-- Usch, hvad var det som prasslade? -- fröken for upp, som om hon sett
ett spöke, -- hvem är der bakom fönstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.
-- Den der otäcka pigan från Torparbacken -- sade hon, -- det är en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?
Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.
-- Och syperba ögon, -- Adolf kastade fram det helt vårdslöst, --
präktiga ögon ... riktigt charmanta -- jag mins dem från fordom.
-- Ögon, som man mest får se hvitan af -- menade fröken, -- ja, så
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.
Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. -- Det är synd, --
talade hon i förbifarten, -- hon har en så ordentlig mor, det skulle då
vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går
igen.
Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst
egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af
köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf
var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt
i vägen och sade med sin vänligaste röst:
-- Jag har hört på herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så
en kan bli tokig för mindre!
Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna
ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.
-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får
jag?
Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer
i sina.
-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag
har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än
både rosor och konvaljer!
Adolf såg litet generad ut. -- Kära Nadja, kom litet längre in i skogen
och stå inte här och säg mig artigheter!
Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt
tillrättavisningen.
-- Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi två, fast jag var så mycket yngre och -- sämre.
-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi
flydde bort med från det förtrollade slottet.
-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.
-- Och din mor var draken.
-- Som spruta' eld.
-- Och min far var konungen...
-- Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.
-- Nej du, bara halfva.
-- Och nu har herr Atte --
-- Ja, kalla mig så, det låter trefligare.
-- Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.
-- Och så du har blifvit en vacker flicka.
Nadja såg ned -- hon skrattade... Ja, det är många som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...
Adolf tog ett steg framåt.
-- Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här,
det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen ... om någon såg oss,
så...
Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då
och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp,
vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans
öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr
steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.
Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina
ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt,
slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande
tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en
kort, tjock fläta, som fallit ned.
-- Hur gammal är du nu, Nadja?
-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt,
handskar och en klädning med sidenband.
-- Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått
och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.
Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet,
slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick
närmare Adolf.
-- Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får
känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa
i hela verlden.
Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt,
betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.
Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade
emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen.
Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.
Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men
plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.
-- Du är så tunnklädd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du låna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville kläda af
sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig
i blotta västen.
Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.
-- Toka, -- sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest,
men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog
hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.
-- Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' gå den vägen, Atte -- vi ska' vara glada! Du får inte
vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh!
här är lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har så
varmt som en eld -- jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt
hjerta, känn hur det slår.
Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. -- Du är
litet tokig, flickunge -- sade han, men följde med. Det bar af genom
buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han
försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade.
Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet,
sitt joller och prat.
-- Hör du, flicka, hvart drar du mig?
-- Till stranden.
-- Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att
sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill
du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?
Hon svarade med en slängkyss. -- Skölja af dig liten smula högfärd, så
du blir min vän, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' gå _min_
väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men
jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.
-- I sjön -- är du tokig.
-- Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half
aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.
Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter,
skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
enträgenhet.
Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt
henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka
gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade
i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor
upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det
hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto
och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som
alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset
på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så
småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och
klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar,
löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.
Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt
upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det
stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.
Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans
fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop,
småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en
sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den
på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och
simmade, den hängde hon på hans arm. -- Så, nu kan ingen känna igen dig,
och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!
Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med
tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin
pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder
hade fått en smula färg.
Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl
till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom
kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin
riddare. -- Låt se, att du aldrig glömmer mig, -- sade hon och kysste
honom på kinden, -- jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det
alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän,
förgät mig ej, kom snart igen!
Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och
förstörd sommartoilett. -- Sådan märkvärdigt påflugen unge -- sade han
till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid
bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs -- men hur skulle han förklara, att
han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få
honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana
dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dålig natur, -- en riktig otäcka. Men ögon hade hon,
charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta ögon. Så nära han hade varit ... nära
den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det
ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han
om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sådan slamsa, som...
* * * * *
Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden,
stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en
röst tilltalade henne.
Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.
-- Hör, Naja, -- sade hon, -- har ni en säng till öfvers der hemma? Nya
drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom
ännu.
-- Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad
sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så
fasligt förnäm heller, kan jag tro.
Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen»,
utan att hon såg honom.
Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora
frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något
utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan
på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här
och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på
rostade och knarrande gångjern.
Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.
-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya drängen... Han är här strax.
Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon
dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från
ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.
-- Så -- du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det
bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skäl för sig,
menade hon.
Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon
gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande
ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och
sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:
-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den
tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand
-- nå, hvad säger du om slanten, hvad?...
Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte
att tala.
-- Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om
pengar här i verlden som du tror -- och jag är inte den som ämnar arbeta
ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag
får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?
Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med
tomma blickar.
Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade
alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och
frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: --
Hvem är han der?
Nadja såg dit bort. -- Nya drängen, -- sade hon. Jaska sträckte fram
sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och
sade så bedjande:
-- Kom hit, jag vill se på dig.
Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte,
allvarligt och manligt.
-- Är den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.
-- Det är så, -- sade hon, -- han är lam nu.
-- Hvad heter du? -- ljöd det från gubben.
-- Samuli!
-- Och mer?
-- Jag heter efter mor min -- för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.
-- Anna Katri Sutkinen -- hemma från Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gånger med
allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande
rörelse.
Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var
blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.
-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst
... man hörde det blott som en hväsning.
-- Ja, så var hennes namn.
-- Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n _han_ rymde?
-- Två månader knappt.
-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.
-- Min far, som mörda' sin egen bror -- Ja, han hette så, den uslingen.
-- Så hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mördaren
-- -- -- -- mördaren, brodermördaren.
-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.
Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han
förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så
hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:
-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från
marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig.
Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat än att hon låg
bredvid? Han var en ung vacker sjöman -- och -- det dröjde inte en
minut. Yxan hängde der den alltid brukade hänga, der -- på den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom lätt ifrån det,
han.
Stor-Jaska stönade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord träffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
läpparne, hans ärliga blå ögon tårskymdes.
Jaska fortsatte.
-- Så sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, såg mig der
uppifrån. Jag trodde jag dödat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag sörjde. Jag sörjde. Jag sörjde mig galen. På skeppet tog de
mig för att jag var stark. I ryssens land fick jag bära sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag sörjde henne.
Den unge mannen såg fullt på sin far ... den ena tåren efter den andra
for honom ned för kinderna.
-- Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att
mördaren, det var jag! Hustrun sörjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en så grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du något, som ondt var.
Han teg. Nya drängen tog ordet:
-- Mor tänkte, att far hade månadssjukan och var galen af den ... hon
sörjde sa länge... När jag föddes, tog hon plats... Så va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf är. Hon talade om hvad far var ... förr
än det skedde. Och så varnade hon mig för bränvin. Af bränvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!
-- Anna Katri, Anna Katri... -- När du blef tolf år? --
-- Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så...
-- Så?
-- Fick hon en annan.
-- En annan?
-- Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och
så dog hon, första året.
Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa
blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte
förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.
Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin
brutala ton:
-- Nå, hur kom du hit, Samuli?
-- Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har
stor lön nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.
-- Har du goda betyg, du?
-- Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, för det förtjenar jag.
-- Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?
-- Tror du man super, då -- -- han såg långt på den gamle, som låg som
om han sof -- då man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betänksamt.
Nadja kastade på hufvudet.
-- Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården
ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med
de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret...
Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!
Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade
en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.
Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med
melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde
på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utför trappan.
Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skämtade
med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin
svit ned till gungan.
Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af
än den ene, än den andre af karlarne.
Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter,
långsamt, på något afstånd.
Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på
gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven.
Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem
någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.
Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt.
Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och
sände snart en gul stråle in i det låga rummet.
Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fått någon att älska, och i
morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i
fängelse.
Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han
förlät honom allt...
Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i sängen. Han begynte tala som i sömnen och sträckte ut
handen i riktning åt »nye drängens» plats, famlade en stund i luften och
lät så handen sjunka igen.
-- Är det Anna Katri -- frågade han -- är du der?
-- Jag är här -- svarade Samuli.
-- Lemnar du mig aldrig mer, fastän jag är fördömd? -- frågade han ånyo.
-- Aldrig mer.
-- Och förlåter du?
-- Jag förlåter.
-- Då är det godt -- Jaska skrattade smått, ett underligt, förnöjdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det lät som en sömngångares.
-- Det är godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.
* * * * *
På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att
ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt
närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg,
som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda
vindar i förening.
Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo
utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och
jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en
mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.
Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner
för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige
adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende
visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet
helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och
ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
längre.
De svärmade i klunga för förnämsta balskönheten, suto på de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma à part, någon
vänlig cigarrfröken, limonadmamsell, kanske någon qvinlig ganymed från
en af restaurationerna. På de obemärkta unga flickorna från hyggliga hem
hälsade de aldrig vid dagsljus, om de också sett dem i någon familj
qvällen förut.
Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande
folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad
af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod
tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på
verandorna, i sjösalongen, på broarne. Åter andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med långa störar slå sönder
isstycken, segla ut på vaken, med lifsfara hoppa från isbit till isbit
och upp igen. Så kom gardesmusiken! Ny förtjusning! Den vackra sången
hade sin publik liksom den prägtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskär vandrande här i snöslasket denna första maj. Af
hundrade fans det kanske blott få, som på aftonen icke hade slutat
»flamma», ifall hon bara råkat få se sin hjertanskär »bakom
kulisserna». Men -- ridån gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
någon gång en smula för sent.
En piga med två små herrskapsgossar trängde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs åt det håll, der de unga eleganterna stodo, och
då hon kom tillräckligt nära, lagade hon att hon kom herr Adolf så in på
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.
Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig
... »hon» hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam på
gården så länge.
Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och
försvann.
Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden.
Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med
syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med
portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och så
rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad
malakit.
Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne,
med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå
omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med
silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster
Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor.
I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar,
och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten
stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger... Det var ett
batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska
påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen
gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i
grosshandelssocieteten --?
Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan,
beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af
svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och
for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och
öppnade.
Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med
öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.
-- Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud,
min själs skönaste ros!
-- Söta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka fötterna, du
glömmer alltid!
-- Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag
fin! Får jag så en enda kyss?
Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:
-- O, hvad jag älskar dig.
Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig
dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:
-- Nå, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?
Hon steg upp. -- Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu
längre. Jag måste, ser du... Jag måste, ty så här vill jag inte ha det
längre.
-- Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar
har du fått, så mycket jag kunnat undvara.
-- Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något
ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något
besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger
kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
tänka på allvar...
-- Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?
-- Nej -- inte just det ... men jag är led vid det här lifvet. Jag tål
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, höra snäsor och gräl och kif!
-- Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.
-- Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.
-- Äro de stygga mot dig, liten?
-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga.
-- Men du tyckte ju om den här i början.
-- I början ja, men -- -- när jag var borta en qväll -- jo då --
-- Stackars Nadja. -- Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås.
-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte... Jag vill få
bildning!
Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin
värdighet.
-- Såå, min pulla, nå, säg mig, hurudan bildning?
-- Jag vill bli fin. Jag vill lära mig att se ut -- som du och dina
fröknar. Jag vill ha fina kläder. Fina rum. Fina möbler och fin lukt.
Jag vill --
-- Är det hela bildningen?
-- Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det
andra. Men allra först...
-- Nå, allraförst?
-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!
-- Är du galen, Nadja, min fru? du?
Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en
förnärmad min.
-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom
från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i
all sin dar...
-- Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt
med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.
-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en
stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor,
af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven,
eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.
-- Kära barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag göra med
dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för
all del. Stig upp! Lugna dig!
-- Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå
för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål
inte prester och katekes.
-- Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och
tala förståndig!
-- Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!
Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän,
höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så
brännande på honom.
Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut
skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.
-- Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!
-- Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill
kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag
ville.
Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet
du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt
annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!
Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste
dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:
-- Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot
dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon
af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för
dig ända se'n förra hösten...
-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte
kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig!
-- Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det är omöjligt!
-- Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!
Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle,
som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt.
Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den
indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.
När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig
och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö,
att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till
flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några
månader gifta sig.
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få
slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om
förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i
köket.
Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
så fort hans papper blifvit i ordning.
Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön
och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med
30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en
»barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk
smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket,
att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst
lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda
och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit,
för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna»
behagade kalla brott.
En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för
första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det
sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så
hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att
professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen.
Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: --
Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.
Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk»
knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt
modren och bad henne taga plats.
-- Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?
-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det här är _vårt_
rum, unge herrns och mitt.
-- Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att
du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i
alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du
skulle åka beqvämt?
-- Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och
höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna
ä' likadana som jag.
-- Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade
»sådant blod» -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag
hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på
vårt blod. Då jag var ung --
-- Så var du väl ett likadant mähä som nu?
-- Nej, men jag stod emot.
-- Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var också sådan! -- att du hade din ryss till presten, var en
småsak... Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än
svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får
bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder
och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet ... nej, mor, det enda
som lönar sig, det är att -- -- vara glad!
-- Herre Gud, att det är _min_ Nadja, som talar så... -- Kajsa suckade
och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i
hop öfver magen. -- Herre Gud!
-- Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.
-- Jag skulle fråga dig från Samuli, om han får komma och hälsa på dig
nu ... han, skicka' dig det här lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det är en tack för att du alltid var så vänlig
mot hans far.
Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin
sentimentalitet för Nadja.
Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta
arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett
öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.
-- Han är alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det.
Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en
mask för när.
-- Patron är mycket nöjd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.
-- Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit
och hälsa på mig, inte förr.
-- Nå, Nadja, -- Kajsa talade långsamt och försigtigt, -- när det blir
slut med det der, -- hvad skall du då ta dig till?
-- Det der, hvilket det der?
-- Ammandet, förstås...
-- Hm -- då -- det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd...
-- Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas
för och firas, lefva stort och vara hög af dig.
Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skäm ut mjölken för mig,
-- ropade hon. -- Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både
ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har
valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.
Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten
vårdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsåsigters riktighet.
Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. -- Adjö, barn, -- sade
hon, -- när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså.
I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge
jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.
-- Tack, mor! -- Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte
åter vänlighet och hjertegodhet. -- Nog är jag en slarfva, mor, men dig
glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det
bra, riktigt bra.
Mor och dotter skildes. -- God är hon, -- suckade Kajsa, då hon stängde
dörren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får
jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt
tål vid. -- Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante,
påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt
Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken
öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.
* * * * *
En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i
rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ...
åtminstone då hon icke hade annat att göra.
Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.
Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna
kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf
sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka
eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än
befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen
kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig,
ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon
steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i
fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. »Lilla Elise» -- hon var mera sylfid än qvinna -- blef
maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde
öfver henne.
Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
»de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika.
Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de
öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande
i tyst hån.
-- Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? -- frågade den unga
frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har
väl varit snäll?
-- Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver
alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en
annan.
-- Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja,
mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på,
så är det Nadja, -- att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni må, båda två... Önskar Nadja något? -- kanske litet frukt? ...
eller någon bok eller så?
-- Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet,
och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går,
herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej -- men efter frun är så god, så
vore det allt bra, om frun ville...
-- Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.
-- Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så
förskräckligt -- så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem
är det också.
-- Men hvad var det du ville, Naja?
-- Bara för lillens skull, ser frun: -- gå ut lite mer.
-- Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och
en på eftermiddagen?
-- Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen
midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag
vill.
-- Du önskar då?
-- Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det
här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura
med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska.
Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här
fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.
Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel... Hon förstod och hon förstod
inte.
-- Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna...
-- Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun
sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!
-- Vill du på teatern? -- Elise var alldeles villrådig.
-- Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå,
frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
låta mig röra på mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!
Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke
»tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en
qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem
alla på teatern! Allesamman på en gång.
Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta
och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som
mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno
tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en
ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det
teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya
välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en
nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina
steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han
borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på
honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.
Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade
honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon
med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än
fram på natten, och gemålen -- han satt väl »på klubben» tills det blef
morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde
den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i
flaskan var god och stark, och den lille lät sig nöja. Det var en
glädje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde sköta honom
allena! Han låg nöjd också vid hennes späda bröst. Hon kände genom sin
lätta nattdrägt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och bröst, och
de små händerna, som beställsamt refvo i spetsarna på hennes tröja. Hon
skrattade högt åt hans små försök att sätta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara förmåga att sparka och röra på fötterna. Hvad
han var söt, när han log, ja, till och med när han skrek. Den lilla
munnens spända läppar sågo då så putslustiga ut, och när det var slut
med gråten, var han dubbelt förtjusande. En glädje utan mått och utan
skugga! Hvilka nätter af kärlek och fröjd ... hon glömde allt för dem,
de kunde också icke köpas för dyrt, och ingen kunde såsom hon njuta af
lifvet och sin frihet... När morgonen kom, steg hon upp, strålande som
aldrig förr ... den förbjudna frukten smakade ingen såsom henne.
* * * * *
Hushållerskan hos kontorist Adolf Bäck hade ett fasligt bråk och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssupé hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, föräldrarne döda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl på 31 år, med tunnt hår, bleka,
intressanta kinder, spetsig näsa och en liten söt flickmun med röda
läppar. Han gick omkring och ordnade några vackra dekorationsväxter från
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgröna och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt så stilfullt som möjligt. Han trippade i vaxlädersskor med spetsiga
tår, stälde om rokokoerna på étagèren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret graciöst pekade i luften, blåste ännu en
gång bort de sista damkornen, gick sedan till fonddörren borta i köket
och betraktade med kisande ögon och hufvudet på sned det hela genom den
öppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.
Tamburdörren öppnades bullersamt och Nadja trädde in, klädd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och här är jag! Du får inte säga nej,
min sockerdocka! Så, Atte lilla, var inte ledsen! Inte är du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?
Hon tog honom på axlarne med händerna och såg honom inställsamt i
ögonen. Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne
mot dörren.
-- Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.
-- Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar
känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten -- åh, jag känner dem nog.
-- Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet?
-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fått lof till ett i natt, så får hon
pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas,
så beslöt jag strax -- --
-- Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga!
-- Hva! Madamen, hon, Bergströmskan! Åh, henne känner jag nog, det var
hon som svälte ihjäl min flicka; nå, det var då ingen stor skada, hon
var ful som far sin.
-- Ts, Nadja, så lättsinnigt du talar! Du är för -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag måste säga dig en obehaglighet, Nadja ... du
är för lite comme il faut, förlåt min sottise, men -- jag får be dig att
aflägsna dig, klockan är öfver åtta.
Hon tog honom under armen med ett af sina små skratt, drog honom in i
blå rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig på honom:
-- Inte kan du, som är sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gång hade du mig kär, mins du den qvällen vi gick i
öfversvämningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, när jag stackars flicka har en ledig qväll och kanske kunde
göra min lycka? Kan du vara så hjertlös. Ah! -- ah, Atte!
Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig så beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.
-- Men, Nadja, säg mig, hur känner du Ulf?
Hon skrattade. -- Åh, det är en teaterbekantskap ... och så tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning.
-- Ulf på en tillställning, der _du_ sjöng?
-- Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet.
-- Och han kom dit?
-- Med några andra gentila herrar, ja.
-- Nå -- och du sjöng?
-- Till dansen, och då -- blef han förtjust i mig.
-- Så! du har en så vacker röst, Nadja?
-- Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära
mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så
riktigt passa mej ... det är som Torsten säjer, jag är som född för
teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och
sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan hända.
-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen göra med dig i qväll?
-- Åh, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergströmskan. Och du skall få
se, att jag är både söt och snäll och treflig.
Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I rökrummet togos korten fram. Värden, som för sitt
svaga hufvud nu mera ogerna tålde rök, gick med en eller annan af sina
gäster i blå rummet och pratade. Han var litet nervös och orolig och
hade svårt att dölja det. När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han
icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden
på 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade så väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en möjlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles öppet, vore det icke en möjlighet att
han kunde få dem igen tills i morgon -- då ju militärernas löner kommo
ut på qvartalsdagen. Löjtnanten skrattade, det som måste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillförlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.
Konversation och kortspel afbrötos. Supéen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusblått med röda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan från Drumsö. Hon gjorde en viss
effekt med sitt rödbruna krusiga hår, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina små retande skratt och det egna sätt hon hade att
svänga på höfterna.
Det blef en »lifvad» supé. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som förklädd plebej-förnämhet. Hans »helighet» hånades,
tills någon kom fram med att Nadja egentligen var en för detta
inklination. Med älskvärdaste öppenhet förklarade hon sjelf, att hon var
»en förskjuten»... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likören antog större och
större proportioner. Nadja proklamerade högt och bestämdt sitt beslut
att gå in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut applåderades under jubel af de
församlade. Man öfverenskom, att hon med ovedersäglig talang kunde
föredraga »Helan går» och att hennes »Bellmanniader, torgballader och
gatvisor» voro värdiga att höras af ett större och mera vidsträckt
publikum. Hon sjöng, med ett likörglas i ena handen, stående, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vännerna hjelpte till med
refrängen. Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den
vändning sakerna tagit.
Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid
pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika för tonernas makt. Hon sjönk ned i en
fåtölj och följde med andakt hvarje strof i sången. Hennes ögon voro som
fastlödda vid den sjungandes läppar. Hon suckade djupt, hennes ögon
fyldes af tårar.
-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sådan sång kunde man få mig fast i
kloster! Åh! hvad det är vackert! Och »kärlek, trogen kärlek», det är
som om det var Drumsö-Samuli det var frågan om. Om han kunde sjunga så
der, så tog jag'n strax! Åh, hvad det är vackert!
Och när sångens sista sentimentala strof förklingat, rusade hon upp, som
om hon fått en ingifvelse, tog på sig hatt och kappa, nickade till de
närvarande, hviskade något i örat på löjtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.
Om en qvart låste hon upp porten hos kommerserådets och sprang in.
Utanför tamburdörren träffade hon husets herre, som med barsk röst
frågade henne hvad klockan var.
-- Hon är visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- Än se'n då?
-- Hvar har hon varit? -- frågade han vidare och stack tändstickan helt
nära hennes uppflammade ansigte.
-- På ungherrssupé -- ljöd det utmanande och stolt.
-- Ja, det käns på lukten -- sade han och rynkade på näsan.
-- Jag tycker det är bättre, det, än att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, när man har hustru och barn.
-- Tyst, piga! -- med en höjning af rösten.
-- Tyst sjelf, så väcker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdörren, vek af åt höger och försvann.
Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska på ett af stadens
minst välrenommerade hôtel. Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning.
Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var
mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens -- en
stygg amma.
* * * * *
Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina
damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde
honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att
småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt
och sporrarne utförde en verklig musik. Under detta hänförande
accompagnement blickade han med sina långa, mycket ljusblå ögon, det var
omöjligt att motstå. Dessutom hade han ett käckt militärhufvud med rakt
uppstående cendréhår. Små parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, präktiga tänder och en bred käk med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer,
skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i
gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta
yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan,
sprang uppför trappan och ringde på.
Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf:
-- Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina
pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för
någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom!
Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. -- Kära bror, min egen
hedersprisse, du måste förlåta, men -- jag har inga penningar!
-- Hvad? håller du mig för narr nu igen? Du tänker naturligtvis göra
dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!
Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast
helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig. Han talade
i öfvertygande, smekande ton:
-- Jag har inga penningar i dag, skräddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du får alltsammans i nästa vecka... Du vet,
öfverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det är en lång
historia... För resten, tror du inte på den förlofningen såsom fullgod
kredit, så ha vi ju farbror August.
-- Ja, om jag tror ett endaste ord af förlofningshistorien och allt hvad
du i den vägen försäkrar, så må jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvärt, och tillade efter en paus:
-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet förändrade herr
Adolf något uttryck och såg lifligt på löjtnanten.
-- Om jag tror? jag vet! Han får endera dagen en utnämning, jag går upp
och gratulerar och passar på ... du förstår.
Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror
August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
för utmärkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade på en bal hos
generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt
en hop om farbror August ... och påpekat att han visst gerna kunde låna
ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula ... vid nästa
kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en
smula på... Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet på högre ort ... och det vore väl inte så omöjligt, att farbror
August insåge, _hvem_ han i första hand hade att tacka för detta
utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge
låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne -- hvarför han nu
bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.
-- Du är en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den välrakade hakan. -- Att få umgås
med de allra förnämsta, att vara omtyckt och älskad af de finaste damer
... det är annat det än att som jag... Derför är det också bäst att jag
aldrig gifter mig. Att få en så hög och fin dam som jag ville, dertill
är jag för fattig ... en vanlig från de här dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du är lycklig, du!
-- Prat, för fattig! Se på mig ... gör mig fattigdomen något, -- och
jag tänker minsann göra mig en carrière ändå.
-- Det tror jag! Du! Som är så treflig och så älskvärd, och som -- bäst
af allt, har en så förbåld -- förlåt mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gång till.
Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens
systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga
nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom.
Det vore en ära för hela slägten -- icke sant? Ett visst återsken skulle
ju falla äfven på honom, kusinen, och på det viset kunde han,
kontoristen, äfven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom »göra carrière».
Herr Adolf smålog. -- Du är nog en lyckans guldgosse, född att lysa ute
i verlden och stiga högt på ärans trappa.
-- Det är bara en sak, som sätter sig till hinders för allt -- allt. --
Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att
hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt».
-- Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig
och tillintetgör alla behagliga drömmar.
-- Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt
med det, -- hvad är det?
-- Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...
-- Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina
bekantskaper! Du?
-- Hon var alldeles galen i mig.
-- Det är ju helt naturligt, men sedan?
-- Jag lofvade henne --
-- Att gifta dig?
Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.
-- Och nu?
-- Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne...
-- Hur mycket?
-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.
Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken
stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små
lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten,
som just nu qväfde en gäspning. Han stannade tvärt och sade, i det han
ansträngde sig att få sin röst fast och låg:
-- Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!
Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt
silfvergehäng. -- Jaså, du säger det, Adolf -- aldrig?
-- Aldrig! -- Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf.
-- Är det ditt sista ord, kusin?
-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplöf, då
han sade det.
Löjtnanten bet sina läppar och hvälfde sina ljusblå ögon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna såg ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svärd. Han knöt den ena handen i luften, tittade åt
kakelugnen, der just en fredlig brasa glödde, och sade:
-- Så är det då beslutadt och bestämdt! Det är slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!
Dessa besvärjelseörd uttalades med graflik röst. Löjtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som säker qvartettsångare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplöst på sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara å färde?
-- Hvad tänker du göra, Thorsten? Inte är det väl din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?
-- Jo, minsann, är det så! Hm! hvad är lifvet? En usel strid om intet,
för intet. För några lumpna trasiga pappers skuld skall jag dö. Ja dö,
och det ännu i dag, i denna samma drägt, som jag går och står, i mitt
regimentes ännu af skam och nesa obesmittade uniform, så bör jag dö, och
här skall jag dö, här! hos dig!
Han gräfde i fickorna, nervöst, darrande, retlig. En röd stråle från
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. På pannan svälde den ena blå ådran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin sämsta ytterrock på. Genom hans skrämda hjerna flög en
föreställning om, att det var ädelt af Thorsten att unna björnarne efter
hans död alla de bättre pelsarne. Men så stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och älskvärde person ämnade dö! Nej!
han borde räddas och det var visst försynen som utsett honom att komma i
vägen för detta hemska sjelfmordsförsök! Han fattade om sin kusins
armar, för att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.
-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och måste dö! Mitt
regimentes, den corps jag tillhör, dess ära framför allt! Man skall ej
sätta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjälomowarne -- på bysis för en pigas
skull --! För min slägts ära måste jag offra mig. Du du, Adolf, hör
mina sista ord: farväl! Hälsa -- farbror August!
Han ryckte sig lös och sprang till blå rummet. Herr Adolf med gråten i
halsen efter:
-- Thorsten, Thorsten, för guds skull, söta beskedliga Thorsten, för all
del, gör dig inte illa, inte hos mig! Säg, du lofvar ju att inte dö? Du
skall få alltihop till skänks af mig, de tretusen, se här ligga
skuldsedlarne, alla tre!
Löjtnanten skakade på hufvudet. Han slöt ögonen, liksom färdig att möta
döden.
-- Nej, jag vill gå ett annat lif till mötes! Vill du göra mig den sista
äretjensten, så kasta de lumpna papperen i elden, så att jag får dö med
en skuld mindre och så -- tack, min bror! Drag för portièren och gå in i
din matsal eller i köket, så du ej hör knallen!
Herr Adolf, som kastat papperen på brasan, stod och vred sina händer,
under det den klara lågan belyste rummet med sitt fladdrande sken...
-- Du skall få de tusen markerna, söta Thorsten, i denna qväll, bara du
låter bli!
-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade ännu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farväl!
Herr Adolf låg i samma ögonblick på knä för sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hörde en pistol falla på golfvet. Derpå föll en
löjtnant på en stol. En stund full af högtidligt allvar. Slutligen sade
den räddade:
-- Får hon de 1,000 markerna i qväll?
Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem är det? -- Frågan gjordes
skyggt, han var rädd att pistolen ännu en gång skulle komma fram.
-- Hvem -- jo, det skall jag säga dig, hedersprisse, det är hon, din
gamla -- hon från Drumsö, Nadja!
Herr Adolf föll ned i soffan. Thorsten knäppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.
Samma qväll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:
THORSTEN ULF
Löjtnant vid de Bjälomowska.
Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade på
morgonen, de sutto allesamman på ståltråd och hade derför varit så dyra.
* * * * *
Nadja hade varit på ångbåt två somrar å rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. Än på källare, kaféer och konditorier, än
i tobaksbutiker och än i tvålbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla »en diskblomma röd och fager». Inte vacker, nej gudbevars,
men sådan som kunder tycka om. Och så var hon glad, sjöng alltid och
trallade, och var flink i vändningarne. Det gick undan för henne. En
dålig karaktär och ett godt hjerta.
Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna
räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt
någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
köpa sig det finare.
Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne. Än ensam, än med
Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han
ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk.
Var det någon, som gjorde sig stor möda för att vinna honom, skänkte han
dem en eller annan tröstegåfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
örhängen eller ett stycke lärft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smålog på sitt eget sätt, drog upp ena mungipan, nickade långsamt med
hufvudet och vände, då man tackade, ryggen till. Två eller tre hustrur
hade han undsluppit på det sättet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanér, luktade
värre tobak än någonsin förr, hade mindre väl borstade rockar och mindre
kammadt hår, men var eljes en duktig karl, stark som en björn och
arbetsam mer än någon af de andra.
Nadja hade lärt sig en god del svenska och ryska på resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fått hvad hon sjelf kallade
»bildning» -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Högljudd och simpel, men med något öppet,
glädtigt och friskt, som intog. Hon såg icke »förderfvad» ut. En stor
fond natur framträdde kraftigt i hennes personlighet.
En dag stod hon i sin butik med sin virkning väntande på sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne på ryska, fick
svar på god nylandsdialekt och bad om ännu en visa. Han fick en och han
fick två. Lite klent med gehöret, men -- rösten var bra. Några dagar
derpå var hon engagerad vid »Lilla Teatern» i kören. En liten lön, men
-- -- det skulle bli roligt för mer.
Nadja höll sig i början stilla och gjorde icke någon förnär. Hon nöjde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sällskap med en
eller annan af herrarne, att uppföra små oskyldiga kärleksscener här
och der i korridorer, rekvisitarum eller klädloger. De mera stränga
bland kamraterna togo anstöt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
rättelse. Det blef bättre för en tid. Man upptäckte endast biljetter,
hemföljningar och annan lönnkurtis. Hon sjöng i kören, blef den ena
qvällen klädd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne,
och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet
rökelseaktiga som möjligt. Då hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen öfver hvarandra eller
sparkade till släpet, så att det rök teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid något vågad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herraväldet, klädningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet på sned och var alltid för
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna såg med ett ord något vågad ut,
men hon hade sin publik.
Löjtnant Ulf hade henne således placerad. Hon hade lärt sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
märkvärdig instinkt lärt sig utantill; det var hans största glädje att
höra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
märkvärdig, ofrivillig rysk brytning, som klädde henne förträffligt. När
hon hade tid från teatern, var hon uppe hos honom.
En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rökte en stark och god
cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa
hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.
-- Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. -- Här ser mig inte
så ut.
Hon pekade med foten åt sängen, som ännu stod ouppbäddad, och sneglade
betydelsefullt till de öfverallt omkringströdda kläderna, brickan med
frukostmaten och annat sådant.
-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte för min donna? Du borde
inte vara så nogräknad, du som sjelf har sådan skön ordning i din
klädloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.
-- Klädlogen! Som vi är sexton om! Åh, var så god, mitt rum är minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att hålla det som mor min höll sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte är städningen, som gör 'et, utan
det att man ska' hålla städadt. Ge mig lite mer portvin, putte!
-- Akta dig att du inte dricker för mycket, du skall visa dig i qväll.
-- Han slog likväl glaset fullt.
-- Åh, gör dig inte till med att moralisera; säg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.
-- Till Petersburg! Du svärmar ännu för honom?
-- Åh prat! Svärmar! Han var den enda karl som jag --
-- Nå vidare, som du hvad?
-- Som jag hade respekt för.
-- Håhå, ofantligt smickrande för Atte. Och hvarför så?
-- För att han ... hur ska' ja' säja, han brydde sig inte om -- -- om
någonting. Jag kunde fresta på hur mycket som helst, honom fick jag
inte.
-- Vet du hvarför, Naja?
-- För att han var så genomsta snygg af sig och så renlig, att han inte
tyckte om --
-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var för att han
var så fruntimmersaktig sjelf. En riktig käring. Och en narr till på
köpet.