DEN FINSKA SAMPO-MYTEN
närmare uttydd och förklarad af
C. A. Gottlund
Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet,
och angående de Finska i synnerhet.
Helsingfors,
Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
1872.
Förord.
Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och
publicerade, afhandlingen -- kallad "_Der Mythus von Sampo_", intagen i
10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och
hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de
många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och
fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska
_Sampo-myten_ -- kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast
nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i
Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik:
_Man måste skratta, om man vill eller icke_;[1] och hvaruti jag, som
man säger -- "förde en munter stråke", med anledning af de många,
och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande
rader: "_Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna_
(neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma
Fornminnesföreningen) _skulle, båda, slå sina kloka hufvuden
tillsammans, och -- gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår
tydligt och klart -- lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke
nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt
-- åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till
ändamålet_".
Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade,
finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken --
med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja
stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig
och egennyttig varelse -- något hvarom jag dock knappast kan göra mig
ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta
fall, redan tror mig förut -- vid flere än ett tillfälle, hafva
ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2]
är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag
numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon
behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver
_Sampo-myten_; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock
ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid
måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon
upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess
andemening, eller dess -- imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera
icke mera någon _myt_. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes
ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder
förtäckta) ursprungliga Finska ordet -- på alla möjliga sätt, ja -- på
fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska
benämningarne _sammas, sampsa, och sampo_, deder ingen menniska numera
kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i
urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska
folkstammen -- d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af
ordet "sammas" -- finner man deraf att _sammas_, enligt deras
uppfattning, hade både _fötter_ (efter den hade _tår_) och _vingar_
(efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den
till ettslags _djur_, eller till en _fågel_, liksom man hos oss velat
förvandla _sampo_ till en _qvarn_, till en _trolltrumma_, och Gud vet
icke -- till hvad allt man velat omskapa den; dock -- med fördöljande
af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu _Sampo_, enligt
Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle _Sammas_ deremot,
enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga"
(_sieltä soatiin sammas kiini_).
Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill
följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne --
på sin tid, och på sitt sätt, -- sökt att, från en verldsfilosofisk
åsigt -- uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock
sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen,
att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt;
i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, --
jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i
det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här,
hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten
(frågan) utan äfven -- hvad mera är -- afgjordt en annan vigtig
magisterfråga; den nemligen -- på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros
kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart -- i ett annat arbete,
angående _de finska slägtnamnen_ -- närmare skola diskutera.
Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten
om _svalan_, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det
till last, så likväl anmärka -- det jag, ifrån den finska texten i
Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden
_Päivälintu, yölipakko_, och _Päivän syksyisen sujahti_. I anledning
häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste
beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten)
voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller
satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här
utesluta.
* * * * *
Tardi ingenii est rivulos consectari,
fontes rerum non videre.
Cicero.
Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna
förklara denna myt, är det -- för att reda begreppet -- först
nödvändigt att förklara hvad egentligen med en _myt_ menas, och --
förstås.
Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så
få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att -- liksom lekande --
under skämt och glam -- och uti en viss slags högre poetisk hållning,
medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst
liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och
för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser,
eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå,
och således än svårare -- att utlägga och förklara; och hvilka
sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk
skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form.
Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten,
eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar.
Vanligen utgör således föremålet för en myt -- en viss storartad
handling, eller (rättare kanske sagdt) -- sjelfva resultatet deraf; den
må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens
medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen
äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och
hvarvid de härvid omtalte, eller handlande _personerna_, såväl som
tiden -- _när_, och stället -- _hvar_ det skett, i det hela endast är
en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid
bedömandet t.ex. af en skrift -- vilja fästa vigt vid beskaffenheten af
pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför
underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke
verka på sjelfva innehållet deraf.[4]
Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter -- hvilka
således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke,
och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom -- af hvilka några
måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar -- äro
en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och
betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga
natursanningar, eller -- naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af
såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara
jordens, eller verldens -- skapelse, och menniskans såväl som de andra
varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner,
och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara
såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller
mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s.
frågor som än i dag utgöra föremål -- å ena sidan, för alla slags
religioners andliga uppfattning -- å andra sidan, för allehanda slags
filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos
de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa
ämnen, hvilka berättelser -- så olika de sig emellan än synas vara --
likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med
hvarandra korrespondera, ja -- stundom kongruera; nemligen i så måtto,
att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning -- befinnas om ej
ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt
samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade -- ungefär
på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det
andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt
vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom
produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver.
Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring -- kan gerna
få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven
dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med
hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller -- en viss sympati,
d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, -- en slags
parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.
Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles
heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika
slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och
med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet
(t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet,
eller okunnighet.[7]
Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och
som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller
trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren)
i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida
vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland
annat, heter -- att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt
och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du
döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla
Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning
(pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har;
hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en
folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af
honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.
Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller
intill den närvarande tiden -- behörigen reflekterat öfver
beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och
tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med
att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes
det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och
omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken,
såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog
mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka
kunde uttydas, och förklaras, på olika -- ofta hvarandra motsatta sätt.
Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter -- antyder, enligt
min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör,
eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen
vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss
djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det
sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas --
antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller -- på
menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet,
eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall
innebär redan ordet "äta", ensamt i sig -- en tvetydighet, såvida
dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af
sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på
inverkan och inflytandet häraf -- å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)
Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet"
egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke
åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig
att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden"
sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s.
till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl
den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och
med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi -- så
framt jag icke misstager mig -- allt hitintills, d.v.s. nu redan i
3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen,
närmare förstått, eller förmått -- inse, och förklara, de djupa
natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom
förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna
hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin
grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa,
menniskotanken -- som annars karakteriserar ett upplyst förstånd --
hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af
den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.
Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här,
till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och
ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva
varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer --
allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten --
hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori,
under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid
baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som
sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere
olika tidehvarf -- i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet
-- blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden --
behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från
dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri
förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det
andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd --
oförändradt till sitt inre värde -- allt ända intill vår tid. Å andra
sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa
myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu
oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och
interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade.
Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras --
att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en
högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men
likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta,
af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast
verldens barn, och i allmänhet -- endast begåfvade med en flyktig blick
i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, -- på sin höjd --
blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.
Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående _Adam_, så
innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur,
blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig -- som möjligt, eller (efter
orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad
lustgård uti Eden; utan, hvad mera är -- det hon verkligen sjelf
sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla
bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån,
eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) -- i sin hand. Men felet var
det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så
mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera
måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin
lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig
skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara
"oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I
förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet -- bär man sjelf
straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf
orsaken till sin olycka; men -- på skilda, och väsendtligt olika vis.
Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet)
än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår "_lyckas smed_".[9]
Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då
vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som
brottet -- egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd
på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår
tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis
öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt -- både i likt
och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad
som är godt, eller ondt -- rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres
förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af
förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början)
naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen --
absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf
småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig;
utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10]
Derjemte antyder denna myt -- i en viss annan, och högre mening -- att
det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att
beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.
Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket
-- att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta
och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed!
Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne
beskärd -- ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon
sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller
olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en
djupare och mångsidig kunskap -- en åsigt hvaraf äfven inom den kristna
religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran
-- tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande
filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i
allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande.
Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga
gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit,
och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i
dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej
sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar
mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf;
eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast
afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu
kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med
sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och
gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa
okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar
i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för
menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den
förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej
böra af sinliga njutningar och begär -- och således icke heller af
snikenhet och vinningslystnad -- förstöra, uppoffra, och omintetgöra
frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett
vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola
tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så
måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets
språk! och -- hvilken regel man här skall följa, eller -- hvilkendera
meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip
-- att _icke äta (njuta) af kunskapens träd_ (som det heter) tyckes
hafva utgjort den tidens filosofi, och -- så vidt oss historien, i
detta fall, kan upplysa -- nu redan i flere tusen år hafva varit hela
menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med
högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens
början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva
att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den
bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes
oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen
icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en
af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom
sådan -- utgått om ej ifrån, så åtminstone -- enligt den allmänna
folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således
baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det
sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen
skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa
få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju
mer menniskan, medelst kunskap, gjort _framsteg_ i bildning och kultur
-- dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort _baksteg_
i moraliskt hänseende -- med afseende å sedernas förfall. Ty der
kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att
derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i
menniskosjälen -- der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och
brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida
nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan)
begagnas -- att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I
detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett
moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på
en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt
utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska,
och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett
resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och -- menniskofilosofi.
Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var _gvinnan_, som --
till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter -- först
lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det
sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga
sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var,
och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven
var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga,
förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna
dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen -- hvad
blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre
än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet
(nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då
öppnades deras ögon, och de vordo varse -- att de voro nakne". Ja --
hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen,
nedlagd och förborgad under dessa få ord -- i fabeln om "Kunskapens
träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s.
på några tusen år -- icke måhända så noga härpå reflekterat, eller
fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s.
icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa,
denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt,
är att denna Judiska folkmyt -- ehuru under annan form, likväl under
samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden --
förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga,
utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru
naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan
drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör
bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna
sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder
(jemf. _Otava_ 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p.
XX o. följ.)[14]
Enligt bibelns lära var det således Eva, som -- lockad af ormens list
-- lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta
emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna
frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På
samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska
myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar,
anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti -- till lycka för
menniskoslägtet -- alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och
förborgade. Men äfven hon -- nyfiken, som hon gunås var, att erfara
hvad dosan måntros i sig innehöll -- kunde icke hålla sig, med mindre
hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger -- litet titta.
Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon
likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man,
Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor -- sålunda
lössläppte -- flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig
sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma,
tillskjutande -- lyckades det henne att på bottnet af dosan dock
qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga
menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och
bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott
brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast
den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle
bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare
begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som -- i
hvardera fallet -- var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka
(olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud
vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger -- på djupet förborgad
-- en stor sanning (d.v.s. en -- hemliget).[17] Mig synes det
åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och
oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses
vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig
sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är -- okunnig
(i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall
hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer
och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke
tilldrager sig inför hennes ögon.
Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla,
och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo
(isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka -- att det gäller om
myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga
att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke
alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma
folk, och på samma språk -- mer eller mindre travesterade i olika
variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom
de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär)
troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och
heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att
vid framställningen deraf -- stundom, om det så passar sig,
improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt,
återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen
eller hvad språket angår -- att förbättra, och försköna det, enligt
hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de
såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister,
eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka -- i detta
fall, mindre grannlaga -- föga fästa sig vid innehållet, som icke mera
vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig
qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att
härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja,
såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta --
i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och
tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den
andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att
förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig
och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan.
Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke
af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall --
vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och
sagominnen, från folkets mun -- med urskiljning, och förstånd afhöra,
och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn,
d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes -- en djup
blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta,
eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från
den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna
detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta
skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet
vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som
Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta
fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var
att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade
upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom
att han -- i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne -- än
ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena
och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna
"Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och
stora förtjenster -- i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af
mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många
afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och
hufvudändamål, var -- att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda
såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom
sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska
folksånger,[20] -- antingen det nu passade sig i stycket, eller icke.
Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska
folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende
(eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto
(d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med
_Iliaden_ eller _Odysséen_ (kanske med båda) utan -- om det gällde --
äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att
han, för att vinna målet, ofta -- utan urskiljning -- intog i sin
Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog
mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade
qväden; han nödgades nu äfven sjelf -- för att få dem något så när att
bättre hänga ihop -- än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och
hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger
och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir
svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt
-- för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf
uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta
hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör
dit -- att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit
tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en
vigtig roll, som ingen förstår sig uppå -- icke engång Lönnrot sjelf;
(till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel),
och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags
begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af
skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: "_Man
måste skratta, om man vill eller icke_."[22]
Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång -- att
samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som
Israelitiska folkberättelsen -- föresväfvar oss äfven här i den Finska
folkmyten angående _Sampo_; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse
för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone
lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af
"Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen,
och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23]
Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst
upptecknade, och först äfven omtalte myten om _Sammas_, d.v.s. om
_Sampo_, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett
främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning,
som följer:
_Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga...[25] begåfvo sig
fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa
sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas.... Man begaf sig till sjöss.
Sade Jompainen, den unge -- till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan
upp din sång!"... "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen)
ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"...[26] Flög så Sammas
upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne
tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i)
på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet;
hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade
bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva
sås_.[27]. Det var således äfven här _olydnaden_,[28] och den menskliga
_dårskapen_, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster
(enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse,
och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet
hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel;
hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden -- spelte
en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den
hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna
myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom -- hvilken,
såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes
ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller
var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som
skulle näpsas -- nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes
svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke
heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den
Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång -- en viss annan
mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet --
icke skall _skryta_, och _brösta sig_, eller "rosa, och prisa,
marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf
uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl --
_ante victoriam noli cantare triumphum_, äfvensom _propria laus
sordet_. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre
litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att -- icke yfvas
och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet;
ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag
tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än
Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det
förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas -- att det
ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven
Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en
afgjord motvilja för allt hvad _smicker_ och _skryt_ heter, eller ett
ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras
förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och
tystlåtenhet, att de anse den som en _narr_, och förklara offentligen
den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]
Alla dessa mytiska fabler -- hvilket är märkvärdigt nog -- gå således
ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom
hon ännu är) -- skulden till sin egen olycka; och föga torde någon
hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den
bibliska legenden, _Adam och Eva_ ej blott sjelfve varit sälla och
lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört
det i deras lustgård stående _Kunskapensträdet_, och liksom (enligt den
Grekiska myten) _Pandora och Epimetheus_ voro orsaken till vår olycka,
derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken,
hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den
Finska myten) _Väinämöinen och Jompainen_ skulden till menniskans
ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla
den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med
andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det
skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s.
att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!)
hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss
annan serie, eller cykel, af myter -- som på sätt och vis går ut på att
bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej
blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att
godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis
öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då?
frågar läsaren. Jo -- genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats
förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således
-- genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade
sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom
liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska
fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning
af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade --
ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna,
så innehålla de sednare myterna deremot -- en sanning, som det tillhör
oss, och vår tid, att lösa och effektuera.
För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och
Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru
det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån
menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det
om "syndafallet", nu -- om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller
presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven
sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) -- i en båt, eller
medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska
fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då
Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän
öfversvämning, -- huruledes _Deukalion_, varnad härvid af sin fader,
Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru,
_Pyrrha_. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att
åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas -- ehuru scenen
är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej
till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) --
huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason -- i likhet med
Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" -- att, med fartyget Argo, och
sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd -- från Jolcos i
Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der -- från templet i Colchis,
bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom
han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der
bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af
åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller
förespeglas oss äfven vid beskrifningen om _Väinämöinens och
Jompainens_ äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån
bortföra _Sammas_.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de,
oskadad, hade fått behålla -- här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet
förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket -- såsom sådant
(enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen
-- genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat
sinligt och åskådligt sätt -- låter sig tänkas, och föreställas. Och
hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera
naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga
tillfällen -- förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet
_Sammas_ vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet _Sampo_)
troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta
benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare
ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom
att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af
ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända -- vore totalt
förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet
_Sampo_; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne -- omöjligen
kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på
grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83)
säger med stöd af en annan mytisk sång: "_Sämsä_ (eller _Samsa_) _en
skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön,
som vennon härkä_ (således är här nu också fråga om en oxe) _upplöide.
Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda
träns plantering_."[35]
Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre
fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet
_Sampo_ -- skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord,
eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den
första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare
d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det
uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik:
"Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes
smeden Ilmarinen -- enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman
Louhis till honom framställda begäran -- fabricerade, d.v.s. skaffade
åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en _Sampo_.[36] Men
han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan
"Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak
lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock
slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med
sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola -- hvarefter han
hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet
(sjön) -- åtföljd af sin dräng, "_Iki Liera Tieranpoika_" -- upphunnen,
förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken -- sedan hon vaknat till
följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten
-- nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid,
förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste,
förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med
hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid
Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare,
hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning
upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der
händelsevis endast omnämnes.[38]
En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R.
v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas
huruledes, -- sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i
gång, -- den fabricerades, eller malade:
Jauhoi purnun puhtehessa,
yhön purnun syötäviä,
Toisen jauhoi myötäviä,
kolmannen kotipitoja (v. 419-422)
eller hvarom det på ett annant ställe heter
Takoi sammon taitavasti,
laitahan on jauhomylly,
Toisehen on suolamylly,
rahamylly kolmantehen (v. 413-416).
Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af
ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit
från folkets medvetande -- förblandade de här begreppet om det som
skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten
påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att
besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men
hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i
brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den
skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända -- härleder
sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära
beslägtadt med ordet _frö_, som _Sammas_ med ordet _siemen_.