fjärran -- rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och
hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) -- det
jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och
brister (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke
derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden
verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och
verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära
sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med
afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt
-- jag måste ju säga sanningen -- kan jag icke undgå att anse, och
betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel,
eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen.
Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han -- i stället
att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett
finskt nationalepos -- hellre följt en annan princip, och behandlat,
skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i
hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända
är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag
på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen
(jemf. _De Finska stamordens uppkomst_, sid 7, not d) då jag nemligen
föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa
något stort och egendomligt -- sammangjutet helt; men konsten att göra
det -- beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn.
för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra
detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva
värdet af Kalevala, erbjöd jag mig -- i en skrifvelse till Konsistorium
af d. 1 April 1843 -- att, emot garanti af tryckningskostnaderna --
deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men
i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud,
förkastades det -- liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden
-- enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars
medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet,
hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske
var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det
Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid,
och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades
deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga
slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände -- till dess
en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka
densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den
endast var, och utgjorde -- ett falsifikat; och nu blef den allmänna
sorgen, och dito förargelsen -- så stor, att ingen ens numera talte,
eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på
samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om
förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes
äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag
sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger
skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än
tre Runo-samlare till Karelen.
[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om _Kalevala_.
Deremot har Lönnrot i sin _Kanteletar_, liksom i sin _Kantele_, med
afseende å sednare tiders Finska folksånger -- följt en helt annan, och
motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att
oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och
sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen
-- äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna
rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig -- i dem
tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem
närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse
af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det
han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.
[21] Se _Suomi_ 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop
allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna _Suomen
kansan sananlaskuja_; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf
-- intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor,
och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i
stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva
varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har
han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf -- till 7,077; då vi
deremot -- som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip -- i
detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar
oss -- att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere
utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af _Otava_ anförda
Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att
Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning --
påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda.
Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven
uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti
han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd
från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång
obehörigt lånade, eller begagnade, ord -- tvärtom skyndat sig att såsom
godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han
hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil,
för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af
kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi
Kanslirådet _Hallenberg_, det han -- i sina anmärkningar emot
Lagerbring, -- visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi,
den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och
likaså tvekade jag icke, att -- af samma skäl -- offentligen skrupensa
upp ej mindre Doktor _Fant_, för hvad han (i sin svenska historia)
tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än
ock hvad Professor _Geijer_ (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat
angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de
anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit
mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren
Professor _Munchs_ fantasmagorier angående Finland; och det utan att
någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket
mindre -- till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och
oförsvarliga beteende, -- offentligen vågat blottställa ej mindre
Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet
1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287,
och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och
mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var
djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken,
och förslaget, utan -- hvad mera var -- äfven sjelf vidtog initiativet,
att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet -- till landets,
och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk,
och det såväl med afseende å konst som litteratur -- så vågade jag nu
äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom
styrelseverket) -- ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades
mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M.
Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug.
1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se
_Gottlundin Runoilemisia_, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott
mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef -- såsom
författadt på _Finska_ -- kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under
flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina _Finska öfversättningar_
af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så --
hvi skulle jag då icke våga, att -- i vetenskapligt afseende, granska,
och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som
det sker _sine ira et studio_.
[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva
annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång,
från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han
ville på en gång vara -- både Gud, och menniska. Eller, med andra ord,
han ville visserligen, så vidt möjligt -- i sin renhet bibehålla det
mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och
derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att
sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad --
_Kalevalad_; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades
ej blott _snille_, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven
att sjelf vara en _skald_ -- något som icke heller är allom gifvet. Det
var således att förutse -- det den ena principen här måste uppväga,
eller duka under för den andra; eller -- hvad som värre var -- de
undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk
Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade
saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på
en gång -- en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af
Kalevala -- sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja
nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang --
antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med
tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således -- icke var hemma.
[23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt
vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet _Sampo_
(eller _Sammas_) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty --,
deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt.
Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro
med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas
-- ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå,
utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga,
betydelse) liksom dunkelt ana, eller -- gissa sig till; och äfven detta
endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde --
så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af
den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas
och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och
vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur.
Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom
en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och
efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen
begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också
till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om
man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i
dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska
nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot -- i en mindre
skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen,
eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen,
eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och
förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen
anförtrodt att enkom bevaras -- på vissa såkallade heliga ställen,
eller för att vårdas, och idkas -- inom vissa folkklasser eller
prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de
Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske
magerna, m.fl. -- ej förglömmandes de Finska hexmästarne och
trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.
[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring,
benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens
kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige -- ej blott hörde,
utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af
denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka -- endast de
äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva
kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på
att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår
kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring.
Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning
deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala
utgifna Dissertation _De proverbiis Fennicis_. sid. 10. Gumman
berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan
tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans
_Mythologia Fennica_, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva
fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks
"Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf
äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska
fornlemningar" 1815, sid. 84).
[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet --
emellan ungdom och ålderdom. Namnet _Jompainen_ motsvarar här det hos
Ganander förekommande namnet _Joukkavainen_, eller som det i Kalevala
heter, _Joukahainen_, och stundom af Topelius deremot betecknas med
_Joukamoinen_. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).
[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu
Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt
meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds,
eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben
Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i
stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak
att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och
att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och
gudamakter, än deras _Jumala_; hvilket i så måtto antyder namnets
Väinämöinen ålder, och tjenar -- liksom mycket annat -- till bevis det
Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning
1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska
skrifställare, sökt stämpla dem.
[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt
diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan
att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och
hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt
Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna
mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och
återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt
förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång
utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty
enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från
Askra, så hade _Kronos_ (tiden) -- då dess fader, _Uranos_ (himmelen)
framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att
omfamna henne -- framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat
sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att -- blodet
strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes
Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste
sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande
_Aphrodite_ (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder,
tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter.
Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga _Tuonelan tyttäret
toruuvat, manalan lapset riitelöövät_, eller _Tuos venettä Tuonen
tytti, lautoa manalan lapsi_. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig
icke härvid floden Styx (Lethe?) och _Parkerna_ (motsvarande de
Skandinaviska _Nornorne_). Och _Manalan Matti_, eller _Tuonen
Tuomas_, är ju _Charon_ sjelf, vet jag. Ja till och med _Cerberus_
(Skandinavernas _Garmer_) har man härvid icke förglömt, och hvarom det
heter: _Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu_ (Topel. 1 p.
8.)
Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen
der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der
saknas -- sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom
äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren
en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817
upptecknade den i Dalarne. Den lyder:
_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen... Lähettiin Pohjan maalle
_Sammasta_ hakemaan... Sieltä soatin _Sammas_ kiini -- Lähettiin
merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo
virteis!... 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy,
Tuvan-uunit kuumottaa'... Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen
miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen -- toinen
soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka
soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut,
niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i
_impersonale_) i stället för "läksivät" (_personale_) tyckes redan vara
en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska
Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p.
256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida
ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken
beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången
vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke
hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända
sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas
-- var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet -- icke mera
detsamma.
[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man -- vid en djupare
blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens
olika öden -- troligen inse, och finna, att det egentligen, och
hufvudsakligen är _olydnaden_ här i verlden, som ej blott är (och
utgör) det största _brott_; utan hvilket brott, såsom sådant -- äfven
medför, och påkallar, det -- största _straff_.
[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga
ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall,
åberopa ett, nemligen:
Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.
[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall --
skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:
Hullu omansak laittaa, toinen hullu _kiitteä_.
Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen.
Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää.
Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak.
Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.
Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:
Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo;
Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,
eller --
Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen,
Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")
Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång
anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska
Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt --
ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare
granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa
personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf,
såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius
m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare"
beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d.
26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda
öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, -- ja det är, i
detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till
den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var
på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens
_Carlar_" och "_Jernbärar-landet_." Mig förefaller åtminstone detta
slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker -- högst
vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade
ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa
såkallade "_Imatra-brefven_" (i N:o 191-193) -- så mycket mer
vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och
slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna
omstöpning i smaken -- från det lugna, allvarsamma och värdiga -- till
det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det (_ni fallor_)
redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta -- med en lätt
och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de
lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att
på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare
angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig
smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat
sig hos oss, nemligen -- att löpa och lyssna, eller springa efter
dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en
dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare,
sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi
troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s.
ändamälet -- att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att
derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det
hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut
på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa
redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten
således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen
böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det
öfvervägande.
[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här
anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:
_Mykkä_ viisas, hullu väkevä.
Hullu virren _tyyni_ lauloi, mielitöin pani lopullen.
Hullu _koko virttänsäk_ laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;
-- äfven:
Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.
Med hvilka sistnämnde ord menas -- att man icke skall visa sig
angelägen om -- att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller
saken, och icke -- personen.
[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds
emot oss -- städse visade kärlek och godhet.
[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt -- i våra
gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt
idealiserade. Så t.ex. liksom _Noach_ och _Deukalion_, på sin tid,
ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven _Väinämöinen_, nästan
medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller -- utan en sådan; ty
berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii _Vanhoja
Runoja_, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i _Kalevala_). Och
liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för
att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt
den Finska myten) _svalan_, eller -- enligt en annan läsart --
_Knipan_, (och -- enligt en tredje tradition -- _Örnen_) och sökte land
länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan
nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under
hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se _Pieniä Runoja_
1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk
myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af
den nedre delen formades jordklotet -- af den öfre delen bildade sig
himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne -- stjernorne, på
himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget -- blef härvid till att
lysa som solen; hvad som var gulan i ägget -- blef till att skina såsom
månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den
Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter -- om verldens
tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga
anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss
likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska
myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i
teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen
bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att
bestyrka -- det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina
myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å
sjelfva språket. (Jemf. _De Finska stamordens uppkomst_).
[34] Detta tyckes äfven _M.O. Alcenius_ hafva observerat, och anmärkt.
En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna,
finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v.
121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran -- pålägger
honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder,
i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som
härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig
-- så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som -- då han af
Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater -- blef i hemlighet, genom
dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.
[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en
gammal Runa:
Sämpsä, poika Pellervoinen,
Otti viisiä "jyviä" --
Seihtemiä "siemeniä" --
Lähti maita kylvämääm,
Saloja tikittämään.
Suot kylvi -- kanarvat kasvoi,
Norot kylvi -- nousi koivut,
Mäet kylvi, nousi männyt. --
Kylvi kummut kuusikoiksi,
Karankot -- kataikoksi...