_stampqvarn_, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr
Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången
från en historisk betraktelse till en symbolisk -- skildringen af Sampo
är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk
betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en
allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen
tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven
Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer
eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt
framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat
sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om
_Grottan_ hänger -- enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att
Finnarne äro -- inga Germaner) förekommande uppfattning -- tillsammans
med den om _Solen_, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen
af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar,
hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt
solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes
denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man
önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är
blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens
nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje
morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på
horisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_. De få rader i Kalevala,
som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna
föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det
möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras
gemensamma och ursprungliga betydelse -- blifvit sammanställda med
Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i
Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom
åsidosättandet af denna bild.
Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet _stamp_, så anmärker
Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord -- enligt
de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form -- skulle
heta _samp_ (och icke _tamp_). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig
någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta
af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan
uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan
äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den
Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket
stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda
Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi")
förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft;
hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett
fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se
Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). _Löwe_, vid sin öfversättning af
denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn.
Mährchen, s. 80).
Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som
enligt hans tanke (rättare -- enligt hans fantasi) blifvit förd emellan
Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i
berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i
tysthet förbigå -- såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes
tala om krig och strider -- åtminstone icke i den mening, som man i
allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad
parallelism -- emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om
_solen_, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det
heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen
äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således
variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna
hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om
månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne,
Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags
öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste
äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma;
och hvilket således äfven torde gälla om solen).
Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om
Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att -- liksom mot
sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen -- omtala det en
viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!)
afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan,
väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser
värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för
att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår
Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet;
ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å
orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der
en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen
utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113).
Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som
omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af
dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara --
det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att
finnas i främmande språk -- måste nödvändigt uppsökas i finskan;
hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven
slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder
"hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls -- uppför berg och
backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna
förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med
afseende å stamordet till Sampo.[62]
Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå.
Men nej -- långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius,
och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen
Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i
det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga
bättre att framställa än den af Friis antydda _trolltrumman_. Liksom
Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att
framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att
slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre
skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva
dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras
ord?
Hvad blir nu således resultatet af allt detta?
Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl
inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på
sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går -- när man ej
tar gammalt och förståndigt folk till råds -- man har härvid endast
gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar
mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens
vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga
ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det
de -- förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre
underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna
vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således
sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag -- härvid misslyckats,
d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne
sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så
enkel och klar som denna, d.v.s. -- som andemeningen, och betydelsen af
sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium,
eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt
och ständigt åberopat sina "lärda grader" -- se "Näsperlan",
sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska
Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda
medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som --
skam tillsägandes -- de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för
att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) -- fåfängt i detta
fall ansträngt alla sina krafter -- alla sina sträfvanden och
bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och
arbetat -- redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man
skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke
kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter
annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika
språk -- för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan
väl vara orsaken härtill?
Jo, orsaken är -- 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass,
eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske
(liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma;
och -- 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i
konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet
Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet
som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. -- i botaniskt
afseende vilja determinera, och klassificera, _Kunskapens träd_ på godt
och ondt, eller att söka utreda huruledes _Noachs ark_ var
konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene
vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta,
och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som
namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka
närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och -- hvilket
erfarenheten äfven här visat -- af andra föreställas. Myten ligger här
i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa
betydelse; således -- icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig,
eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom
påpekade -- sanningen.
Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer
varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla
varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade
att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva
derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta
tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda,
ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller
de sig emellan motsatta meningarne -- har man på hvarje ord tagit
fasta, -- och ropat -- "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de
löjligaste, de mest befängda -- ja, jag må säga -- de galnaste begrepp
och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats
häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss
högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes;
hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda
blifvit en -- andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket
enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) --
till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller
lärdomen; och de behöfva derföre icke -- deduceras, och demonstreras.
Åtminstone uppfattade jag genast -- då jag hörde sammas-myten --
meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera,
liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år -- sett
mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med
ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de
klaraste, och hvems tankar de redigaste -- må läsaren afgöra, och --
efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket
bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller -- de der lärda
Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som
de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja
till skyarne.[65]
Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett
exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen
att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas
vid vissa såkallade "_lyktgubbar_", som visserligen i mörkret prunka
för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som -- i det hela -- föga
gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån,
som (att sluta efter ett visst universitets beteende) -- i många fall,
i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den
individuela, enskildta, förmågan och intelligensen -- ofta ligger
nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla
mängdens pund och förtjenster. -- Om man såvisst blott skulle förstå
sig -- att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]
Nå lär man sig då häraf icke -- någonting mera?
Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda
grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram
som narrar, eller -- alla, efter hvarandra -- ridit ranka på ordet
_sampo_, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att
förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester -- (nästan i lika lång
tid) -- uti _Kalevala_ tillbett, och dyrkat, -- den "gyllene kalfven".
Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag,
har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek -- endast
visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto,
kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland -- skall
härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta
fall -- liksom i så många andra -- endast att skylla sig sjelfva för
följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af
oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre
här, med samma strof som vi börjat:
ridiculum est rivulos consectari,
fontes verum -- non videre.
Hänvisningar:
[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den
värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet -- till last,
vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml.
icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem
första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit -- (troligen
vid någonslags ombrytning) -- huller om buller omkastade med hvarandra;
hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller
deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars
tid -- meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket -- _post
festum_.
[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i
pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, -- att 1814,
under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga
morbror, Prokuratorn _Orrhjelm_ (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig
till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge,
utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så
mycket för äran, och förklarade -- det jag ansåg mitt namn fullkomligen
likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54
års ålder).
[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi
äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen
historiska personer, eller åtminstone deras namn -- blifvit begagnade,
såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta
såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de
der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller
emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken,
hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation
-- i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda,
eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom
likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar,
(såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) -- till följd af ett
dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på
grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse -- någongång
kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.
[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt -- endast har för
sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga
uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt
att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom
-- ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter
bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.
[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade
_myter_, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan
sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor,
fordomdags -- till följd antingen af folkets råhet och okunnighet,
eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja -- icke ens vågat
för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända
emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta
under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning.
Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar
all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och
som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än
framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har
emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags
verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser
de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets
gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone
icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid
-- till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och
skulptörernas bearbetningar -- personifierade, och såsom mer eller
mindre fulländade konstverk exeqverade -- möjligen sålunda kunnat
blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också,
redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska
Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders _Mythologia Fennica_ -- i
luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller
för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att
ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något
helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.
[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära)
att _Phtas_ (anden) formade af _Athor_ (materien) _Neitha_ (den aflande
och födande naturen) till ett _ägg_; utur hvilket ägg _Cneph_ framgick,
och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven
enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens
tid (?!) framställes äfvenså _Haranguerbehah_, alstringsprincipen,
eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s.
sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna -- under formen af ett
_ägg_; uppkommet derigenom att _Nàra-yàna_ (den högsta anden) inkastade
ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars
förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg
han sjelf inträngde; och hvarur _Purusha_ eller _Brahma_, verldens
skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack
detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af
skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade
jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen,
floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen -- solen
(eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8
väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en
analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i
Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder)
hvaraf man finner exempel ej blott i _Pieniä Runoja_, 1 H. n:o V, utan
äfven i _Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja_, 1 II. p. 25. Enligt den
sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden -- af ett
Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt
1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den
förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda
slags hafsdjur -- af ett Svalägg.[A]
[A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller
förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om _fartyget och svalan_ --
såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om _Noachs ark_, och
den derifrån utflugna _dufvan_ -- sammangjuten nemligen med den
Egyptiska traditionen om _verldsägget_, eller om verldens uppkomst
af ett _ägg_ -- än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott
hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i
Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, -- Gustaf Winter, så anser jag
den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på
Svenska. Den lyder, som följer:
Lilla svalan, dagens fågel.
Flög en sommardag, och flängde;
Sökte land -- att der få sofva.
Och en park -- att der sig hvila,
Och ett fält, att -- bo der bygga.
Och ett hult, att -- ägg der lägga.
Fann ej land, att der få hvila.
Ej ett hult, alt deri värpa.
Ej en skog, att -- der förbida.
Ej ett fält, att -- bo der bygga.
Flög så upp på höga fjället.
Såg ett fartyg ut på fjärden.
Seglande med röda master. --
Flög dit --under skeppets däckbord.
Göt sig der ett bo af koppar,
Och deri ett guldägg lade --
Kom så vinden -- ifrån hafvet,
Krängde fartyget på sida.
Ägget trillade i hafvet. --
Deraf uppstod fisk i hafvet,
Deraf blefvo skälar skapta,
Många svarta (neml. djur) hafvet hysar
Dock ej skälar äro alla.
(En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af
flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)
Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära
fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller
öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära.
Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes
_Lemminkäinen_ -- då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden
Styx?) lurade på att få skjuta en svana -- försåtligen öfverfölls af
den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade
honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt
svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i
floden;[a]
[a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första
upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen
skjuten af _Lappalainen_); eller som det i 6:te Runan af andra
upplagan, heter -- af _Joukkahainen_.
Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i _Pieniä runoja_: hvarifrån
den, jemte många andra, aftrycktes först i v. _Schröters Finnische
Runen_, och sedan i _Lönnrots Kanteletar_. Annars, hvad dessa
Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om
sommaren 1817 tänkte besöka de svenska _Finnmarkerna_, ville jag --
såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland --
undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra
nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska
boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var --
(tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) -- öfverhopadt
af arbete -- stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt
ifrån att häraf afskräckas -- hittade jag på råd, i det jag sjelf
grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta.
Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger
(hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk-
och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få
dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej
skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821
(redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven
då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne
samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock
alla af våra allmänna nutida _folkvisor_. Ty jag hade (af skäl som
jag anfört i _Läsning för Finnar_, 1 H. sid. 329) tagit för princip
att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra
forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling.
Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne
lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga
folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex.
här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan
poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en
sann uppfattning af den finska folkkarakteren -- sådan, den visar
sig i folklynnet.