Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var
sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr
Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son ... student från
Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden
och för högt i djupet -- för henne var det fullkomligt rent. Och hon
kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan
begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.
Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till
den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blåste, ännu något.
Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik.
Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån
gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton
år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en
femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset
till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt
sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en
mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet
kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».
Nu var hon återigen utan plats ... gick ledig och fick springärenden än
af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft»
med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en
videqvist.
Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting
började hon på med och ingenting slutförde hon... Samma tröttsamma
ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga»,
då hon spände armmusklerna till motstånd.
Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret
nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot
det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga
fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna
flätor och då och då rundningen af hennes kind.
Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...