-- Kanske du ruinerar mig ... det är möjligt, -- hviskade han, -- men du

är ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstänksamma

älskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,

men du, älskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du

har, utan klagan, utan tvekan, med kärlek och entusiasm, du ger dig

sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och

rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle då jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, då jag har dig! -- Hon omfamnade honom på

nytt.

-- Och jag, jag tänker icke på konventionela band och tråk och gnat och

olycka, när jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja började berätta om fruarnes besök. Den unge mannens excentriska

blickar voro fästade på henne med ett uttryck midt emellan melankoli och

fanatism, han såg henne, men hörde henne icke. Han hade redan offrat så

mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade

försvunnit som en rök, hans arbetslust var borta, hans hälsa led. Hans

lilla obetydliga förmögenhet kunde hon få, den var han skyldig henne som

den ringaste återgäld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin

själ, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och åkte ut. Vårluften trängde stark och ljum genom

de öppnade fönsterna. De superade på Petrowsk, men Carl längtade hem ...

till Nadja.

Sent på qvällen suto de åter i hennes lilla salong. Fönstren voro äfven

här öppna, endast de skira gardinerna nedfälda. Månen sken in blek och

fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gåfva,

återspeglades rummets motsatta hörn så vackert. Der stod pianot, bordet

med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot.

Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till

sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och

betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande. Han

svärmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slöt sina ögon och

lät sin leende mun kyssas. Och så, när det blef hennes tur, dolde hon

hans ögon med sina händer och ledde honom som en magnetisör hvart hon

ville. De mörkröda draperierna föllo slutligen ned för det rum, der St.

Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig månen

ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glömt att stänka

dem med vatten, och vatten behöfde de för att lefva. Carl hade

tillbringat en hel förmiddag för att ordna dem riktigt smakfullt. Och

han hade betalat så mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en

hel månad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas små skratt ljödo ifrån det

gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade

slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager

trängde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram

med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.

Han skyndade ut, kastade en slängkyss mot den åter tillslutna dörren och

försvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och

djupa. »Naturbarnet» drömde, tills solen var högt uppe.

* * * * *

Fru Bäck hade ett ovanligt långt samtal med sin man. Herr Adolf

berättade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.

Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och

var det på sitt sätt. Endast att hans sätt att se sakerna var så

vackert. Hans naturel tillät honom icke att uppfatta verkligheten som

den var. Han såg verlden som genom ett rödt försköningsglas, som hade

den lyckliga egenskapen att aflägsna det fula och dåliga på samma gång

det ännu mer framhäfde det vackra och goda.

-- Vi voro vänner -- berättade han och slog troskyldigt upp sina ögon

och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vänner,

på det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, när hon var

exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastän jag sade, att det inte

alls gick an.

-- Horribel person -- afbröt frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min

pligt som hennes bekant.

-- Saliga äro de som tro -- frun talade litet à part.

-- Men så gjorde hon dåliga bekantskaper. Hur det var, kom hon på

sjukhuset. Du förstår! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne

en utmärkt bra plats, der hon fick stor lön och blef firad och hållen

som en prinsessa.

-- Dygdens belöning.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der

det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern.

-- Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog

afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare,

låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon

med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen

öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén

är visst mer än lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, för att få henne

att intressera sig för Nadja, men fru Bäck ville icke. -- Gå sjelf --

sade hon -- _mig_ förstår hon icke, och dig tycker hon om! Hon är inte

af mina får. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom

beskyddande på hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklädde sig sin promenadkostym, lät pigan hjelpa på sig

pelsen, tog ett par nya gredelina glacéhandskar, trädde ytterligare på

dem pelsfodrade mufftiser, tände en liten fin papyross och gick med små

försigtiga steg den långa vägen åt finska jernvägen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fåtölj med sitt arbete och

log trött, men så vänligt hon kunde emot sin slägting. Atte observerade,

att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta återfinner hos en

viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde säga, att hon såg försummad ut. Liksom en krukväxt, som stått

i skuggan och som man glömt vattna.

De talade om likgiltiga ämnen. Atte trodde för resten, att alla ämnen i

verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och ännu för ett år

sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rörelser, med rodnande

kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.

Då hade hon varit lycklig. Hade några få månaders kroppsligt

illabefinnande kunnat göra så mycket? Det var då väl, att hans hustru

var så frisk. Han var innerligen förnöjd med sin lott och med hela

verlden. Gerna hade han hjelpt sin slägting, om han kunnat. Men -- när

icke ens läkarne...

Ändtligen tyckte herr Adolf sig böra komma fram med sitt ärende. Det

skulle bli en konsert till förmån för den fullkomligt medellösa fröken

Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derför, köpa några tiotal

biljetter för den stackars värnlösa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kräket, och

kunde jag göra henne något ondt, så gjorde jag det ... men nej, det

skulle jag likväl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu

mera. Hon är mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne

-- det bryr jag mig inte om.

-- Du dömer förfärligt strängt. -- Atte såg förebrående på henne. -- Du

är kanske ännu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, --

jag skulle kanske säga några veckor, -- men så, ju mer jag fick tänka

mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det

hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god!

Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är

snart ifrån det. Men vara med om när det odjuret skall visas för pengar,

nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes stämma darrade icke af vrede och gaf icke

någon illustration till hennes ord. Hon läste upp hela detta anathema,

som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet föraktfullt drag kring öfverläppen, eljes skulle

man kunnat tro, att hon talade om sista snön, det lät så fullkomligt

likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af förlägenhet, han aftog stillsamt

sin andra handske, höjde handen i nivå med sina ögon, böjde fingrarne

och betraktade sina långa välskötta naglar, som om de kunde ge honom

förklaring -- men jag förstår inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill väl inte insinuera, söta vän, att din käre man

-- hur skall jag säga -- har något, hm, något slags förhållande,

vänskapligt förhållande till -- hm, damen i fråga.

-- Eftersom du är min enda slägting här på orten, kan du gerna höra

hela historien, om eljes dina finkänsliga öron kunna tåla vid det: din

protégé är sedan två månader min mans älskarinna.

Atte var nära att korsa sig. Han hostade nervöst och stack omedvetet

alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån

stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver

sin brist på sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte

ditt allvar?

-- Det är _deras_ allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag

ljög, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna

kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och

såg länge och sorgset på honom. -- Ser jag ut som om jag ljög? -- Hon

sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst

kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kände sitt hjerta krympa ihop. Han hade lätt att röras, och tårarne

stodo honom redan i ögonen.

-- Är det sanning, är det verklig sanning? Kan en menniska -- kan vår

Carl vara så elak? Hvad skall man göra? Herre Gud ändå!

Han hade tappat koncepterna och satt och såg hjelplös ut. Den ena handen

sträckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag

vore glad, om jag kunde göra någonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan göras, käre Atte, ingenting. Mitt lif är nu en gång

forstördt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en månad,

se'n jag samlat en smula krafter, så jag kan komma till Finland. Det är

alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du väl inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det förestod mig något? icke sant?

Atte såg ned, återigen litet brydd. -- Ja, jag hörde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hörde, men det _är_ det inte! Vi trodde för

några månader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att få

ett litet barn. Men för några veckor tillbaka, då jag såg -- och hörde

och förstod...

För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig

snart och fortfor:

-- Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte

beherska mig! Jag grät och sörjde, och -- det var mitt eget fel.

Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag

inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men

-- doktorn tror, att om tre à fyra veckor --

-- Och hvad säger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att höra efter hvad som felats mig. Han

har nästan glömt, att jag fins till. Han tycker -- för resten liksom jag

sjelf -- att vi inte passa för hvarann. Han ser mig icke mer, om han

också har mig framför sig. Och det är knappt fjorton månader sedan vi

vigdes, lyckliga och sälla.

Atte skakade på hufvudet. Han hade icke mer ord, så grep honom vissheten

om denna verldens ondska. Slutligen kom han på en idé.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman är kanhända ett litet ledsamt

missförstånd.

Hon nickade långsamt med hufvudet. -- Ett litet missförstånd! Om det så

väl vore! Jag gick en gång, sjuk och svag som jag var, efter honom, då

han sagt, att han skulle gå till klubben, för att hinna upp honom och be

honom om förlåtelse för att jag varit ... nå, det der förstår du inte.

Emellertid gick han icke i den riktningen, utan åt motsatt håll. Jag

följde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag såg hennes namn på

dörren och tänkte gå in, men vågade inte. Så hörde jag honom sjunga ...

som han förr gjorde för mig. Jag gick då ned, der fins ett kafé i

porten, och derinne satte jag mig vid fönstret. Det dröjde ett par

timmar, innan de kommo ut. Så åkte de bort. Jag tog en istschwoschick

och följde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in på gula

värdshuset. Jag var i rummet bredvid. Då de superat, foro de af igen.

Jag följde alltjemt med min istschwoschick. De togo vägen hem till henne

ännu en gång. Han stannade der, jag var alltjemt på kaféet. När klockan

slog tolf, måste jag gå hem, ensam i mörka natten. Klockan var nära sex,

då han återvände. Sedan dess har mycket händt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande lät fredligt i det lilla

hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de

suto, i det andra rörde sig långsamt en gammal ärevördig matsalsklocka i

förra århundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade på morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att

han gjort nog, då han gick efter en läkare. Sedan dess har doktorn icke

sett honom. Jag heller icke mycket. Han skänker mig då och då en ny bok,

en påse drufvor, några resedor i kruka... Nå, det är inte mera, hela

historien är slut, det är ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men får jag inte tala med Carl, förehålla honom, eller -- kanske

skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan göras. Jag vill, att ingenting skall sägas. Jag

har redan arrangerat om allt. Min vän, fru Stenius, hvars man är prest i

Kyrkslätt, tar mig till sig. Jag skall läsa med hennes barn, jag får

fritt vivre och en liten lön. Det är hvad som passar mig. Jag är ju

guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som är så obehaglig. Som

har ingenting att bjuda. Med mig _måste_ han bli olycklig.

Hon talade för sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.

Efter ännu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Från första maj är jag bunden vid min guvernantsyssla och, låt se, i

dag ha vi tjugoandra mars ... det är vår, jag blir nu snart raskare. Det

är hoppets årstid. Säg, det är ju så, Atte? Den här tiden går det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du älskar honom ju? Hvarför skall

du uppge hoppet så der. Fick Carl bara veta detta, så gaf hän nog

flickan på båten.

-- Jag skall säga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen

ändring i fråga. Mellan Carl och mig är allt slut. Jag har mist tron på

honom. Jag vill aldrig mer tillhöra honom. Jag är för god att äta upp

hennes qvarlefvor. Han är mig nu så likgiltig som -- vore han en annan.

Ingenting kan upprätta honom! -- Och tro mig, min vän. Han _är_ en

annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han är besmittad och blir

aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara sträng och oförsonlig. Tänk på den menskliga

naturens skröplighet.

-- Ja visst, men ursäkta, så usel är jag inte, att jag behöfver taga på

mig den klädning som i månadtal legat i rännstenen. Så usel är jag inte,

att jag behöfver taga till mig den man, som i månadtal legat i

rännstenen eller det som värre är. Ingenting binder mig. Ingenting skall

heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men tänk på verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif är rent som en engels, det veta

alla. Min karaktär är utan vank -- åtminstone för hvad man kallar

»verlden». Om jag felat som hustru, nå, så har jag fått min lön! Jag kan

stå mitt öde. Och nu, min käre vän, du måste gå, för jag är trött. Kom

hit ibland med din hustru, hon är så snäll. Och -- lycka till med din

protegé. Du förstår mig ju och är inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Bäck kysste ännu en gång hennes magra och

heta hand och gick, echaufferad och upprörd. Så fort han kom hem,

meddelade han sin hustru alltihop. Med många utrop och korsningar åhörde

hon honom, kastade så på sig sin pels, tog en droska och for direkte

till Mäienens.

* * * * *

Mäienens hade en liten bakgårdsvåning på tre små rum, högt uppe. I ett

af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,

som på en gång var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lång.

Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal åkarehäst, det ljöd och

klagade från morgon till afton. Grannarne våndades, bultade i väggar och

tak, beklagade sig för portvakt och värd, allt lika förgäfves. Det

spelade nu mera nästan af sig sjelf, detta pianino. Och när Fina öfvade

»stora konserten» derpå, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan

Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belåten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift

och linialer, mor höll på att i stort köksförkläde koka potatis på

fotogenköket; småfröknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen

piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och

»gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför.

Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage,

öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett

välkomnande och kyssande. Småfröknarna stucko från dörröppningen in sina

lockiga tvillingshufvud, slängde bort förkläden och dukar, och trädde in

i salongen. Man slet i idel kärvänlighet bort kappan från den besökande,

knöt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den välkomna gästen in

i främmanderummets bästa vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande

och genom en arkipelag af fåtöljer, bord och pallar, ändtligen hamnade

alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi öfver

»Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af

Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit

Goltermann.

-- Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är

söt. -- Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda

strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste. -- Vi tala finska,

och det är så roligt! Hon lär sig så bra. Hon tycker så mycket om mig,

vi ä' så goa vänner, så! Vi lär oss också »hafvets unga tärna» af Pacius

förstås. Och Dion är också der, och hon är här. Och Dion är alldeles

tokig i henne, småfröknarna tror att di ska förlofva sig och göra

konsertresor och få så mycket pengar, att di kan inrätta ett nytt

konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lärarinna och då får

jag visst en sju, åtta mark i timmen, för si fröken Algren, som var i

Paris...

Fru Mäienen kom in, hon ålade sig fram med vänligt blinkande, af

fotogenkökselden glänsande ögon och kinder ännu fuktiga af ångan från

den nykokta potatisen.

Nytt välkomnande, nytt ordflöde, allt i samma musikaliska strömriktning.

Ändtligen fick fru Bäck med en mycket uttrycksfull gest fru Mäienen att

förstå, att de borde vara i enrum.

De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade

dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om

Nadja.

Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist

bara inbillning.

--- Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha

spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen.

Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton -- så har han väl

läst högt, tills det dragit litet länge ut ... ungt folk ... en

svartsjuk fru ... frän Åbotrakten, der är' di alltid så tråkiga, så ...

nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf -- han är alldeles betagen,

nog vet man, unga menniskan!

Fru Bäck gick henne närmare inpå lifvet, visade henne allt flera

sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nästan att sticka fingrarna

i såren. Men det hjelpte ändå inte. Fru Mäienen var så hjertans god.

-- Lilla hjertans kära fru Bäck, vi måste hålla upp henne, hon är

finska, riktigt landsbarn, förstår ni, och skall nu sjunga »Nella fatal»

på finska, som min lilla englagubbe der har öfversatt! Och vi ha bestyrt

om till alla tidningar, och vi ha sprungit här till alla möjliga, och

konserten skall bli om åtta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,

och biljetter ä' sålda, och nu kan det inte ändras!

Det kunde icke ändras. Fru Bäck insåg det nog. Hon menade, att möjligen

de, som protegerade en sådan äfventyrlig uppenbarelse, komprometterade

sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mäienen att uppge Nadja.

Mäienens hade rört på bastrumman, och en gång i farten gick den af sig

sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna växte, det var så romantiskt med

denna unga sångerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af

folket! Finskt i förening med ryskt, så intressant! Hon hade dessutom

lärt sig sjelf allt hvad hon kunde och var så naturlig och ursprunglig,

på samma gång som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln på den bestämda dagen. Huset var något mer än

halft. Herr Adolf Bäck hade köpt några och trettio stycken biljetter och

delat ut dem som han bäst kunde bland kreti och pleti. Ingeniör Granberg

disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras väninnor

och väns vänner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade

icke försummat något. De Mäienenska numren gjorde lycka, isynnerhet

småfröknarnas. Fina i ponsorödt atlaslif hade slagit af ett par strängar

med Liszt, eljes hade det gått utmärkt. Nadjas furore var mer artificiel

än naturlig. Hon kom af sig i både text och melodi, men skrattade bort

alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars

illa. Hon hade icke glömt sina forna teaterfasoner och sparkade med

släpet lika som förr. Sin dramatiska talent visade hon medelst några

häftiga rörelser med armarne och med våldsamma rynkningar på ögonbrynen

så ofta som möjligt. Några korrespondenter tog hon med sina då och då ut

och in vända ögon, andra med sina uppmuntrande leenden och små skratt,

hennes »naturliga och otvungna väsende» behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en oförklarlig antipati för

debutanten. De tyckte, att hon bäst hade passat för något caféchantant,

några ville till och med förpassa henne ända till zoologiska trädgårdens

tältföreställningar. Icke en tyckte om hennes sång! De funno rösten rå

och utan klang samt hennes föredrag lika plumpt som affekteradt. Allmänt

anmärktes mot intonationen.

På återvägen från konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna

dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter

folkvisorna tillkastats henne nedifrån, de hade präktiga band i de

finska färgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne

skrattade åt alla dessa anmärkningar. De funno den nya artisten pikant,

retande, artistiskt begåfvad och absolut naturfrisk. Det var bara

afunden, som kunde döma annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici närvoro på konserten, funnos inga

recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en

svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som

någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik,

och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga

stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik».

I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte. De,

som kände henne, ryckte föraktligt på axlarne, men andra gladde sig åt

att landet fått en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, så var bestämmelsen.

Hon hyrde sig i stället en egen liten våning, möblerade den och klädde

upp sig sjelf. Dion kom på ett märkvärdigt sätt att hjelpa till vid

arrangementerna. Fru Mäienen upptäckte för sent, att hon gjort en dumhet

i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mäienen än hotade än bad sin son,

-- der var nära att ske en olycka. Dion hade blifvit som en »annan

menniska», emanciperat sig från familjen, sagt upp »pappas kammare» och

svärmade både dag och natt borta på egen hand.

Maj månad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bäcks hade förbjudit

Nadja huset, Mäienens förnekade bestämdt hennes existens. De hade

aldrig känt någon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett åskmoln

någonstädes vid horizonten. Det hade stält till någon oreda, i

förbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smått galen. Den

älskvärda och präktiga fru Granberg hade också fått en stöt och blifvit

skild från sin man. För dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,

det odjuret.

Ingeniör Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin läkare

hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bättre.

Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmän, och de kamrater, hvilkas

sällskap han förr mest sökte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram på sommaren återfick herrskapet Mäienen sin förlorade son. Hon hade

fått nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade också fått nog. Och man stekte

kärleksfullt den gödda kalfven vid hans återkomst.

Talet om den utmärkta nyupptäckta talangfulla sångerskan Nadja

Sergeiewna tystnade fort. Man glömde henne för nya utmärktheter.

Statsanslagsfrågan, som för det året blifvit bordlagd, glömdes också. I

några smånotiser i finska blad lästes, att fröken Sergeiewna rest till

Paris för att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes förnämsta

mästare. Och dermed var man nöjd. Om man bara hade tålamod att vänta,

skulle hon nog återkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne

en viss popularitet. Hon blef modern och förstod en tid att hålla sig på

höjden. Granberg och unge Mäienen förkastades, den förre emedan han

plågade henne med sina löjliga fordringar på hennes ömhet för sig

allena, den senare helt enkelt emedan han var »både fattig och dum».

Löjtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nåder igen,

det gamla kamratlika vänskapsbandet emellan henne och honom återknöts på

nytt.

Hon förde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en

bestämd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De

bättre teatrarne besökte hon dock icke, hon vantrifdes på »italienskan»,

gäspade sig halft ihjäl på »ryskan» och roade sig egentligen blott på

»Bouffe», »Varietés» och andra tvetydigare ställen. »Benstyckena» voro

nu en gång i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan

hennes förtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmärkt. Och var

lycklig.

* * * * *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en

uthuggning i skogen kunde man öfver fälten se en bit af hafvet och

holmarne långt borta. Höga skogbevuxna klippor med sluttningar, som

stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulröda graniten bjert.

Vattnet sqvalpade friskt och grönt om de djupa bräddarne, och några

seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqväll.

Rågen vaggade, och längs gärdesgårdarne vuxo höga hallonbuskar, tunga af

bär. Lingonen stodo stinna och rodnade på ena sidan, de trifdes

öfverallt på de sandiga tufvorna, fetmade för hvar dag och trängdes i

klasarne. I de fuktiga dikena suto ännu en mängd öfvermogna åkerbär

bland blommor och strå, lärkorna sjöngo alltjemt och sparfvarne

småqvittrade i säden.

Ofvanför Kajsas fönster hade svalor byggt sina bon. De flögo af och till

med korta jublande skri, stora färdigfjädrade ungar stucko upp öppnade

gap ur boen och ville ständigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

På lilla blomstertäppan nedanför stod en rad resedor och löfkojor. De

doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom

fönstret. Grannfamiljens sophög sände en fiendtlig lukt omkring, men

vinden kom vänligt från vester och förde bort de osunda ångorna. Den

sjuka inne i rummet kände blott de goda.

Golfvet var beströdt med enris, och vid tröskeln låg en sammanflätad,

af granrisqvistar hopsatt matta. Elden småpratade i spiseln, sprakade

upp någon gång, då en kådig tallgren tog eld, men domnade af igen under

askan.

På trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid på

sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en

stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon

hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid

»slagit inåt», hon hade det alltsamman qvar; inte så att hon låg och

yrade som för fjorton dagar sedan, men på ett annat vis.

Det var hennes femtiondeförsta födelsedag, och den firade hon allena.

Herrskapet från gården hade sändt henne kaffe, socker och en ny

huspostilla med knäppen, alltsamman var lagdt på byrån, prydligt i rad.

En af grannhustrurna hade på förmiddagen lånat henne sin lilla dotter,

medan hon sjelf var på utarbete. Den lilla hade legat på golfvet och

lekt med några af Welis gamla trädockor, ty Nadjas alla voro förstörda,

så att icke ens ruinerna återstodo. Det hade varit en fest för Kajsa att

observera barnets små fridsamma lekar. Hur täckt det lekte med hvad som

helst. En träd kunde sysselsätta den lilla Majalisa en hel halftimme.

Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en

liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten

sticka, stor som en knappnål, och lärde det att tala sitt eget

outvecklade lallande jollerspråk.

Kajsa satt och tänkte på Nadja, när hon var vid samma ålder. Skrikig och

bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig tålt det hon hade sjelf,

utan endast det brodern hade. Så hade hon förstört allt för dem båda,

bråkat och krånglat, utan att unna sin mor någon ro, och skrikit dag ut

och dag in, år ut och år in, tills hon fann på att skratta i alla väder,

när hon var ond som när hon var god. Kajsa hade alltid tröstat sig med

att Nadja var så god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvägde ju

mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft år sedan hon sist haft bref från Nadja. Kort

derefter hade det stått i tidningarne så mycket om henne. Hon hade

blifvit nämnd med utmärkelse, som en musikalisk artist. Återigen det der

märkvärdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kämpat

emot. Hade således Sergej det också? Eller hade hon det kanske sjelf,

eftersom det gjorde så starkt intryck på henne?

Måhända var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon tänkte efter.

Nej. Det var inte möjligt. Väl hade hon som helt ung fått beröm för sin

röst, patrons fru hade ju försökt henne vid pianot och sagt, att hon

kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig tålt. Bara

orgel. Inte sådan der lättfärdig dansmusik med horninstrumenter, eller

gnidmusik på fiol, eller klingeliklang på fortepiano, nej, bara

ordentlig, långsam klar sång, i stämmor eller ensamt, men allvarligt.

Hon älskade blott predikomusik.

Af henne hade således Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon

varit Rellus -- men det var ju inte så. Sergei hade kanske varit vid

musiken? Det visste hon inte. Han hade en häst och var kosack, hade

lefvat, älskat i förbifarten och dött i en hast. Det var hvad hon kände

om honom.

Nadja skulle således bli en teatermamsell på allvar. Hon hade sörjt

deröfver den första tiden i Helsingfors, men gladde sig, då hon i

tidningarne läste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.

Hon hade redan gifvit dottern förlorad, hon hade öfver henne gråtit sina

kinder vissna, sina ögon röda ... kanske hon nu kunde blifva någonting

stort.

På de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.

En gång hade hon sändt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon

hade dock hellre emottagit ett aldrig så kort bref med några vänliga

ord. Tiorubeln hade hon ännu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde

kanske en gång behöfva den sjelf ... hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att

hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att »herrarne

satt ihop alltsammans», allt det granna man läste om henne. Hon var icke

en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En

verklig stadsdam, som dugde för en ordentlig herrskapsteater. Hon

passade inte, påstod han, »och blir hon något, så blir det till hennes

eget förderf».

Kajsa deremot trodde på dottern. Hon hoppades och lefde på detta hopp.

Hon planerade, väntade, såg i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin

vildfogel såg hon som en skön, firad storhet och sig sjelf vid hennes

fötter, tjenande, ödmjukt aflägsnande alla hinder och alla obehag från

hennes väg!

Så blef det tyst i tidningarne en lång tid. Modern blef orolig. Samuli

rynkade ännu mer ögonbrynen och ingen vågade börja ett samtal om den de

båda tänkte på.

Samuli reste ofta till staden. Då och då hörde han något från resande,

som sett eller hört om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till

Kajsa och svarade missnöjdt och afböjande på hennes fråga: Nadja har det

bra...

Men nu en tid hade han ingenting alls fått veta, tills för någon vecka

sedan löjtnant Ulfs betjent återvändt till den finska hufvudstaden,

emedan hans herre dött. Denne betjent, som var en gammal bekant till

Samuli, hade ute i staden berättat, att Nadja var fullkomligt på

förfall. Det sista året hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var

för att höra detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i går. I afton

skulle han komma hem.

Kajsa väntade så säkert några glada underrättelser, hon tyckte sig

nästan ha rätt att fordra någon glädje, det hade ju länge varit så

sorgligt för henne, lifvet. Hon väntade, nästan i högtidsstämning. Med

otrolig möda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris för att

strö öfver ... allt var nu färdigt, han måste komma och med honom någon

helsning från hennes enda barn.

Solen sjönk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hörde hur

katten, som krupit in genom fönstret, lade sig på sin vanliga plats

under sängen och snurrade liksom en slummersång åt sig sjelf. Minnena

stego, hon såg tillbaka som i en spegel sitt förflutna lif inom ramen af

detta trånga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit

och sin sträfsamhet. Och hon kände, att hon hunnit till sista kapitlet

utan att någon lycklig förändring var att vänta. Endast någonting godt

ifrån Nadja, det var hennes hopp, den väntade fodelsedagsgåfvan. Gud var

ju så god, och hon hade fått upp en så hoppingifvande vacker vers ur

nya testamentet nu på qvällen. Det måste komma någonting godt, -- men

han dröjde.

Tänk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfröken,

med förnäma manér, litet högmodig kanske, men med ett godt leende,

sådant hon hade som barn, då hon ville ha någonting och försökte

kokettera sig till det...

Kajsa smålog för sig sjelf. Hon såg sin Nadja för sig, ehuru hennes ögon

voro fästade på den grå strumpan, hon såg sin dotter sitta i

sidenklädning på stolen och såg sig sjelf lycklig och förtjust böja sig

ned för att smekande känna på det mjuka, fina klädningstyget. Hon

tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vågade beröra Nadja sjelf,

bara sakta smeka hennes kläder. Och hon tänkte, att om Nadja ville

sjunga en enda ton, så skulle hon, modern, visst inte kunna hålla

tillbaka sina tårar. Det var visst så skönt, så rörande, det hon sjöng.

Hennes enda älskade dotter!

Hur hon ville göra allting nätt och beqvämt för sin kära gäst! De fina

sakerna hon säkert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byrån fans

dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig tråka ut sin

dotter med »förmaningar» eller »predikningar», som hon visste att Nadja

icke tålde. Och aldrig skulle hon nämna ett ord om det förflutna och de

ungdomsdårskaper Nadja begått.

Allt skulle gå så sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, lös

bomull. Dämpadt höstsolsken inne i det lilla rummet. Hvita

musslinsgardiner öfver de dunkla, gröna fönsterrutorna.

Kajsas ögonlock begynte tynga. Det föll en slöja öfver hennes ögon, en

slöja i lätt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,

fingo vingar och flögo ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt så stilla öfver alla materiela hinder,

buro den öfver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde

öfver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i drömgestalter förde henne till ett annat och bättre land, der

allt var så putsadt och fint, att fattigdom och elände icke kunde

trifvas der. Allt var färdigt och ingenting behöfde göras. Kajsa kände

hur ungdomskraften återkom och det glada, välsignade ungdomsmodet.

Hon gick åter igen ung och lätt i det höga och doftande gräset, hörde

sorl af bäckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var så glad, att hon

måste springa, och i stället för att låta sina fötter följa den gröna

stigen, höjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjäril fram

öfver blomstren, mellan höga träd, mot fjärran sköna trakter, allt

längre och längre.

Hon såg någon framför sig, ett ungt väsen liksom hon sjelf. Det var

dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa såg

att Nadja föll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro

märkte hon, att hon sjelf icke var tung nog för att få fäste vid marken.

Hon försökte tynga sig ned, gjorde ansträngningar för att nå jorden, men

studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer

krokig, tills hon slutligen kröp. Med gråtande suckar ville modern lyfta

upp henne, men förgäfves. Hon nådde icke dit ned.

Också här fans således en ofullkomlighet. Kajsa kände det som ett moln

af missnöje, som likväl försvann snart, hon höjdes så småningom alltmer,

kom upp i dimmiga regioner, der hon förlorade allt medvetande om sig

sjelf och allt annat. Hon sof. Drömmarne kommo och gingo likt töcken.

En kall pust ifrån det öppna fönstret väckte henne slutligen. Hon frös.

Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och

glöden i spiseln var slocknad. Hon var åter gammal och skröplig, åter

sitt eget sjelf.

Hon höjde sig för att stänga fönstret, lyfte sig mödosamt från sin

plats, flyttade fötterna besväradt. Hon tog ett steg, men stannade.

Hvad var det? Der på stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han,

inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas

stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son.

Han här -- och i sömn.

Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst

till fönstret, stängde det och gick tillbaka.

Då höjde han sitt hufvud, såg upp och lät åter hufvudet falla.

Kajsa såg, att han icke druckit, Hans ansigte var förvridet, men af

sinnesrörelse, och hon förstod, att han var i uppror. Hvad hade händt?

Hon vågade icke fråga. Hon var rädd för sanningen.

Utan att säga ett ord, satte hon sig. De magra händerna knäppte hon igen

öfver knät och gaf sig till att stirra på golfvet.

Det mörknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och

slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. -- Hvad är det,

spektor, har något händt? -- hon vågade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en

förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet. Kajsa hörde

några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja:

-- Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan

far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer!

Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden

rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i

sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flår henne, tills hon inte

har ett qvitt af synden i sig mer, så må ni spotta på mig, mor, men så

mycket vet jag, att straff ska hon ha och det så att lifvet hennes inte

är värdt en pris snus. Förr blir hon inte menniska! Ja, ni må ursäkta,

men det är det sista medlet. Om jag inte haft henne kär, så hade jag

låtit henne fara för längese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sådan

der med hoftång en gång. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall märka

henne. Det skall inte bli många hon förför mer. Och med superiet ska det

också ta en ända. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon

till Petersburg. Sist om en månad är jag tillbaka. Så, gråt inte. Jag

har ett paket åt er. Var inte ledsen, hon skall bli folk ännu, skall ni

få se, men jag skall försöka mitt sätt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi

ses igen.

»Spektorn» gick. Kajsas födelsedag var till ända. Hon klädde sakta af

sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och

såg inga ljusa syner mer, inga glada drömmar kommo, bara sorgsna och

tunga tankar.

Om några dagar träffade hon uppe på gården Ulfs betjent, som varit

Samulis sagesman. Hon hade svårt att få honom att tala. Men så mycket

fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt

makarne åt och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett år i

»större förhållanden», men för tillfället hade det mindre gladt. Hon var

ofta hemlös och dref omkring på gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man

henne, lefde hon bekymmerslöst några dagar, »etablerade» sig, men

öfvergaf snart alltsamman för att börja om på nytt igen med det gamla

lefnadssättet. »Hon har blifvit äldre och ser inte mer så bra ut»,

berättade mannen, »men är lika glad och lustig som förr.» Och för att

försona någon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam är

hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon också! -- Han

räknade upp en hel hop med tillfällen, då hon hjelpt landsmän, som sökt

upp henne, -- en god själ, -- slutade han och tillade ännu en gång som

tröst: -- fast hon har en dålig natur, men det kan hon inte rå för.

Kajsa hade i sitt lif burit så mycket, att hon nog kunde bära detta

till, tänkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han

aldrig lägger tyngre kors på en än man kan bära. Hon skulle försöka

skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop

något. Kanske det kunde göra henne en glädje.

Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen

gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade

man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dålig uppfostran? Kajsa hade inte förstått att göra det

bättre. Hon hade gifvit henne det bästa hon kunde. Ett godt exempel. Och

sin kärlek. Och sin bön till den allsmäktige Guden. Ingenting hade

hjelpt.

Inte ännu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon rådslog med sig sjelf och sin

erfarenhet. Hvarför bli menniskor, specielt flickor, dåliga på det

viset?

Vanligen frestas de först i begynnelsen af andra, falla för frestelsen

och fortsätta i synd. Några få af hennes bekanta hade lockats oskyldiga

i olycka. Det var en eller två. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat

och fört henne in på denna väg?

Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan förut varit så der

lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fåfängan? Ärelystnaden? Nej

och återigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var

den onda naturen. Och boten deremot? Fans det någonting annat än hennes

gamla, eviga botemedel, det som ändå inte hjelpte, kärleken och bönen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick långsamt med sin grå stickstrumpa i

handen. Hon tog vägen genom stengärdena, den gamla välbekanta vägen, och

fingrarne flyttade stickorna så flinkt och snabbt. Hon gick rak och

styf, munnen litet snörpt, de glänsande ögonen fästade på skogen framför

henne. En het rodnad brann på de magra kinderna, och endast hufvudet med

den svarta sidenduken på var böjdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och återtog med

vanlig lugn ifver försummadt och kärt arbete, som dock i dag ansträngde

henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars

olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och

vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa

föraktade mor.

Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande

att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt

kunde hon få ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.

Ja, hon kunde ännu arbeta, och så roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under året sparat på sin

jernvägsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.

Men den han sökte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med »ett

sällskap» rest till Moskwa. Sällskapet skulle ge föreställningar

någonstädes, på någon stor och utmärkt teater. Nadja hade berättat i det

hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var någon kejserlig opera

hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sådan trasvarg som

Sergeiewna egentligen vore för dålig till och med för cirkus.

»Sällskapet» gjorde konster på lina för det mesta -- Nadja hade redan en

tid sjungit på samma ställe som de dansat ... och nu skulle de försöka

sin lycka i Moskwa.

Samuli, som för längesedan lärt sig något ryska, förstod likväl icke

mycket af portvaktarmadamens berättelse, men hufvudsaken begrep han.

Polisen hjelpte honom på trafven, och nu var han på väg efter henne. Det

var icke kärlek, som dref honom. Det var hämd. Han visste ej hvad han

ville, blott straffa. Den långa resan öfver den hundra mil långa steppen

föreföll honom oändlig. De breda floderna, som vältrade sina

vattenmassor från öster till vester, från norr till söder liknade

kolossala ormar, som slingrade fram genom öknen, städerna med sitt

bullrande lif liknade i hans tycke små obehagliga oaser, mot hvilka

sjelfva ödemarken var tilldragande och angenäm.

Men ändtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i

närheten af det hus, der han genom polisen fått veta att Nadja bodde.

Det dröjde, innan han kunde orientera sig så mycket, att han förmådde

söka upp henne. Luften i det värdshus, der han logerade, plågade honom,

bemängd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande

bomolja, qväljde honom, och rummen, låga och illaluktande, voro så

smutsiga, att han med sina nya kläder fruktade att sätta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gåta, fin och hvitklädd stod han halfva

dagen i porten och paraderade. Köket såg ut som en svinstia, det var

inte troligt, att kocken någonsin var der.

Och så gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgångar åt samma håll,

förvillande och farliga.

Mörka, låga hus i hela denna stadsdel med omöjliga gårdar och

märkvärdiga trappor. Öfverallt kyrkor och kapell, öppna hela dagen.

Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklädda prester, poper i

fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som

syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från

pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren

ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig

och knäföllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klädda

messingsbeläte, käringar med qvastar längre än de sjelfva, och som

sopade gatan, så att all orenlighet stannade qvar, allt såg han med

yrvakna, missnöjda ögon, utan att rätt veta hvart han skulle eller hvad

han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i

backar och bugter, de vackra trädomgifna husen i lackerad sten med

tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han

förbryllades af det högljudda larmet, som i styrka vida öfversteg

bullret på gatorna i St. Petersburg, han skrämdes af stojet på

Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal

röfvarkula än en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna

andas. Der var högt till himlen och vida utsigter öfverallt omkring.

Flodens gula vatten bredde sig nedanför, flöt under breda broar och rann

som ett bälte af guld genom ängarne. De herrliga antika palatsen med

sina borggårdar fängslade honom som underverk från drömlanden, de

hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omöjliga former och i

bizarra, djerfva färger kommo honom att häpna. Gyllne kapellets

solglänsande kupol bländade honom, och han stod som en bildstod framför

Guds moders hus vid röda porten, någonting så praktfullt, så vansinnigt

praktfullt hade han aldrig kunnat tänka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom på gator och torg, syntes honom så

främmande, som hade han hamnat på en annan planet. Samuli kunde inte få

i sitt hufvud, att de alla voro »kristna». De rödkjolade ryska

matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i

Petersburg vant sig vid, också männen i sina rynkade svarta

sammetskjolar och de röda, vida skjortorna, med vida byxor och höga

stöflar, fann han sig i, men det var en massa annat märkvärdigt folk,

som sågo okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig mätt på.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade långvästar och

fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring länderna, arkangeliter

med hvita långa rockar, tscherkesser i blå, åtsittande, pistolbeprydda

syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och så

militärer i otaliga olika uniformer, röda, gröna, blå och gula, i

silfversnodder eller guld, i fina kläder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar öfverstrålades lätt

af de brokigt klädda, som gingo till fots. I blått och rödt, i själar

och slöjor, i sammet och silke, oäkta och billigt, slitet och gammalt,

men pittoreskt och lifligt i färgen. Ett stoj och ett skrattande, ett

lif och ett spel med svarta ögon.

Samuli skuffade ifrån sig allt hvad han kunde. Några togo honom under

armen, andra fattade honom i handen, några talade med honom, andra

förföljde honom eller gåfvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt långa hvitgula hår, som om det varit bromsar, som

angripit och stuckit honom. Han ryckte på sig, som om de varit insekter,

dessa sköna med mogna behag, som erbjödo honom sitt sällskap. Och när

det icke hjelpte, höjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.

Det var en björn utan manér och omöjlig att uppfostra. Och der han gick

fram, skallade det hånande skratt efter honom. Han hade varit färdig att

»märka» flere än en af »damerna» med sin knytnäfve, han hade sinnet

uppe, det hade bara behöfts en flägt, och det hade brustit ut och tagit

låga.

Ändtligen, efter många bemödanden, hade han fått rätt på Nadjas

egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets största och minst väl

beryktade hus bodde hon med några af sällskapet. Men det var omöjligt

att träffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de

förtrollade prinsessornas hus, hade intet förtroende för Samulis ärliga

ansigte, härute var det en dålig rekommendation.

Han beslöt att stå utanför och vänta. Dag förgick efter dag och han

träffade henne icke. Det var en långtrådig parad; i denna kasern var det

många som kommo och gingo, men henne såg han icke.

En dag, han var så uppretad, så föga blid och i en sådan

sinnesstämning, att han hade kunnat företaga sig hvad som helst, en dag

försökte han att tränga sig in och söka henne genom hela huset, genom

alla de eländiga flyglarne, rum ut och rum in, om så skulle behöfvas.

Men han hejdades redan i porten. »Njanian» med de väldiga armarne i

sidan tog honom i armen och vände om honom, ledde honom ut på gatan, som

om han varit en vante. Den gamla megärans grin verkade som ett ögonkast

af medusa, Samuli lät sig motståndslöst föras tillbaka, förbluffad inför

detta odjur till qvinna; han beslöt att vänta till afton, utan att

förtära något på ett helt dygn, om det vore nödvändigt.

Han blef icke gladare mot qvällen. Hon dröjde och dröjde. Klockan slog

åtta och nio och tio, och hon syntes icke. Men när han var färdig att

springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett

skratt inne på gården...

Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor.

Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon

en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke

vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, något lifvad af

sitt konjaksblandade té, munhöggs så godt hon kunde, och när de ryska

oqvädinsorden icke voro tillräckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli följde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt

grälande gatan framåt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras

vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,

skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta

henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång

och försvunno.

Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver

ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags

svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska.

I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt

otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda

draperier, som skylde en dörr långt i fonden.

Vaktmästaren hindrade Samuli att gå vidare. Han mönstrade honom noga och

sträckte ut handen med ett dundrande: »Stcho?» Men förmildrades så

småningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i

handen på den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedåt, lyfte gardinen, skuffade dörren till

sidan och steg på.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,

endast några osande lampor. I hörnet närmast dörren lyste en Kristusbild

i messingskläder vid skenet af en liten låga i ett oljefat. Derunder

sutto en hop män i skjortärmarne och spelade. Några drucko öl ur de

stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade på stolarne och bänkarne

bredvid dem, andra bara spelade, alltför ifriga för att ge sig tid att

dricka.

Vid de öfriga borden nära der han stod såg Samuli några andra drickande,

spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,

inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klädda män bland

dessa kunder, utan idel lösdrifvare och vagabonder i europeiska kläder,

hattarne på. Sjömän och positivspelare, musikanter med och utan ben,

tiggare och förfallna fördettingar af alla slag. Cylinderhattar,

frackar, rester af militäruniformer, bestraffade polismän utan tjenst,

men med galonprydda mössor, utsläppta förbrytare, efterspanade

misstänkte, alla slags personer, som hade någon anledning att sky dagern

och menniskorna, samlades här att ostördt roa sig efter bästa förmåga

natten igenom.

Det låga rummet var öfverfullt med rök. Samuli kunde icke se det hvälfda

taket, der uppe var luften tjock, så den skulle kunnat skäras i skifvor.

Långt borta i fonden var en upphöjning, en hop små fotogenlampor brunno

deromkring. Uppe närmast denna estrad var det lifligare bland gästerna.

Det skrattades och skreks, halfsjöngs och hojtades. Samuli tog sig en

stol, bestälde sig af en kringspringande piga en biffstek och öl, och så

väntade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in på estraden, bockade och

stälde sig i rad. Så begynte de sjunga. En var första sopran, en andra,

en var alt och så ett par basar. Samuli tyckte i början, att det

verkligen liknade sång, men så påminte det honom om kattorna vid

Torparbacken, då de skreko i hunger. Publikum skrattade, några sjöngo

med, endast några trötta stackare gäspade åt alltihop.

Andra numret intresserade allmännare. Der kom något in på fyra ben, ett

stort djur i hvita fällar. Det dansade och svängde sig, pep och jamade,

stälde sig än på fötterna, än på händerna, under jubel nedifrån. Men då

applåderna ljödo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kröp fram

en stor och yppig qvinna, klädd i en balettdanserskas lätta drägt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sången var hes, hon

hostade och blef allt mer utan röst. Ackompagnerande henne med glasen,

märkte man icke i början något, men när slutligen ingen sång hördes,

föll det en af åhörarne in att ropa till sångerskan, att hon skulle

sjunga bättre. Hon blef ond, rynkade ögonbrynen och hötte med knytnäfven

åt den näsvise.

Den tillrättavisade tog upp en lök ur sin ficka och kastade på

sångerskan, som träffades på ögat. Ursinnig af vrede tog hon en af de

lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att

träffa honom med löken.

Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned

på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man

skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.

Det var en förvirring och derunder haglade det glas och buteljer på den

flyende sångerskan. Hon sprang ut, gråtande af förskräckelse. Samuli

rusade efter, banande sig väg genom denna menniskomassa tack vare sin

styrka och sitt lugn. Han nådde Nadja, der hon blödande och högt

gråtande sprang i korridoren för att finna en utgång, kastade sin långa

paletå öfver henne, tog henne i armen och förde henne med våld ut.

Gården, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halfförfallen vedbod

på andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spån.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät

honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog

lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och

bad dem följa sig.

Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum,

jemförelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade på ett ämbar vatten, en

handduk, en stor, bred säng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet

och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig.

-- Fall på knä, -- sade han, -- fall på knä och kyss mina fötter.

Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.

-- Bed om förlåtelse och lofva, att du ångrar, -- befalde han med sin

inspektorsstämma.

Nadja höjde trotsigt hufvudet och såg mot dörren, färdig till flykt.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej. Hon såg upp med sina blodsprängda, oklara ögon och det strömmade

emot honom en doft af konjak.

-- Så böj din rygg, för nu kommer ändtligen din stund. -- Samuli höjde

sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag

bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den

varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot

dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne

till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han

slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens

ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada

för alltid. Och han gick till yttersta gränsen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon låg på golfvet i yttersta elände och drog

efter andan med slutna ögon. Samuli torkade sig med sin stora

lärftsnäsduk om pannan och stod och såg på henne, der hon låg,

sönderslagen, en blodig massa.

-- Du kan inte röra dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och

törsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle höra dig! När solen

går upp, är jag här! En timme derefter ä' vi på väg hem. Ifall du inte

är beskedlig, får du mer stryk. Och hvar gång du härefter syndar, så

kommer käppen. Nu vet du hur den smakar; adjö.

Nadja kunde icke svara. Hon låg redan utan medvetande. Gubben fick med

en ny silfverpenning befallning att icke gå in. Han förstod och höll sig

undan.

På morgonen hade Samuli köpt en omgång vanliga bomullstygskläder från

en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne ännu på

golfvet, nu i sömn. Han tog ett ämbar vatten och stälde det bredvid

henne, lade kläderna derjemte.

Ännu en gång gick han ut, köpte denna gång en enkel paletå och en duk i

ett klädstånd och återvände.

Nadja hade vaknat, tvättat och klädt sig. Hon satt på sängen och kammade

sitt hår, oigenkänlig, svullen och i feber.

-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat får du när vi äro på vägen.

Det första du dricker något starkt, kommer käppen. Vill du be om

någonting, får du falla på knä for mig. För mig, som är en hederlig

menniska!

Nadja kastade sig på golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.

-- Drick vatten. -- Han såg ett stop med vatten i spisen och räckte

henne det, -- och plågas liten smula! Du står nog ut med det. Ja, du!

jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och -- det är

din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du!

Nadja klagade: -- Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat!

-- Klä på dig klädningen, den är anständig och bra, och paletån, duken

och vantarne! Skynda dig, när du är färdig, så gå vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklädd

ett slags kuskdrägt. Denne andre hade en smutsig hvit näsduk bunden om

hufvudet, och på detta vis framstod hans gråplussiga och fårade ansigte

tydligt. Ögonen voro dimmiga och utstående, hans tjocka läppar hängde

slappt ned, och öfver hela ansigtet låg ett uttryck af verldstrött

skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken hängde som en kjol

ifrån höfterna ned till smalbenet, hvars strumplöshet den osnörda skon

blottade. Bröstet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen

började redan under armarne, spelade öfverkroppen likväl ingen stor

roll.

Men sina långa armar viljelöst hängande ned, som om de varit vissna,

gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

När de båda männen fingo syn på Samuli, gingo de sakta emot honom. Den

kuskklädde betraktade under sina halffälda ögonlock den stackars Samuli,

som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig

blott förstå, att gubben menade, att hans vän i kuskrocken var läkare

och begärde tillstånd att få gå in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles förvånad öfver att derpå se de båda

männen aflägsna sig. Han gick sjelf af och an på gården och väntade.

Om fem minuter hörde han ett ekipage stanna utanför porten. Hans vän,

gubben från vedboden, sprang först fram, öppnade med en gammal rostig

nyckel de stora inkörsportarne, kastade sig, då han fick syn på vagnen,

ned i smutsen, böjde hufvudet, tills det tre gånger berörde marken, steg

sedan upp och bockade sig framför det långsamt inkörande åkdonet ända

till jorden. Så gick han med mössan i handen, alltjemt korsande sig,

framför hästarne, under det han med hög, andäktig röst mumlade några

slavonska bönefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf förstod.

Samuli stod och stirrade på hvad han såg. Det var ett slags vagn på fyra

hjul med ett litet lusthusformadt tempel på. Vagn, hjul, lusthus och

allt var måladt i hvit oljefärg och utsiradt med guld. På toppen af det

lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti på en bänk en i

hvita sidenkläder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona på sitt

svarta, böljande hår, med röda rosor på vaxkinderna och otaliga rader

olika färgade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad slöja föll ned ifrån kronan på hennes hufvud, och ett

grannt, stenbeprydt bälte var knäpt om det veka lifvet. Hon hade en

spetsnäsduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En mängd folk sprang in på gården efter »den hvita guds moder».

Arbetare, käringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sällskap, de

talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo för kusken

eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,

afslogs och ingicks köp om den underliga vara, som kusken, han med

näsduken på hufvudet, kallade »Guds moders välsignelse». De allra

fattigaste nöjde sig med att kasta sig ned på gårdens smuts för att med

händerna omfatta de »heliga» hjulen och på så vis möjligen göra sig

helbregda, andra kysste fransen på det smutshvita sammetstäcke madonnan

hade öfver fötterna, men detta kostade redan fem kopek. Åter andra, som

fingo bestryka sina sjuka ställen med en flik af hennes klädning, fingo

betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo tröstade eller

läkta genom att kyssa, trycka eller beröra kuskens rock. Men det var

icke så dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Några stucko en

strut med konfekt, russin eller torkad frukt i lådan under kuskbocken,

andra kommo med en butelj öl, en flaska bränvin eller en droppflaska,

full med konjak. Barn med kålhufvuden i händerna sprungo fram och bådo

om välsignelse, små flickor med tändsticksaskar eller en knippa lök

erhöllo nådegåfvan och handpåläggning för hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnslådan eller i bottnen på vagnen, der kuskens

strumplösa fötter hade plats, och handpåläggningen följde med

välsignelsen, uttalad i denna enformiga sångton med stor intervall på

slutordet, som är den ryska messan egen. Alla gingo derifrån, glada och

lyckliga, strålande af tillfredsställelse, de sjuka friska, de sorgsna

fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orörlig som den heliga

madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mörkbrunt

skägg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben från vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom

en mängd vänliga frågor under lifliga gester, dels pekande på madonnan,

dels på fönstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra ät Helsingland. Gubben nickade förnöjd,

som om han fått höra den angenämaste sak i verlden, gjorde ett tecken åt

diakonen, och så blef der ett sjungande, ett välsignande och ett bråk.

Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet

nästan berörde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen

korsade sig. Kusken tog fram ett rökelsekar, svängde det och sjöng.

Diakonen sekunderade, en oktav lägre i basen.

Så höjde de rösterna tillsammans och rabblade upp dubbelt så många ord

som nyss, på dubbelt så kort tid. Derpå togo de under djupa bugningar

den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under

idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Väl der uppe sattes dockan på bordet mot fönstret. De båda männen föllo

på knä under korsningar.

Gubben inträdde derpå med två bränvinsbuteljer. Han räckte en till

diakonen, en till kusken. Sedan dessa båda herrar uppfriskat sina

strupar en smula, togo de på nytt fatt der de slutat och sjöngo så

mycket de orkade.

Nadja satt på sängen iklädd duk och paletå. Hon var blek och uppsvullen,

med stora blånader öfver hela ansigtet. Hennes kropp skälfde af den

smärta slagen förorsakat henne, och ögonen lyste af feber och oro.

Men uppträdet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula på munnen

och sade på svenska till Samuli, som stod i dörren, att det var för

hennes helbregdagörelse och heliggörelse som man släpat dit upp den

heliga hvita Maria. -- De veta, att jag är en synderska -- sade hon --

nu skall det här göra mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sådant.

När diakonen hörde de främmande, i hånfull ton uttalade orden på det

främmande tungomålet, svängde han rökelsekaret öfver Nadja, sjöng i

djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

Så tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och lät den hvita

vaxhanden ett ögonblick beröra Nadjas panna. Med en qvick rörelse grep

hon efter bränvinsflaskan, som tittade ut ur fickan på hans rock och var

i färd med att föra den till sina läppar, när ett kraftigt slag kom

henne att fälla handen.

Samuli hade fått nog af uppträdet. Han bad herrarne på god finska att

packa in och gå sin väg, hans religiösa känsla, i början tilltalad af

det märkvärdiga i denna mystiska helbregdagörelse, gaf vika för hans

sunda förnuft, och han blef ond öfver det föga heliga i diakonens såväl

som kuskens uppförande.

Men de ville alls icke aflägsna sig. Samuli gick då fram till bordet,

lyfte vaxbelätet, så att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen

under de tre männens förskräckta utrop, svordomar och förbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre på »dengi,

dengi, tio rubel för ett besök af hvita Guds moder, tio rubel, tio

rubel». Han ref upp från sina fickor några stora och små

silfverpenningar, kastade dem i bröstet på kusken, skuffade undan diakon

och vedgubbe, så att de föllo i smutsen, tog Nadja under armen och gick

med väldiga steg bort. Innan man hann räkna pengarne och rädda sin

värdighet, var han försvunnen i folkhopen och ute på gatan.

En timme senare sutto de båda i en tredje klassens kupé på godståget

till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra

svarta ylleduken dolde för öfrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt

stå af smärta, att sitta var lika plågsamt. Hon halflåg med ögonen

slutna och qved hela tiden.

Då och då hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt té med bröd.

Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten öfver på finska

jernvägsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig på en stenbänk,

han satt ett stycke derifrån.

Hon låg likt ett bylte kläder, ditkastade på måfå. Hon plågades af kyla.

Utan hufvudgärd, nästan utan hvila. De brände, hennes sår, som eld, och

dock skakades hon af köld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program för sig. Nadja kunde inte visas för

modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,

att Jussi, Ulfs betjent, omtalat så mycket.

Kajsa skulle, så tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke

kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes

dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon

skulle sörja döden på sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan

fick somna af i frid, i tron på sitt kära barns oskuld.

Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa

henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda långt och hårdt straff.

Först skulle hon fysiskt utmattas, ända derhän, att »djefvulen kunde

drifvas» ur kroppen på henne. Så skulle hon komma i ordentlig skola. Han

kände till en inrättning, der man tog vård om personer, som man var nog

vänlig att kalla »värnlösa» qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den

dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest högättade

qvinnor, på samma gång hon var en af de mest begåfvade, de mest modiga

och de mest godhjertade man kunde finna.

Han tänkte vända sig till henne.

Men var hon tillräckligt sträng, kunde hon utföra det svåra

uppfostringsverk, som var af nöden? Samuli påminte sig, att hon hade en

annan qvinna till sin hjelp, en som »gjorde det grofva arbetet». Denna

var van att skipa rättvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det

vilda spannet, hon, som såg till att föreståndarinnans befallningar

gingo i verkställighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han föra Nadja. Hon skulle ändtligen få lära

sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen före solen, gnida

och gno i tvätthuset, hela dagen igenom, mager kost, bön, tukt och

Herrans förmaning.

Fru Lund, underföreståndarinnan, kände han ju dessutom till. Hon hade

varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna

befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klämma

till, då det behöfdes.

Nadja skulle läras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit för

svag och husmödrarne för ointresserade för att ge sig af med att

uppfostra en vildkatt sådan som hon.

Samuli hade från början fått i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade

så mycket godt i sig, att hon icke för alltid skulle stanna qvar på

samma dåliga moraliska ståndpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda

en gång skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hört om hennes ömhet

för gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,

bäddat hans säng, ja, tvättat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina

halfslocknande ögon betraktat henne så ömt och med ett sådant uttryck af

tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten på bangården vaktande hennes sömn,

tänkte han på allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken

i bibliska historien, specielt funderade han öfver den samaritanska

qvinnan.

Detta var ju en omvändelse. Hvarför skulle hon der ej kunna räddas

genom bönen. Om straffet i hans hand kunde skärpas ännu ytterligare, så

ginge det nog. Hon, den eländiga menniskovarelsen der borta, hon skulle

kanske ännu kunna vinna syndernas förlåtelse inför Gud och bli

återupprättad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli

så pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde förmå

henne att arbeta sig fri från fördömelsen.

Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände

någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det

dånade.

Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt,

passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i

godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska

gränsen.

Timme efter timme förgick. De suto stumma i kupén. Samuli med rynkad

panna och slutna läppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna

kurage.

Ändtligen böjde hon sig framåt, såg på Samuli och frågade:

-- När får jag se mor?

-- Det vet jag inte, -- svarade han.

-- Är hon frisk?

-- När jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke

kunde bli frisk; hvarför frågar du då?

-- Får jag inte se mor, som är sjuk? Tänk om hon dör!

-- Hon lefver inte länge, men fick hon se dig, så skulle hon inte kunna

lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja såg med dof resignation ut från kupéfönstret.

-- Vet hon ingenting?

-- Åh jo, en del. Men inte hälften.

Åter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nära hufvudstaden.

Thölöviken låg frusen, träden i parken stodo hvita af rimfrost. De

vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvällhimmeln,

hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

-- Der borta bakom bergen och sjön är Drumsö. Der var en gång ditt hem.

Du var en gång der en hederlig qvinnas enda glädje. En gammal man

älskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag

tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu.

-- Det är för sent, jag kan inte numer.

-- Mins du hvad Herren sade...

-- Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte

prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig.

Samuli vände henne ryggen.

-- Förlåt, -- bad hon. -- Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera.

Jag skall försöka tåla det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste

hvad det bränner...

-- Om du inte lofvar att hålla dig ordentlig, så får du inte en bit mat

på flere dygn. Nu tar du sakerna och följer mig. Bär!

Hon bar kappsäcken och gick med lutadt hufvud efter honom från bangården

längs gatorna. Han vände sig plötsligt om och sade med ett sällsamt

tonfall:

-- Vill du rymma ifrån mig nu, så kan du. Gör du det, så tar jag aldrig

mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men

följer du mig, så gäller det att gå igenom straff, och det blir en

sträng kasern du kommer i. Gör nu hvad du vill här nere, jag går upp och

köper mig mat här.

Han gick. Hon stannade vid gathörnet med kappsäcken i handen. Några

soldater gingo förbi. Så några glada studenter. Ingen såg på den

hopsjunkna gestalten. Der kommo två pigor med hvar sin gesällpojke under

armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett på de höga

frisurerna, och skrattade utmanande och rått åt sina kavaljerer.

Nadja kände som en elektrisk stöt. Hon höjde på hufvudet, rätade på sig,

lystrade som en kasserad militärhäst efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som för att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde

icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vände hon tillbaka, tog den

tunga kappsäcken som ett barn i armarne och stälde sig der han lemnat

henne.

Om ett ögonblick gingo några damer förbi. Det frasade af siden och

småklingade af perlor och armband. Då de gingo förbi, kände Nadja en

stark bedöfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin

cigarettrök slog henne för näsan.

Hon såg rödsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...

Det var elegans och förfining, hennes hjerta började att klappa, hon var

nära att springa efter dem, bönfallande.

Några enkelt klädda arbeterskor med glada ansigten mötte de eleganta

damerna och yttrade skoningslöst dygdigt förakt för dem.

-- Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för

aldrig det, -- sade den yngsta, -- för 'en kunde få ondt för hela sin

tid, -- och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på

armarne.

Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar,

sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det

ena till det andra. Så han dröjde!

-- Ur vägen, käring! -- En gatpojke med ett tunnband kom svängande på

trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var färdig att ta honom i

nacken och ge honom en örfil, men hon afstod. I stället suckade hon och

lät hufvudet sjunka än djupare. -- Käring, ja, det är jag visst, och det

är det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick

mat.

-- Så, du är här ännu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag

tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå?

-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir

ordentlig? -- Hon stammade en smula och såg upp förstulet. -- Om jag

blir riktigt ordentlig?

-- Är du galen, menniska? -- Han stannade och såg på henne, -- med dig!

Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon

vill ta dig. Du vet hur der är. Förhåller du dig hyggligt der, så det

blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland

menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa

din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände.

-- När träffar inspektorn mor?

-- I morgon; hvad har du att säga?

-- Att jag har sträng tjenst och -- -- arbetar.

-- Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der låg ett ensamt hus, omgifvet af

träd och inhägnadt af ett plank. En skylt ofvanför inkörsporten angaf:

»Arbetshem för värnlösa qvinnor.»

Samuli ringde på. Dörren öppnades. Han steg in följd af Nadja.

* * * * *

Inspektören hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle

först återtaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om

Nadja. Patron kände hela historien om flickan från Torparbacken, han

intresserade sig mycket för Samulis nya funderingar och gillade hans

planer.

Kajsa hade dagligen blifvit sämre och väntade bara med oro »barnens»

hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man sände henne dagligen mat från

gården. Som hon ju ärligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog

sköta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60

mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte långt

qvar.

Inspektören tog på sig söndagskläderna och gick. Land och vatten var i

vinterdrägt, skatorna hoppade på taken, det var lugnt och grått och

snötunga moln hängde lågt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit ännu

gråare än förr. Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och

förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland

stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta

bort.

Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla

qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för

»spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.

Då den sjuka vaknade, såg hon upp. Ett strålande och gladt leende. Hon

såg nästan frisk ut med sina röda kinder och läppar. Den magra, nu så

hvita handen sträckte hon ut.

-- Än flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade

sakta, men tydligt och med en ton af så glad tillförsigt, att Samuli

fann, att han måste göra sitt ansigte så gladt som möjligt för att inte

störa henne.

-- Jo, visst lefver hon, och frisk är hon också. Bad så mycket hälsa mor

sin. Och skicka' med så många vackra saker till er, Kajsa, jag har hela

kappsäcken full.

Den sjuka fick ögonen fulla af tårar. Hennes ansigte lyste af glädje.

-- Hvad jag är för en lycklig menniska. Alla är så goda mot mig och jag

har så bra, vet spektorn. Sjuk är jag inte mera, bara trött, men det går

nog öfver nu. Jaså, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var så

dålig. Det har gnagt mig länge, men i sista veckan kom spektorns bref,

att allt skulle gå bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela

trycket och tyngden på bröstet gick bort. Herre Gud, så lycklig jag är,

som fått höra allt det goda om henne. Men säg, när kommer hon sjelf?

-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrån ... hos en prost, nära

Viborg ... ett stort hus ... frun håller henne som en perla ... och...

Spektorn hade svårt att få fram orden, men Kajsas stora strålande ögon

belönade honom för hans bemödanden.

-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina

förra herrskaper.

-- Jo, nu är hon nöjd, mor Kajsa. Hon är så innerligt nöjd. Det är ett

sådant rart herrskap. Fina vackra fröknar och sådan välsignadt bra

prost.

Samuli hade redan vänjt sig en smula, det gick nu bättre.

-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?

-- Neej, inte en.

-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?

-- Hon är hushållerska.

-- Såå! Gudskelof! Hon har då lärt sig mycket på de åren... Ordning och

allt. Hvad det var för ett välsignadt land, det Ryssland, och för ena

välsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon

lärde sig så dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog ändå rätt och

jag orätt. Hon visste nog hvad hon gjorde, då hon for. Fastän jag i min

blindhet sörjde och grät. Jag har visst varit bra orättvis och gnatig

mot henne, stackare. Jag gamla tråkiga mor.

Inspektören gick till spisen och vände på bränderna med sin käpp. Kajsa

slöt trött sina ögon, andtruten af talandet.

Då hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma närmare.

-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig först en sak, med handen

här på postillan -- lofvar han?

Samuli nickade: -- Om jag kan hålla det.

-- Han kan nog, och jag tror också han vill. -- Hon log smått skälmskt.

Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat

rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula:

-- Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju -- -- -- så fort ni

kan, lofva mig det.

Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. -- Säg, det gör

ni ju, så fort ni bara kan.

-- Ja, -- hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan. Jag gifter

mig med henne, så fort jag kan.

Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde

det snart och tryckte sakta hans hand.

-- Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och

Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så

vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och

riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag får så god medicin af doktorn,

som jag tar tre gånger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver

mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud är god mot mig,

fattiga synderska. Presten var här i förra veckan. Han bad så vackra

böner, så. Och -- -- -- -- nu kom den allra största glädjen, den med

Nadja. Och så gifter ni er i vår och flytta in i stora byggningen. Nya

tapeter, ljusa och nätta. Hvitt golf och hvita, stora fönster. Nadja

håller ju rent nu, hon också! Och hon är arbetsam och kan sjunga. Små

sommarvisor och julvisor och påskvisor. Alltihop till Guds lof. Och

barnen skall jag lära älska Gud, som ... som ... hafver barnen kär.

Hon somnade med samma lycksaliga leende på läpparne, som nyss upplyst

hela hennes ansigte. Sömnen blekte henne dock snart, och »spektorn»

gick. Tidigt på morgonen fick han bud, att hon var död. Hon hade aldrig

vaknat.