och bekymmer, slutligen -- medelst en räfsa -- lyckades att ifrån
vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt
hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad _Suonetar_
(ådrornes och senornes patronessa) och sedermera _Ilman impi_
(luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med _utuinen
neula_ (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon
slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera
allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till
lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man
ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven
_Osiris_ -- som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än
man) till gudinnan _Isis_ -- blef af _Typhon_ lönskt öfverfallen, och
dödad -- hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf -- i
alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med
längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån
de döda -- lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas
välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt
den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de
döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi
tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk
anledning.
Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra
intressanta saker) lagligen -- och det ännu i våra närvarande tider
-- kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i
vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af
Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här
anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast
studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har
jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55,
56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan
förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru
många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här
i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en
klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl
då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen
mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att --
åtminstone något så när -- i detta afseende känna de olikaslags tids-
och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och
följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika
folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i
förbigående, vill omnämna -- att Egyptierna, mig veterligen, är det
enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under
Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna
sitt år från den 26:te Februari (nota bene -- enligt vår nuvarande
tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna
beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och
lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne,
så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt
till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist
med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling
under n:o 52 -- när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän,
att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen)
ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida
litteratur.
Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall
oefterrätteliga (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. sidd. 21, 51).
Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att
ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit
begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden --
måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid
efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske
vill räkna detta _factum compertum_ endast såsom en tillfällighet,
eller såsom -- slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva
erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden"
begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl
ben- som träkalendrar -- icke äro en uppfinning, eller en produkt, af
den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla
förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och
nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva
originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit -- isynnerhet
med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med
hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen -- uttänkte,
utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika
folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de
visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild
slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i
skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med
-- af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar
-- t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning,
hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar
året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda
vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt
i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre
Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända
ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss,
från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar
året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året"
hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning,
den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan
äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November
månad (se _Schiefners_ "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die
Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).
Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med
hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) --
funnit vissa _loca parallela_ emellan Finnarne och invånarne till och
med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende -- om andra oss
vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa
gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta
afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom
vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva
korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer,
så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som
utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag -- såväl med
afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse --
ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes
slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se _Jumalasta, ja
hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c._)
såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva
stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål
-- finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett
gemensamt ursprung (se _De Finska stamordens uppkomst &c._). Hvartill
slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i
manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att
ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk,
rundtikring hela verlden -- finner man likaledes mycket som
karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss
anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af
alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt
afseende, draga vissa vigtiga och intressanta -- slutsatser? Och
hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära
angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s.
att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika
ställen, liksom svampar, ur jorden -- en åsigt hvilken många af de
naturkunnige tyckes hylla.
[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala)
med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra
interpoleringar här att förtiga.
[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets
fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och
florerat -- i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så
tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska
åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande,
genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så
anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat
här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än
dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och
uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist -- att
det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan -- vid
skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud,
eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt,
och sedan ett kultiveradt språk -- först nemligen i tal, och sedan
bevars -- i skrift.
[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet _smed_;
hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en
exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet
_seppä_ (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar,
t.ex. _puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä_, m.fl. Och
hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.
[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast
vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes
föreställning af hvad som, af slagtadt kött -- gagnar, eller -- skadar;
d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är _koscher_ (d.v.s.
"_heligt_", eller utan vank) och hvad som är _treife_ (eller "oheligt",
d.v.s. hvad som har vank).
[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre
baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras,
i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.
Ei oppi ojahan koatak,
Vaiva tapoja pahennak.
--
Opiksemme ikä pitkä,
Viisauveksi vaiva kaikki.
--
Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.
[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans
ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta
afseende -- högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:
Ei piikaisuus menesty asioissa,
d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer".
Ja de gingo så långt att de sade:
Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; -- och
Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; -- eller
Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.
Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände
qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra
forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så
långt, att de till och med satt i fråga -- huruvida qvinnan borde
tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom
skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling -- _De
secretis mulierum_; och hvarmed man vidare kan jemföra -- _Disp. qua
probatur mulieres homines non esse_. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan
åter har man, i våra dagar, gått lika långt -- i en motsatt åsigt; i
det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla
satsen -- _ne sutor ultra crepidam_! Och tro att Finnarne tänka
detsamma, då de säga:
Ei ouk lapsessa laulajata,
Kuola suussa soittajata.
[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta
dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka -- en
sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet,
hafva insett det.
[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den
Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka
-- äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det
under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan,
att den icke är lånad ifrån Judarne, -- än mindre ifrån Grekerne, och
likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär
från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således
utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog
allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen,
äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet
förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och
huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" -- ej olikt _Wäinämöinen_ i
buken på _Antero Vipuinen_. Äfven historien om den i bibeln omtalta
stora "_Kurbitsen_". (lik asken _Uggdrasil_) tyckes hafva nog mycket
syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken,
hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte
sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade
himmelshöga _granen_ (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka
folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler,
att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva
varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med
dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af
Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de
Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under
Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen
bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin
stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden,
(jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst",
sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi
oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra
stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller
familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet _Finne_
(d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först
blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde
omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det
Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och
i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej
hvardera af dessa folkslag -- Finnar såväl som Lappar (ehuru,
naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande
namn) -- redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler
dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien
sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än
folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och
kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också
vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare
beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska
folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida
Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne
hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De
hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster --
till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens
fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt
att Finnarne äro norra Europas stamfolk... Särskilda folkslag af Finsk
stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid
då de stora folkvandringarna inträffade -- vid Svarta hafvet". (se
Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det
närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och
tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och
mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det
Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes _Tschuder_ -- ett namn
som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket
liknar, och påminner oss om ordet _Judar_, liksom det (å andra sidan)
torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet _Scyter_. Men
underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat
vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta
fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade
"urkunder".
[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog
strängt, enär förbudet var meddeladt _Adam_, och icke _Eva_; som
måhända derom kunnat vara i okunnighet.
[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det
hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud,
hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i
verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig
på Frälsarens person. Ty har icke det _onda_ (lasterna, och brotten, i
verlden) genom hans ankomst -- försvunnit, eller blifvit förqväft och
undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden "_qvinnans säd_"
hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande,
det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till
den ståndpunkt, att det _goda_, öfverallt i verlden, öfverväger, och
besegrar, det _onda_; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det,
ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas
oss här ett _hopp_, ehuru mera naturligt, och -- af annan art, såvida
det alltid står oss till buds.
[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi
troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s.
menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor)
fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning
misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare
tider hafva de -- såframt deras tillgöranden ej medföra timliga
fördelar -- vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade.
Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på
(eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i
en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras
intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och
erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter,
digniteter och heroer -- nesjunka i glömskans natt, och -- i ett evigt
möker.
[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga,
hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i
den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon
derigenom egenskaper, som mer, eller mindre -- åtminstone i ett visst
afseende -- närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt
begrepp) Gud sjelf.
Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad
oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och
djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets
skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru
mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara
inom _andans rike_ -- om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom
förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta
fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex.
ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott
genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone
någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på
hvarje skild punkt af jorden -- isynnerhet i politiskt afseende. Ja det
gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet
-- och det nu endast under vår korta lifstid -- lärt sig att, medelst
ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och
vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80
dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med
samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i
gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i
sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan
åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens
hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra --
ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det
utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den
ena verldsdelen till den andra -- likt såkallade andliga väsenden --
meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss
att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner -- öfver haf
och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus -- troget teckna,
och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom
en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och
vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och
öfvernaturliga saker -- mycket annat att förtiga -- hvad skall icke då
i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar?
blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga
katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som --
näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden -- nu regerar, och
dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva
-- duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet
hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad -- till gagn, och
fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf
deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt,
nemligen till att höja oss -- inom tankarnes verld.