa

båda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo ändå. Hon

hånade dem inför sig sjelf, men de förblefvo utan fläck. Hon kastade sin

tankes smuts öfver dem, men de förblefvo rena. Rena! sådant dumt ord,

liksom det fans något rent. Det rena är emot naturen, naturen, som nu

för tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vår egen mensklighet!

Naturen, den fria, som drifver oss, såsom den drifver andra skapade

varelser! Naturen, som bjöd henne att lefva efter som »det var roligt»

-- naturen, den högsta religion, liksom den högsta lag!

Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning».

Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade

gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde

sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd

och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått

»bildning» af honom! Och hon, »det okunniga barnet», henne hade han

uppfostrat, medan hon i stället skänkte honom sin beundran, sitt

väsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, ännu mer.

Men kärlek! Ja, lite här och lite der. Den var på sitt vis en bra sak,

liksom konfekten, det var sött, medan man åt. Ju flere dess bättre. Det

gick inte att bli mätt af en. En! Så var ju inte heller naturens mening.

Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det

vara.

Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte

fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var

tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf

sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde

på, fastän de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte många gånger

bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, då det var slagsmål,

och skilde de stridande åt. Han grep de rasande karlarne, som om de

varit barnungar, ruskade om dem, så bränvinet skakade i dem, och höll

dem på rak arm, tills de sprattlat sig trötta. Han var den duktigaste

arbetare och ordhållig som få. Hon fann bara en sak hos honom, som var

vek och föga manlig, det var stämman. Der var en klang i den, som icke

passade en man.

Han var den ende, som på allvar tyckt om henne. Ända sedan han sett

henne och fadern tillsammans. En sådan tokig karl, att hålla på i flere

år och tänka på en enda. Och hvad hade hon gjort derför? Rakt ingenting.

Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena

minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt

allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der

aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta

var nu afslutadt och förbi.

Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna. Sömnen

färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda

håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan

osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon

halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste

upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta

sidan och ilade så nya öden till mötes.

* * * * *

Min elskade Mamma!

Petersburg i Februari.

»Såm jag sistens låfvade, fattar jag nu i penan för att sega att jag

befiner mig vel och önskar dig detsama. Her i Petersburg opsökte jag

jenast Herr Adolf såm du vet han är i et kanceli ock int träffa jag herr

Adolf såm var ute såm nu är gift med en fin rysk enka såm är rik och såm

var hemma då jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,

utom svenska som gick dålitt men jag förstog at jag skulle bli sittande

så vi skulle på theatern men der var förskräcklit hett och dom sjöng så

utmärkt bra på franska språket för här är inte ryskan så fin såm den är

i vårt land och der var en fru såm hade likaså grann röst såm jag har så

den hördes likasålångt såm från gården till torparbacken och en karl såm

hade så smala ben så jag har aldrig sett så smala ben och jag skratta så

jag har aldrig skrattat så för han var i kören för du kan nog förstå att

premiärerna alltid har oppstoppade ben om di ä magra såm ingen tycker

åm. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller

barn, bara att här är fina herrar i maten. Ock snart skal jag söka mig

en riktigtt bra plass, så fin plass att åm du nu kan skika mig litet

pengar så får du nog snart igen för her fins ett finskt herskap som

talar bara finska och ä galna i finskt och blev galna i mig för jag

talar så grann finska och har så dugtig röst och di ska skaffa

statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och så får jag

fara till riktiga utrikes och lära metod hos en stor utlärd profesor

såm kan skaffa mig in till en stor teater så jag blir så fin som jag

altid har sagt, för de anlag såm jag alltid har haft för det teatraliska

livet.

Helsa Samuli för hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int

vara lissen dett går nog så bra med mig så han ska inte sörga för mig,

inte. Nu går jag redan så fint klädd så jag int skulle våla mig att

hälsa på er her på gatorna som är så granna och har så mycke jus så det

är som om dagen mitt i natten och så monga körkor såm om hela vår stas

alla hus va körkor och alla har di klåckår så det är en musik i

vinterträdgården också går kejsarn med en annan snygg herre i bredd med

sig alla dar när jag går ut och går för att få frisk luft i stan.

Skikar du så skika snart medan jag är her teknar Nadja Sergeiovna,

Pantelemonskaia pereolok no 5.»

Hastigt förseglade hon brefvet, skref utanskriften och slängde så det

hela åt sidan. Att skrifva var det värsta hon visste. Det hon kunde hade

hon lärt sig sjelf. Hennes »bildning» hade ej sträckt sig så långt som

till ortografien, den ansåg hon för resten fullkomligt onödig. Sjelfva

det kalligrafiska var för henne svårt nog. Stilen var ojemn och alla

bokstäfverna lågo efter hvarandra utan sammanhållning, som om de varit

missnöjda med hvarandras sällskap. Här och der var ett ord borta.

Nadja tog på sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,

hälde öfver sig en half flaska stark essbouquet, brände några lockar som

raknat en smula, klädde på sig en blå klädning och såg sig i spegeln.

Hon log mot sig sjelf, svängde sig med armarne i sidorna, beundrade

ryggens raka och bröstets starkt bugtiga linie och slutade sin mönstring

med ett litet häftigt, högt skratt. Så såg hon sig om i rummet, fick syn

på helgonbilden med messingssiraterna borta i hörnet och kom att

observera, att lågan i ampeln framför den heliga St. Isaak brann dåligt

och osade. Hon gick för att släcka den, men hejdade sig, räckte hånande

ut tungan, svängde om på klacken och gick. I trappan hvisslade hon en

glad melodi, plirade med ögonen åt dvorniken nere i portgången och

kastade sig gladt midt i vimlet. Trängseln var som värst vid hörnet. En

oräknelig massa ekipager stretade fram och åter. Brun snömassa,

halffuktig och sönderkrossad, låg likt ett högt lager af råsocker öfver

hela gatan. Stora aflånga röd- eller grönmålade tråg med fyra väldiga

hjul inunder kördes af brunskäggiga, kaftanklädda män i pelsmössor. De

skreko öfver hvarandra, än till hästarne, än till hvarandra. De

klatschade med långa grant utstyrda piskor, än skrattande, än litet

smått svärande i de buskiga skäggen.

Emellan dem gnodde en mängd små istschwoschiksslädar, förspända med

finska arbetshästar och öfverhöljda af mer eller mindre malätna fällar.

Hästarne sprungo som gälde det lifvet, och kuskarne drogo i tömmarne åt

alla håll, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty trängseln

hindrade dem att ett längre stycke få fortsätta i traf. Eller ock var

det en eller annan kyrka eller ett kapell, framför hvilket kusken måste

stanna och förrätta sin andakt, bestående af några böner, mumlade mellan

tänderna, och en mängd korstecken och bugningar.

Ståtligt banade sig de elegantare åkdonen väg fram mellan de andra. En

del på hjul, andra på medar. Präktiga, mörka, vapenprydda kupéer med två

hästar, mindre, öppna vagnar eller slädar i alla fasoner, färger och

storlekar. Trespända troikor ilade med en fart i väg, häftigt så snön

yrde om dem. Snedspännare med halsarne vridna utåt och i konstigt snedt

traf sprängde fram med hvita nät spända mellan lokar och slädkarmar. Små

trånga snäckor efter höga och eldiga trafvare kördes af unga eleganter

från palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en brådska.

I butikerna var det också ett välsignadt spring. Pigor i bara armar

kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna

som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade

och småskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen

och konverserade under lifliga gester, när och fjerran ringde

kyrkklockor, små och stora, pinglade och dånade, alltefter som de hade

kropp till.

Nadja gick med dansande gång framåt gatan. Der stod i en lång rad en hop

istschwoschikslädar och väntade på kunder. I veckrika mörkblå kaftaner

gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhängande på bottnen af

slädarne. Några åto lök och smörgås, andra hade stora skålar med rykande

spitting (sirapsté med en liten tillsats rom), som de förde till munnen.

Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann för att hålla sig varma.

Den unga flickan hade redan lärt sig konsten att underhandla med dessa

åkare ... hon tog derför på sig den öfliga likgiltiga minen och ropade,

under det hon gick förbi kuskarna, med gäll röst namnet på den gata, dit

hon skulle, tillika med den summa hon ville betala för en körsel dit:

»Stritninka pereolok, sorok kopiek!»

( -- -- gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika röster svarade henne genast, upprepande gatan och priset.

Några lamenterade ljudligen öfver det låga anbudet och skakade ovilligt

på hufvudena, andra bådo henne med vänliga ord och inbjudande gester att

öka på summan en smula, ännu andra trängde nära inpå henne, berömde sina

hästar och slädar och nämnde i bevekande tonfall den summa, för hvilken

de ville köra.

Nadja gick raden utföre, döf och blind för alla dem, som sprungo efter.

Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljödo några

röster »Paschalusta barischna, sdies!» och några beskäftiga små

långrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade plötsligt fått ett annat infall. Hon ville gå. Luften var

ren och hon kände en lust att promenera. Hon knyckte på nacken, blandade

sig i den folkmängd, som tränges på den temligen breda trottoaren, och

arbetade sig så modigt fram genom folkmassan på Ulitsan.

Der kommo några unga studenter från närmaste kneipe, de rökte simpla

cigarrer och luktade starkt »pivo». Nadja sände dem ett broderligt

ögonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert sällskap. De

förstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i

full gång. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade långt

nihilisthår och en smal, liksom urvriden näsa samt en sorgsen gråtmild

min, kunde hon dock inte förmå att skratta med. Då tog hon upp sin

näsduk och med en min af stor andakt höjde hon den upp i nivå med

näsan, torkade den så, derefter munnen och sist ögonen, liksom en mor

sitt gråtande barn. Den långhårige tog henne om lifvet och kysste henne.

Det var ett ögonblicks verk. Hon bet honom i örat till svar. Det var

knappt en sekund. Så svängde hon af åt höger, kilade in i en portgång,

sprang uppför en trappa, trefvade fram genom en lång surkålsluktande

korridor och ringde på köksklockan. Pigan öppnade, sneglade argt och

misstroget på Nadja, såg på henne nedifrån och upp och frågade derefter

på äkta skärgårdssvenska:

-- Hvad ska' mamsell ha?

-- Middag, kära dadda, jag är bjuden till middag till hennes herrskap,

var hon lugn för det! Jag är från Finland liksom hon sjelf. Se så, upp

med dörrarne, hennes husbonde är min gamla vän! Visa nu hvad hon duger

till. Rappa sig ... tack.

Med håret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon

in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i

huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter.

Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu

mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd

att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar

sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han

ständigt be om förlåtelse. Ögonen voro lika oskyldiga och uttryckslösa

som förr, det hade blott kommit något förskrämdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De käcka ögonen blickade stickande fram,

och ur hennes stora röda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade

alltjemt med den i munnen, det rök om henne, tankarne togo form och

orden rullade ut som pådrifna af ett ångande inre maskineri, det var

ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon

hade långt, rakt nedhängande hår, svart och tunnt, brun frisk hy och en

figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,

dyrbar och prålande. Hon kisade ofta på den hon talade med, påsatte och

tog bort lorgnetten, svängde ogeneradt med armar och ben. Men rösten var

klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk

och säker, det var någonting öfverlägset, sjelfmedvetet och manligt hos

henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hörn, skaffade henne en god fåtölj och

öfverlemnade henne till sin man.

Generad och nästan missnöjd satte han sig på den lediga stolen bredvid

henne.

-- Så, är du nu här, Nadja ... jag hörde af min hustru, att hon bjudit

dig hit ... också har jag haft bref från Finland om dina sista

äfventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...

jag är lite förvånad att se dig här nu. Du borde förstå, ... jag är gift

karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.

-- Åh, sjåpa dig inte, Atte, och var inte så generad för mig. Som du

ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag ämnar bli riktigt fin nu, ser

du... Artist! Jaha, du behöfver inte skrika om, att jag var hos Guroffs

inte... Den gamla historien... Frun din är riktigt god vän med mig nu.

Ni har inga barn, förstås. Åh, gör inte sådana sura miner, du, jag skall

inte förföra dig nu mer inte, jag håller mig allt till de andra

herrarne.

Hon skrattade för full hals, tänderna glimmade och groparne i kind och

haka voro djupare än förr. Herr Adolf log ett blekt löje och såg

motsträfvigt på henne.

-- Du har blifvit fet, du, Nadja.

-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit värfning och har hårda

dar, hvasa? Är korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade så när korsat sig. Han steg upp, såg sig omkring, men

satte sig igen med en suck.

-- Tala litet -- mer vårdadt, söta du ... annars! Här komma Mäienens,

gudskelof! De äro -- jo, du har ju träffat dem här, då du var första

gången hos min hustru -- de äro mycket hyggliga. De ä' fennomaner,

särdeles framstående, utmärkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik

som både Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf är skicklig

målare, ja, en stor, utmärkt artist, fast han annars är arkitekt. Äldsta

dottern är liksom modern, spelar till och med på konserter ... en af

sönerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har

tenor, och de yngsta fröknarna ska' visst till operan. Utmärkta

röster... Ja, du får sjelf höra. Men ett ber jag dig, Nadja...

Han hade talat sig andtruten, och så ovan som han var vid

ansträngningen, steg der upp en liten svag rodnad på hans kinder.

-- Ett ber jag dig, var så fin och försigtig du kan, kompromettera dig

inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du läte dem tro...

-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara så utomordentlig,

att ... och så skall jag sjunga för er...

Det ringde till bords. Sällskapet bestod till fyra femtedelar af

familjen Mäienen. Så var der en ung nygift finsk ingeniörofficer med sin

hustru, för resten ingen. Herr Adolf satt i högsätet och såg ut, som om

han varit främmande hos sig sjelf. Högrest tronade hans hustru vid hans

sida, cigarren osade på en fönsterkruka, en soppterrins svarta innehåll

rykte i stället framför henne, hon serverade, resonnerade, konverserade

och förde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Mäienenar på alla sidor och midtemot. Hon

kunde inte sjelf få säga ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo

och hörde på. De voro åtta om en. De talade alla till henne. Alla

surrade i öronen på henne. De berättade om sig sjelfva, om hvarandra, om

familjen Mäienen, familjen Mäienens utmärkthet och om hela verlden i

förhållande till familjen Mäienen. Familjen Mäienen, fattig, talrik,

obemärkt, hade likväl sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var

talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som

lif och anda hade erkände, beundrade och föll till fota, så fort de

blott kommo inom familjen Mäienens periferi. De voro Finlands bästa

barn, landets ädlaste söner och döttrar, dess stolthet, ära och hopp, de

som skulle göra landet stort och ryktbart och berömdt, de som skulle

bringa en strålglans af berömmelse kring Suomis sköna panna, de som

skulle föra landets fana framåt på den ena och enda saliggörande banan,

genom musik, teater och skön konst på det ena och enda språket, landets

egna, det _finska_.

Nadja hörde på med öppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och

fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala

detta, men hon hade trott, att »herrskapet» borde tala svenska. Hon

hade aldrig förr funderat på dessa saker, men nu fick hon en dunkel

föreställning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer

värd att hålla på än svenskan, som hon icke kunde. Och så lät det så

vackert, det der talet om fädernesland, fosterjord och hemtorfva. På det

här afståndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset

ett stolt löfte att bli patriot, språkpatriot.

Sitt program skulle hon nog få af Mäienens, dermed var ingen nöd. Och

med oförstäld beundran hörde hon på herr Mäienen, som satt närmast och

som för ögonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda

och bräkande äljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid på första

stafvelsen. Det var ett oupphörligt gungande fram och tillbaka med

rösten i de omöjligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vänliga

ansigte sken, upplyst både in och utvändigt, hans knubbiga händer smekte

vinglaset, medan han talade, och så fort han hemtade andan, såg han upp

till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, någon af

»ungherrarne» eller »småfröknarne».

-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina är för en! Ja, der sitter hon,

fattig barnet, och ser så enkel och anspråkslös ot, och fast jag säger

det sjelf, så är hon en tusan så framstående och begåfvad _pi_anist! Hon

_pre_ludierar om aftnarne så man kan gråta åt det, och så'na

_ha_rmonier! _Mo_sikalisk är hon, och en _opp_fattning har hon! När den

der _Ro_binstein var i Helsingfors, så gick hon opp till _So_cieteten

och spela' för honom, och han blef så _op_piggad och sa', att sådant hör

man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade

råd att bekosta den sista slipningen.

Fina log och såg ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor

likhet med nya tvätthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgrå

suflett-tak, den mörkröda gafveln och de små hvitkantade

fönstergluggarne högt uppe.

-- Pappa säger no alltid -- Fina vred sig generad på stolen, men hemtade

sig snart och föll in i samma tonart som fadern.

-- Nej, Dion skulle fröken höra! När Wieniawsky var hos oss på té, så

spela Dion legenden, fröken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den

är vacker!

-- Ack ja, gudomlig! Åh! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --

hela kören föll in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:

-- Och Dion spela' den och alla grät. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen

och klappa honom och sa', på tyska förstås, men det språket förstår vi

alla, hela familjen, alla Mäienenar, liksom vi förstår fransyska, för

det ha vi lärt, och vi ha så lätt för språk så. Också engelska kan vi,

för mamma hade en vän, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas

Ails, som lärde oss och sa' att vi har utmärkt goda språkhufvud alla,

för hon hade öfversatt från amerikanskan till finskan med min hjelp, för

jag har så lätt att uttrycka mig i skrift på vårt sköna finska

modersmål.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror

Anton upp den förlorade tråden och fortsatte:

-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt bröst och sade: kom, unge vän, i

mina armar, ingen kan spela som vi båda, och under supén så sa' han åt

pappa, hur var det nu igen, pappa?...

-- Det är ändå ingenting, fröken Sergeievna, mot småfröknarnes röster.

Jag hörde no sjelf i går på stora italienskan den der omskrikna Patti,

som no skulle vara så utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no

_e_stimerar henne så förskräckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek

gjorde hon med, men det var ingen riktig känsla. Int förstår jag jo mej

på det, men min hustru Anna säjer, att dom skalorna va' så slarfviga,

så! Och drillarna, dom säjer di va' på galen _ha_rmoni! Int vet no ja',

men det tycker ja' visst, att våra småfröknar har lika så goda röster.

Fina, som vid ett glas vin och en kålpirogg återhämtat krafterna, satte

nu i:

-- Kapellmästar Lirus, som var hos Lagusses på soirée, sa' att di har di

bästa röster som någonsin har sjungit på svenska teatern. För på

svenska teatern är det bara skräp. Int kan di spela och int kan di

sjunga, och det ligger inte i hela nation, det säger alltid farbror

Klas. Svenskarne är en omusikalisk nation. Det är en historisk nation,

ja, men harmonisk känsla har den inte...

Anton hostade och sköt in, röd af ifver:

-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine

Nilsson. Om vi skulle skicka ut våra småfröknar, så skulle man få se,

bara pappa hade pengar nog för att _re_klamera och _an_nonsera och

_ko_kettera, och _in_trigera!

-- För det är kläderna som gör det -- suckade melankoliskt fru Mäienen

från sin bordsända -- som man är klädd, så gör man lycka i stora

verlden, man kommer ingenstädes med äkta finsk ärlighet och

sanningskärlek, neej, glitter och krams och fåfänglighet, sådan är

verlden!

Fågelsteken gjorde slut på dessa reflexioner och i anledning af den

uppkomna pausen fattade fader Mäienen sitt glas, höjde det mot Nadjas

och talade:

-- Unga finska qvinna, do älskliga, goldhåriga naturbarn, ifrån folkets

egen kärna är do oppstånden, från landets oförfalskade hjerta, välkommen

ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken förenar oss. Vårt

mål är att verka för vårt lands storhet, vi ska' offra vår blod för

det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och rösten fick en grafklang, dof

och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

-- Vi ska' älska det, berömma det, föra det fram. Vi ska' tala dess

språk, om inte värden vore så -- -- okonnig, förlåt, så skolle vi no

också tala finska, men vi måste jo vara artiga mot honom också, för hvad

man än må säja, menska är han ändå, nå, alltnog, vi ska också hålla ihop

tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och berömma hvarann och _in_tressera

folk för hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en

opera och der är våra bästa vänner, och jag har en brorson i en tidning,

och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions

vänner och Antons vänner blir bjudna på dans till oss, tillika med

redaktörn af det ena bladet och kritikern i det andra, och så har jag en

väninna, som är förlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af

dem törs skrifva ett ord om vår teater och våra konserter, som inte är

vackert, för när en gång kritikern var bortrest, så var det en fru som

skref i hans ställe under tiden, som klandra Ella Visberg för falskhet,

och sa' att inte Ella sjöng rent, och Ella blef ond och gick till

direktörn, och direktörn gick till redaktörn, och redaktörn gick till

frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert

om Ella och om alla _våra_. Så skall det vara!

Gamle Mäienen åt smält glace med matsked och talade emellan munfullarne:

-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne

och poblikum. Det är bara en klick, som inte har vett, och det är

s_ve_komanerna! Det är inte riktigt klart med vår värd, men eljes är han

ett beskedligt och hyggligt v_ä_sende, som vi alla synnerligen värderar.

Voj, voj, no börjar talena!

-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka

panna med en fin näsduk, hostade och såg på glaset, som väntade han

derifrån den felande inspirationen.

-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att få uttrycka -- få uttrycka,

de känslor -- som jag ber -- att få uttrycka -- för eder alla -- ber jag

-- att få uttrycka, hm, få dricka denna skål, för -- mina damer och

herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika på det högsta förbunden och

tacksam, min hustru, och jag...

Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en

Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig

tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer

och herrar begåfvo sig till rökrummen och rökte så den qvinliga delen

af den artistiska familjen var nära att qväfvas; Nadja hade fått fatt i

ingeniören och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat än de

ömmaste vänner, hon visade den unge mannen en högst smickrande

uppmärksamhet, såg med oförstäld beundran på hans vackra unga ansigte,

sade honom en hop ytterst vänliga saker, lade sin hand smekande på hans

arm och såg honom ifrigt och hängifvet in i ögonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, såg på en gång road och brydd ut.

Han sneglade gång på gång förläget på sin hustru, som var en helt

anspråkslös qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, då hon

icke var frisk. Nadja roade honom, hon var så öppenhjertig, så

naturfrisk, så passionerad. Det var som en varm sommarfläkt att känna

hennes andedrägt nära sig och att höra hennes naiva frågor och se hennes

eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fått klart för sig, att han

också var »ett helgon», att han nära nog alltid varit ett helgon. Hon

fick honom att tala om hela sin historia på en liten kort halftimme.

Tidigt förlofvad med en ung flicka, några år äldre än han sjelf, älskade

han henne på afstånd, var henne trogen under alla de år han gick på

akademien, och gifte sig vid tjugofem år, så fort han tagit examen och

fått en god anställning. Han hade icke sett sin brud på sex hela år.

Hon bodde i Åbo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under

tiden. Då de skildes, var hon en röd ros af vanlig sommarfärg, ett par

och tjugu år, glad och söt. Vid tjugoåtta var hon allvarlig, blek, litet

krokryggig och gudsnådlig. Hennes röst lät alltid docerande, det var

någonting öfver hela hennes personlighet, som påminte om

lärarinneseminarium. Rosens blad voro längesedan fälda, det återstod ett

halfförtorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och

talade om trohet, hon var rörd, dels af hans enkla berättelse, framstäld

i hennes frågor och hans svar, dels af den känsla han ingaf henne, och

dessutom af vinerna. Medan hon såg på honom, fick hon tårar i ögonen och

hennes läppar darrade. -- Hvad ni är beundransvärd, -- sade hon med sin

låga stämma, -- jag känner mig så ringa i bredd med er, så ovärdig, så

dålig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den är lycklig, som får

se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,

eller sjunga för er, eller skratta för er och göra er glad, ni ser

minsann så melankolisk ut, stackars gosse, så det gör ens hjerta ondt.

Ingeniören tänkte på hustrun, som just i dag varit i dåligt humör, som

gråtit och beklagat sig, sjuk och trött som hon alltid var. Nadja satt

der som en kraftfull mörk ros, doftande som om en varm sol hade väckt

henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna älska, denna

qvinna! Hon skulle kunna göra jorden till ett paradis, icke ständigt

påminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, läcker och

len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva.

Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han

tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett

oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet

vild kanske, men -- så full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken

charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begåfning hade hon

blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig

denna originella bildning, som ännu hade en bismak af saltvattensklippor

och fiskarbåtar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,

en bild af Suomi sjelf, ung, oförderfvad, delvis ociviliserad, men skön,

skön, skön!

Skulle de obehagliga fennomanerna få henne i sina klor? Sjelf var han

svekoman, trodde endast och fanatiskt på svensk civilisation, hatade

allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svärmade

dåraktigt för Finlands återförening med Sverige.

Hon skulle ingalunda få bli fennoman. Han ville varna henne i tid och

försöka eröfra henne för sin idé. Kanske hon kunde göra landet heder --

-- -- t. ex. som skådespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara

utmärkt på scenen, denna präktiga figur, detta gyllne hår, detta lifliga

och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur berättade sina öden, eller rättare den del deraf,

som hon tyckte tog sig bäst ut att omtala, satt han och betraktade henne

med inspirerade blickar. Han såg henne som i en spegel, henne

skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta

på Drumsö.

Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara,

mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som

hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige

studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet. Han nästan led, när

hon beskref, hur hon »under sina tjensteår» blifvit förtryckt af sina

matmödrar, och han hade kunnat gå i fält mot dessa usla intrigörer, som

åstadkommit hennes afsked från ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa

förtalsjuka, dessa lögnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant för

denna oskuld, som förföljts så skuldlöst. Och när hon under små

halfundertryckta suckar berättade om alla de onda rykten, som gått om

henne, kände han blodet så varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs

att vända sig bort. Hårdt och fast klämde han hennes stolkarm med sin

hand och svor inom sig en ed att försvara henne mot dem, som kanske

äfven här ämnade förfölja henne...

Ett stycke ifrån satt husets värd med den unge mannens hustru. Hon

tyckte mycket om Adolf och kände sig lycklig att då och då få »tala ut»

med honom.

Ehuru med ryggen vänd åt sin man, hade hon dock observerat honom och

kände, utan att hon förstod sig sjelf, en underlig stickande smärta

stiga upp ifrån hjertat och ända upp i halsen. Det var som om hon ville

qväfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu så i

ögonenfallande, hon liksom kände hela sin fulhet som en lekamlig smärta.

Hennes längd skrämde henne, och hon sjönk ihop ofrivilligt, som om hon

ville gömma sig.

Hon hörde icke deras tal. Först hade det varit skämt, små skratt och

vanligt kallprat ... så blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar

... hon kände hur han, hennes man, såg på den andra.

-- Du är sjuk, Sigrid, -- Adolf såg ifrigt ned på henne, -- vill du gå

in i ett annat rum kanhända?

Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i

ögonen. Men, -- att hon kunde blotta sig så! Hon, gamla menniskan! Hon

blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda

tankar bort igen. Men, så blef hon förargad. Det »dåliga humöret» kom

på. Hon sväljde sina tårar och sade med stadigare röst:

-- Tack, Atte, jag vill tvärtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den

der menniskan ni har här i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...

jag tycker hon är faslig. Rå och -- ja, du får ursäkta -- riktigt fräck.

Såg du, hur hon vid middagen koketterade med Mäienen? Så fick hon se

Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en

obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne.

Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist

på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska

begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra

hade svårt att förstå».

-- Jag har alls inte svårt att förstå frestelser, -- sade den stackars

frun, som nu fullständigt retat upp sig, -- för jag har sjelf stor

frestelse att ta henne i örat och leda henne till närmaste polisstation.

En sådan lösdrifverska. Från ryska teatern! Fy då ... och artistisk

begåfning. Jaså, det skall vara en ursäkt för folk att bära sig åt hur

som helst. Det är så att -- -- hör du, för mig bort -- till fru Mäienen

i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta

Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag törs inte dricka

Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de

fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta. Hon talade i

korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel,

blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida!

Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt

för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han,

åh herre Gud! Tänk! Segerhufva! Min man! åh, ni skulle bara känna en

sådan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han

kom in. Min innerligt högt älskade, sade han. Det blir ett geni.

Himmelske Fader! Ett geni! Vi är lyckliga i vår fattidom, vi. Tror du

det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad

han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- frågade den ryska frun med

artificielt, men väl speladt intresse.

-- Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än!

Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr

Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej... Åh! hvar var jag nu

igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du,

från pappas bakficka. Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att

ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så

oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen...

Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I

samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades

och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf. Han kom in som en

ångmaskin, pustande och med fart, och i hans kölvatten sväfvade de andra

in som sjöjungfrurna efter Ägir. Fina i ljusblått, Lilli i ljusrödt och

Clara i gult. Sist Dion och Adolf släpande på sina instrument. Det blef

ett stämmande och knäppande, ett dragande med stolar. Ett välsignadt

försök med noter och kuddar på pianostolen, ett löpande öfver

tangenterna, ett bestyr och ett bråk. Det skulle »_or_ganiseras» musik.

Fina uppvek sina klädningsärmar, som om hon beredt sig till kalfslagt.

Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad,

skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf

bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och

ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.

Då de spelat en halftimme och stycket var slut, frågade Adolf

troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpå Fina med en

knyck på nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans fråga var denna gång framstäld

ytterst ödmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- Åh, det kunde man så väl höra, det var förtjusande, briljant, sött,

charmant. -- En kör från de olika åhörarne slösade med alla de för

tillfället mest passande adjektiver, det haglade beröm, pappa Mäienen

klappade sina söner på deras späda axlar och kysste dottern på den

jungfruliga pannan.

-- Ja, det säger jag bara, att det är något, det! Hvad sägs om det? De

spela no minsann som m_ä_stare. Tre sådana har _jag_ no aldrig hört på

k_on_serterna, det är no riktigt sanning, det!

Fru Mäienen sprang fram och tackade sin dotter, de gröna negligébanden

fladdrade om henne, hennes ögon lyste af stolthet och förtjusning. Fina

sjelf torkade svetten från pannan, snöt sig och förklarade anspråkslöst,

att »det här var nu ingenting, herrskapet skulle bara höra min

solokonsert».

Fru Bäck, som med skäl fruktade för sin nya flygels hållbarhet i

profvets ögonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om

solokonserten. Hon ville gerna höra Dion, andra Wieniawsky, som hon så

smickrande kallade honom. Det skulle vara en sällsynt njutning, ifall

han ville vara så god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han stämde och satte instrumentet på

försök under hakan. Jo, det passade. Så slängde han upp sitt tunna

artisthår, som likt en mörk flottig rullgardin på alla sidor föll ned

öfver halsen, tog ett fast sigte på Nadja och begynte sin käpphäst

legenden.

Hvad som fattades Fina i känsla, det hade han. En späd rosslig ton, som

för mycket påminte om katt-tarmsträngar, eljes ungefärlig renhet, någon

ansats och god rytm. Det var en elev, sådan som de flesta, som komma in

i nedersta violinklassen på konservatoriet, icke sämre, icke bättre.

Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Föräldrarne omfamnade hvarandra och sågo

med tårade ögon på sitt segerhufvade geni. Fina applåderade, Adolf med,

och småsyskonen hoppade omkring honom likt gula och röda små fjärilar.

Fru Bäck var vältalig i sin hänryckning, och Dion sjelf bockade och

tackade, skinande af vänlighet och en viss blygsam artistisk

sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och räckte den unge mannen handen. -- Ni har

gjort mig en stor glädje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,

om ni ofta i vinter ville besöka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke för vana att slösa med

sitt beröm. Dion tog värdigt och likt en gammal lagerkrönt konstnär emot

alltsamman, men häftade ännu sina ögon envist bort åt kakelugnen. Hans

blickar uträttade dock ingenting. Nadja och ingeniören sutto alltjemt

qvar, fördjupade i samtal.

»Småfröknarne», de sjuttonåriga tvillingarne Clara och Lilli, skulle så

fram och sjunga. De drogo ned klädningslifssnibbarne, jemkade om

rosetterna, stälde sig på ömse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och

gåfvo till lifs en af Mendelsohns duetter, »Ach, wie so bald».

Allegro agitatot »uppfattades» af sångerskor och accompagnetrice som ett

vanligt andante. De små fjärilarne sjöngo klockrent. Det var som två

myggor en ljum sommarafton, när man fält ner gardinen och det eljes är

moltyst i rummet.

Så vekt och oskyldigt, så spädt och klart. Den lilla duetten kunde gerna

ha hetat »liljornas grafsång» eller »sylfidernas dödsdrömmar», eller

någonting annat i den stilen. De små applåderades väldigt och föredrogo

derpå en mängd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sångerna hade

en hop fioriturer och Clara sjöng dem con amore. Det var omöjligt att

höra den lilla lärkan utan att känna sig rörd. Någonting mer täckt och

sant musikaliskt kunde man ej höra. En miniatyr-genre, men korrekt

utförd. Ett bullrande jubel belönade den uppträdande.

-- Är det inte en stor och präktig operastämma, en riktig _it_aliensk

_ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara på hufvudet -- det har ju

jag alltid sagt! Får jag no bara tjensten här i Petersburg, så skall hon

minsann till stora operan, så sant som jag heter Robert Isaak Elias

Mäienen! Och då skall hon också sjonga på finska, så sant som vi ä'

finnar. För det är något, det!

Åter var fru Bäck framme vid pianot, denna gång med Nadja vid handen.

-- Några finska nationalsånger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med några fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop

qvintparalleller, som skulle låta riktigt »stiliga», och föll så in med

sången.

Hon sjöng en finsk folkvisa, en af de skönaste bland de sköna. Hennes

verkligen starka och malmrika stämma saknade ej välljud, hon sjöng icke

alldeles rent, men det var icke alltför skärande. Hon kunde ej ha valt

bättre. Sången klädde henne. Den gaf hennes stämma skönhet, liksom de

vackra orden redan i och för sig voro musik. Hon uttalade tydligt och

fick väl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof

skulle kunna röra en sten.

Om de andra gjort lycka, så uppväckte Nadja fullständig storm.

Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror

och tant öfver lag. Atte strålade, han bad henne i later och blickar om

förlåtelse för att han förut behandlat henne så illa. Fru Bäck slungade

en störtsjö af rysk förtjusning öfver henne. Carl stod qvar vid

kakelugnen. Så svekoman var han icke, att icke den underbara sången

tjusade hans själ ... och så mycket man var han, att han förstod, att

hon sjöng för honom. En tår steg honom upp i ögonen, han sårades bittert

öfver att hans hustru intet ord hade för sångerskan, utan stod stel och

kall. Han fann henne så obehaglig just nu, känslolös och taktlös.

Dock Nadja märkte ingenting. Hon njöt af sin triumf och nekade bestämdt

att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala

med ingeniören.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att få följa med

dem. Naturligtvis kunde man ej säga nej. Man tog en istschwoschick, de

båda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt på kuskbocken.

Nadja hade förlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.

Ändtligen voro de på andra sidan Liteinaiabron och stannade vid

Granbergs port. Carl följde sin hustru till porten, låste upp, låste

igen om henne, vände om och hoppade derefter i släden bredvid Nadja.

De körde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu först såg Carl, att

det var alldeles stjernklart. På afstånd skimrade der tusen och tusen af

rödaktiga gaslyktor på andra sidan Newan, och floden låg bred och vid

likt en väldig hafsfjärd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smög sig närmare intill honom -- Er hustru är

så kall, så!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- låt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk när

jag fryser så här.

Han tog upp pelsen, hon gömde sig vid hans barm.

-- Oh! jag är så ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill

ni inte vara min allra bästa vän?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke göra

sin hustru för när, nej, långt derifrån, men han kunde å andra sidan

inte heller vara oartig mot en så ensamt stäld ung varelse som Nadja.

Han tyckte hans pligt ålade honom ridderlighet, ja, en viss

vänskaplighet. Han rördes af det stora förtroende hon visade honom, han

fann det så intagande, detta barnsliga, okonstlade sätt. Dessutom såg

han väl, att han gjort ett djupt intryck på henne ... hon förstod

minsann ej att dölja sina varma känslor.

Hans förnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men

det hjelpte inte. Nadja låg mot hans barm, pelsen värmde dem begge. Hans

ridderlighet och vänskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon

höll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Då de hunnit

hennes hem, brände den första kyssen het på hans läppar, och då de

skildes, hade han gifvit henne löfte att komma redan i morgon.

Fru Granberg låg hemma och grät. Gång på gång steg hon upp, lyssnade vid

den öppnade fönsterluckan, gick till spegeln, såg sig i sitt elände,

grät än mera, gick till tvättfatet och lät det friska, iskalla vattnet

gång på gång skölja bort de varma tårarne.

Om ett par timmar hörde hon hans steg. Hon visste precist hur hans

bottforer knarrade i den hårdt sammanpackade snön på trottoaren. Han

gick uppför alla trapporna, det kunde dra om en minut, så kom han i

förstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina kläder -- så kom han

in i salen. Ah! hon skulle vara så vänlig, icke säga hur sjuk hon var,

hur sorgsen, hur misstänksam, hur väl hon skulle behöft hans hjelp,

hans, hennes egen mans! Hon skulle tvärtom visa ett vänligt ansigte. Hon

skulle le, ja, se så snäll ut. Med det samma brast hon på nytt ut i

gråt.

Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar,

som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen

till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås

efter sig.

När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade

den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Lägg din hand på mitt hufvud! Så der ja, det är så skönt. Du är

snäll, Anuschka. Jag har en snäll flicka i dig, Anuschka, och det är

godt, när man är sjuk och ensam.

Pigan pysslade vänligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon förstod

så godt situationen. Hon hade varit med om sådant förut, på andra

ställen. Hon hjelpte på med morgonklädningen, ledde frun till bordet,

serverade chokoladen och kammade håret. Så gick hon in till herrn. Fru

Granberg tog sitt handarbete, tårarne trillade en efter en ned på den

lilla småbarnsskjorta hon sydde. Och så tryckte hon sina läppar mot det

fina linnet och kysste det innerligt, som hade det förstått henne.

De talade härefter sällan till hvarandra, de två, herrn och frun. De

»förstodo» icke mer hvarandra. Han gick sin väg, hon sin. Han var så

mycket ute, alltid affärer. På qvällarne var han än hos den ena, än den

andra kamraten. En gång skulle han gå till Sibrynoff -- på bjudning. Kl.

8 kom Sibrynoff och sökte honom. Frun förstod för första gången, att

Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarför var han

ständigt borta, hvarför var hon så ensam? Var det kanske alltsamman

hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig för kall, emedan hon

var för blyg att blotta sina verkliga känslor för honom.

Hon funderade och tänkte, hon grubblade och led. Hon ångrade allt och

fattade hundra nya beslut. Hon begrät sin försvunna lycka, som hon en

gång begråtit sin moders död. Men hon hade denna gång ingen att förtro

sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk

hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och

han var ju dock »ej egentligen» qvinna. Så behöll hon sin sorg för sig

sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa.

* * * * *

En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad på

»ryssgudens» bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der

framför, det var en ynklig liten låga, lampan var illa skött och grön

af erg. De vissnande blommorna spredo en angenäm doft, men hängde redan

med bladen, liksom de vetat, hur föga glädje de gjorde den de voro

ämnade åt. Dion hade dock haft så stor möda att få ihop pengarne.

Stackars pappa hade så litet, och det måste räcka till för allt möjligt.

Dion hade lånat litet här och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af

mamma, 5 af små fröknarna och 15 af Adolf. När han så till sina egna 30

kop. lade pappas blanka rubel, så hade han summan.

Man arbetade i Mäienenska familjen ifrigt för Nadja. De sågo i henne en

ny profet för sitt fädernesland och voro lika ifriga att befrämja hennes

sak, som om hon varit en af deras allra närmaste. Fader Mäienen, som

fått ett lönande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin

lediga tid med att agitera för henne lika energiskt som för sina egna

underbarn. Att få Fina in på konservatoriet som lärarinna, Dion och

Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till

operan eller till konsertsångerskor, det var hans plan, och han fruktade

icke ett ögonblick, att den kunde gå om intet. Nadja skulle genast få

engagement vid stora operan, annat kunde väl inte komma i fråga med

hennes stämma och dramatiska begåfning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.

Med glödande färger skildrade han »en privat-soirée i en petersburgsk

societé» och beskref noga det musikaliska programmets utförare och

utförarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin förundran

höra, att Nadja Sergeiewna gjort fullständig furore som kammarsångerska,

att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,

hvars stämmedel, känsla och stora begåfning säkert voro fenomenela.

Landet hade så föga råd att förlora en talang, att det vore att

tillråda, att man toge vara på denna, skaffade henne medel, först att

utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag för att sedan möjligen få

henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som så

många andra stora, föredrog att stanna ute, vid någon verldsteater borta

i Södern.

Och detta var icke det enda man läste om Nadja. Den unge svekomanen Carl

Granberg, som var tillfällig medarbetare i ett af hufvudstadens mest

ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succès till sina

läsare. »Det är en originel och rik begäfning», skref han, »ett

naturligt, friskt sprudlande geni, värdt uppmuntran. Framsprungen som en

kraftig telning från den folkstam, hvars ädlaste söner och döttrar fått

andlig näring från brödralandet i vester, har hon någonting till hälften

svenskt i hela sin uppenbarelse. Högrest, fyllig och stark påminner hon

om en af Tegnér beskrifven Ingeborgsfigur, på samma gång som hennes

eldiga glänsande ögon tala om österländskt inflytande, och hennes varmt

bruna hy om lifligt kosackblod. Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är

en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon

en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt

land hittills kunnat prestera. Fröken Sergeiewnas många gynnare och

beundrare i Petersburg vänta att kunna utverka ett statsanslag till

1:sta maj, då det är ett faktum, att vår unga landsmaninna hittills haft

att kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Hon har beklädt de

anspråkslösaste platser för att kunna dra sig fram, och hon har arbetat

med en rörande ifver under kampen för lifvet. Detta mål att bli konstnär

har dock ständigt som högsta ideal sväfvat för henne -- och det är genom

törnen hon vandrat fram, omgifven af förtal, intriger och afund af forna

kamrater, som missunnat henne hennes rikare begåfning. Att sålunda en

ljusare framtid må beskäras denna uppgående stjerna, önska vi här alla,

vi som haft tillfälle att höra och beundra hennes vackra sång.»

Vidare hade man till hennes förmån tänkt arrangera en soirée, hvartill

biljetter skulle säljas först under hand och så offentligt. Familjen

Mäienen skulle naturligtvis biträda. Fina skulle spela solo, Dion spela

sin Wieniawsky, småfröknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera

alltsamman både det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhördt bråk. Mäienens sleto ut flere par skor under sina

promenader från den ena ändan af staden till den andra. Ingeniör

Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det

minsta. Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska

musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande;

hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i

fall det skulle behöfvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade

tänkt för henne. Allting var redan afgjordt då hon blef underrättad, sal

hyrd, tillstånd utfärdadt, dag bestämd, programmet uttänkt, allt utom

hennes två solostycken och två ensembler. Detta skulle hon naturligtvis

bestämma sjelf.

Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen

och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada

underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några

och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore

undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och

tacka.

När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny

och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen,

en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de

främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd

klädespersedlar lågo på en annan. Öfver pianot en ljus, något trasgrann

sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett

misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med

sitt ärende. Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att

låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall

fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par

hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra

rubel. Tänk!

Den lilla godhjertade gumman strålade som en sol, hon blinkade vänligt

med sina blanka och stora ögon, böjde af och an på hufvudet, som om

halslinningen satt för stramt, men det var idel välvilja. Hon älskade

att göra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggöra

alla, som kommo i hennes närhet. Voro de bara inte hennes fiender på ett

eller annat vis, så voro de hennes vänner. Och hade de något med den

finska saken att göra, så kunde hon gå i elden för dem. Hon idealiserade

sina »vänner» liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrålade dem med

helgongloria. Hon kanoniserade dem, så att de blefvo så fläckfria som de

första kristna martyrerna. Hon pådiktade dem allsköns fullkomligheter.

Och när hon så fått dem färdiga, föll hon ned och tillbad tillika med

sin »lille gubbe, den käre Robert Elias», lille Dion, lille Adolf, unga

Fina samt begge småfröknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de förut vunna vännerna föllo till fota

liksom hon. Hon måste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det märkte hon icke. Hon trodde

ändå. Hon steg alltid upp igen, hur hon än blef slagen till jorden.

Hennes spänstiga natur kände icke slagen. Hennes goda hjerta måste likt

ett ymnighetshorn evigt flöda öfver. Och det fans alltid någon, som

först tog emot...

Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det

för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten».

Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans»

landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon

tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta

sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i

allmänhet smått originela, med Nadja var det ju föröfrigt förklarligt

nog, en fattig fiskarflicka... För resten helt poetiskt!

Nadja hade stående hört på fru Mäienen. Hon hade svårt att förstå. Men

ändtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,

hon solosångerska! Något så roligt hade hon aldrig tänkt sig.

Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda

sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt:

-- Men är ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något

förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på

hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte förstod svenska, -- fortsatte Nadja, --

hvad skall jag sjunga?

-- Någon liten vacker aria, -- proponerade fru Mäienen blygt, -- om vi

skulle ta Lucrezia Borgia, »nella fatal», -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Känner jag er Nella! Visst inte. Hitta på något annat.

-- Kanske Fidès' aria ur »Profeten.»

-- Hvad för en profet? Daniel eller Manasse, dem känner mamma till, inte

jag.

-- Men mitt kära barn, ack, hvad ni är naiv och söt, ja, det är så nätt,

är det inte, fru Bäck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde

alla möjliga stycken?

-- Jag sjöng i kören i den der Kocks operetter, och min altstämma i »En

löjtnant i kloster» kan jag ännu, den lät så här:

Hon trallade och klappade takten på den lilla fruns späda axlar.

-- Men, min söta flicka, något kan ni väl?...

-- Jo, »Joachim uti Babylon

hade en hustru Susanna».

De båda fruarna skrattade. Det frivola skämtet hade något godmodigt, som

de icke kunde motstå.

-- Nå, och mera?

-- Den här duger kanske: »Har ni hört en så ynkeliger händelse». Ja, den

är om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsånger, passande för

konserter? Några ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, »Minä seison», »Yksittäin ole heitätty», »Toull on mun», »Minun

kultani kaunis» och -- »Rullan går».

-- De blir charmanta som ett smånummer, men ni måste ha en

introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, så tar vi Björneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- »Såa blomaande hallena», är det en aria eller är det något annat?

-- Jaså, ni kan det der, den är ur »Martha». Ska vi försöka ... hur högt

vill ni gå?

-- Hur högt som helst, gerna för mig.

Fru Mäienen vände sig till fru Bäck:

-- Beundransvärdt! Hur högt som helst! Vi ta den i Ess dur -- på försök.

-- Hör på! Nadja satte sig på fåtöljkarmen och försökte sjunga. Men det

passade inte med accompagnementet. Fru Mäienen gjorde hvad hon kunde,

generad för sig sjelf och för sin protégé, men det gick inte. Nadja hade

»glömt» takten. Melodien hade gått henne ur hufvudet. Och i höjden skrek

hon, så den helige St. Isaks heliga eld var nära att blåsa ut. Det var

alldeles stört omöjligt.

Fru Mäienen vred sig på pianostolen, fingrade på sina hattband, hostade,

rodnade och visste inte hvad hon skulle tänka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och så kan han

lära Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var så glad som en fågel, -- jag behöfver

en riktig tusan, om jag skall få i mig någon krånglig takt. Men känslan,

den skall han inte behöfva lära mig, för kan jag en gång noterna, si, då

sjunger jag så ni skall få ondt i magen allihop af bara känsla och

passion. För det är det, som är min furore, sir ni, små gummor! Begriper

ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Mäienens skuldror och tog fru Bäck

beskyddande under hakan. Damerna bjödo Nadja hvar sin afton »på

repetition», lofvade skicka Dion och gingo. På återvägen voro de båda

tysta. De tvekade att omtala sina intryck för hvarandra. Fru Bäck,

emedan hon ansåg fru Mäienen sig så underlägsen, att hon icke trodde sig

bli förstådd. Fru Mäienen, emedan hon kände, att hennes nyaste

pelarhelgon var färdigt att hoppa ned med hufvudet förut från

piedestalen för att ta till fötters.

Och de skildes under förbindliga leenden, vänskapsförsäkringar och varma

handtryckningar.

Några timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu

städadt och fint, på bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En

dyrbar matta, ännu med prislapp på, låg på golfvet, och en magnifik

toilettspegel hade fått plats der den fula byrån nyss stod.

Utan att knacka steg ingeniör Granberg in; Nadja sprang upp och kastade

sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt bröst och betäckte hennes

hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sådana blommor, och

sådan solfjäder! Du skämmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- så är

hon också lycklig! Säg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han såg upp med en stor, feberaktig

älskareblick och tryckte henne ännu en gång till sig.