sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i
godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] -- med våld derifrån
bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger
insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens
trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det
kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås
och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink -- var Lemminkäinen
genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med
plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42]
nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller
här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord,
och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga
Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en
segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att
det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men
icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det --
högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed
den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo,
först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga
stormar och stark sjögång -- uppehålla, och förhindra, Väinämöinens
hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och
stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som
sålunda gick förlorad -- till en framtida fröjd, och förtjusning, för
alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess
följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom --
framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i
farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och -- förliste. Louhi lät
dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor
af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva
fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja
Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen -- under det Ilmarinen,
med sina böner, vände sig till Gud -- med sitt blottade svärd --
klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin
styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor
krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med
det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och
det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många
stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd
hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets
djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44]
hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade:
"derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till
en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf
månen att skina, och solen att lysa -- med ett ord, deraf komma lyckans
dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är
således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska
myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.
Man ser således häraf att _Sampo_ ursprungligen är samma myt, som
den vi redan, par decennier förut, framställt -- under namn af
_Sammas_; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera
sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och
förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet
närmare beskrifver Sampo -- hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes
och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället
att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när
skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir
tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna
fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo
måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare
blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och
utmärker, det mytiska elementet.[46]
För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande
tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och
uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat
fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja
vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne
häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor
Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan
1827, i sin disputation _de Wäinämöinen_, förklarat att Wäinämöinen i
historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och
åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o
15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och
acceptera -- omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra
Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera
uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och
Kalevala[47] -- antingen den mytiska eller den historiska? För vår del
tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en
mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att
sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer -- historisk; i så måtto
nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och
placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi
icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter
och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi
det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar
(såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). _Ukko_ är dessutom
ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges
honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum,
stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af
Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i
Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda
gilla, och godkänna, och detta äfven -- i flere andra afseenden.
Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo,
är emellertid meddelad af en _anonym författare_ redan 1836 (således
för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala"
(intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras
att med Sampo förstås ett _Musikaliskt Instrument_; men -- hurudant?
nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius -- i en not under
företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja
Runoja:" -- "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu
_Soittokeino_." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han
icke.
Sedermera fantiserade _Fabian Collan_ -- i en vidlyftig uppsats under
rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de
fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) -- angående
den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt
och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad
strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med
konsorter, till Pohjola... och såsom sådane emottogos de äfven af
Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen
bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid
-- enär man med våld ville återtaga Sampo -- ett slagsmål, eller ett
nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord,
hvilket både var, och blef, resultatet af striden.
Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p.
14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad
1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version
af de ryska orden _sam bog_ (sjelfva guden) och med anledning hvaraf
han påstod att härmed betecknades den Finska _Jumalabilden_, som skulle
skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan
deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats,
benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid
det han förmodade att dermed afsågs en _möbel_, en grant utstyrd
_klädkista_ för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende
å det "granna locket".
_Robert Tengström_, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189)
vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som,
enligt hans tanke, framställes i Kalevala -- inlåter sig icke angående
denna af honom såkallade _rika Talisman_, i någon närmare förklaring af
Sampomyten.
Af utlänningar har _Jakob Grimm_, uti en afhandling: "Über das
finnische Epos" -- föredragen under en föreläsning, hållen vid
Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt
dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. -- förklarat det
han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något
inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och
verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå,
och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid
han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes
emellan Sampo och _Frodes qvarn_, helst föreställningen om en
såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska
folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det
han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga
locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd _duk_, är han sjelf
osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående
gyllene _morgonrodnaden_, På ett annat ställe deremot (i sin
"mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet
_Asambubararcha_, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig
ljudet _Sambu_, -- tyckes detta ord stå i något sammanhang med det
Tibetanska ordet _Sangpa_ ("klingande helig") liksom sjelfva trädets
namn är lånadt från det Sanskritiska ordet _Jambu_, och sjelfva
fruktträdet heter _Eugenia Jambolana_.[49]
Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen _Asbjörnsen_ och
_Moe_ att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse
berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade
Norrska sagan om _qvarnen_, som stod och malade _på hafsbottnet_.
_Castrén_ underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en
genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska
mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han
-- med afseende å innehållet af Kalevalasångerna -- fann likadana
hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare,
eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den
åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på
en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än
en _Talisman_, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag
här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra
att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande
föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors
1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen
af China hörde af en Mongol -- att Buddhaisterna benämnde den äldsta
kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda _en hemlig källa_; och
enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det
_källan till allt godt_; en benämning, hvilken enligt hans tanke --
förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det
nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var
en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda
_Jumalatemplet_; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften
angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans
"takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett
kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i
båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad
motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin
förra förklaring.
Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo --
smidde en "sädesqvarn", och vid den andra -- en "saltqvarn", samt vid
den tredje -- en "penningqvarn", och vid betraktandet af det
likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så
framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som
erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes
_qvarngrotta_, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf
önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred.
Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen,
dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung.
Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet
blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid
det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida
forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen
behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne
hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska
grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska
folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt
kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]
_A. Schiefner_, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd
i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851,
p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats
af honom -- "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma
"Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så
mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och
Estniskan under formen _tampu_. Ordet synes honom dessutom verkligen
fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk
uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att
då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar
Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma,
hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar.
Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti
hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande
kålstam -- såg en _handqvarn_ som malade färdigbakade kakor. En annan
saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden
en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i
ordet Sampo är det Ryska _sam_ (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner
med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en
uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger
han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt
värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den
omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock"
(siså! siså!) -- i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket"
(åhå! åhå!) drager han den slutsats -- att man med det "brokiga
locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln,
som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på
Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu
hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår
betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera
tillkommer föreställningen om en _qvarn_. Man finner hufvudsakligen
samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det
mytiska innehållet af de _Finska Fablerna_" (Bullet. de l'Acad. de S:t
Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om _Kalevipoeg_"
(Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om
månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.
Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare,
angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt
anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. _Mannhardt_, som i sina
"Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna
_molnet_; hvaremot A. _Kuhn_, fasthåller sig vid Schiefners
uppfattning, det man härmed afsåg _solen_ (se "Die Herabkunft des
Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). _F.L. Schwartz_
sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p.
117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en _regnbåge_;
hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående
solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens
kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar
äfven Professor _Jul. Caesar_, i Marburg, uti ett föredrag angående
"Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han
försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller
sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som
har sitt ursprung i naturen, -- en omständighet, (säger han) som hundra
gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar,
underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. _Simrock_ antager
att erinringen om _Frodes qvarn_ är ihop-trängd i det finska Epos, och
ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen
Mythologie". Bonn 1869, p. 317).
Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade _Lönnrot_, i en
uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i
"Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre
åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett
_musikaliskt instrument_, en _handqvarn_, Biarmernas _Jumalabild_, (i
hvilket fall namnet är lånadt af det ryska _sam bog_, Gud sjelf), ett
_handelsfartyg_, ett berömdt _Gudatempel_, så benämndt efter den äldsta
kyrka hos Buddhaisterna, kallad _Sampo_ (_sang phu_ -- hemlig källa);
och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna _hela
landet_, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika
antog att det "brokiga locket" bemärkte den _stjernbeströdda himmelen_.
Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten
såsom en allegorisk framställning af _bildning och kultur_, hvartill
menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången.
Ifrån denna tid kan det sägas -- att man sår och plöjer, erhåller
näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf,
svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med
Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad,
så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk
härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel,
och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt
förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett
sädeskorn och biten af en skottspole.[54]
Doktor _O. Donner_ anmärker härvid -- i en Akademisk Afhandling,
angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med
Finnarnes" (Helsingfors 1863) -- och det ej utan skäl, att så sinnrik
denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning
och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att -- utgången
från folkmedvetandet, såsom medelpunkt -- kunna, omedelbart, frambringa
någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de
ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta
"Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi
här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.
Norrmannen Professor _J.A. Friis_ framträder sedan i ordningen, såsom
en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar
betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten
noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen
Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en
såkallad Lappsk _Trolltrumma_, hvilken af Lapparne åtminstone anses
högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin
ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55]
I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl
som behandlingen deraf, han närmare beskrifver -- ingenting annat än
med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad,
och invigd, _Tamour de basque_, hvars värde blott uppskattas af
Lapparne. Emellertid söker Friis -- med samma fyndighet, och
vältalighet, som trots någon annan -- bevisa sitt påstående; och
hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något
finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man
förvandlat _t_ till _s_. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med
Persiska ordet _tambûr, tambûrák, tambûk, tamber_, med Armeniska ordet
_thembug_, Kurdiska _tâmbur_, och Tscheremissiska _tümür_, samt på
Ungerska _dob_. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller -- hvad menar
läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870
utgifna _Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn_, i en afhandlig
kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring,
illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska
trolltrumman.
Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af _D.E.D.
Europaeus_, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af
Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver --
särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre
säger -- "_Tappurainen Tuppuraisen takausmies_."
Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska,
etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska
förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu
för andra eller tredje gången, och -- i en vidlyftig afhandling, kallad
"der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och
intagen i Vetensk. Societetens Akter -- meddelar en kort, men
fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes
anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar;
hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu
de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades
antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han
framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex.
sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting
otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma,
uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och
utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och
lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna
botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett
brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf
nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så -- hvad hindrade väl
Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som
den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den
allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan
inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man
icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess
inhemska namn _govadas_, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder
beprydda", eller med det finska namnet _rumpu_ (trumma); ty
härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog _longe
petitum_. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften,
det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva
begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på
saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är
härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker
Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon
folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit
från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den
Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga
(randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel
på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva
föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt
ting) -- endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i
korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru
mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka,
och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att
vederlägga en uppgift, som -- annars vederlägger sig sjelf.