Rätt till utträde ur statskyrkan medgafs icke förr än år 1860. Ända
dittills gällde straff för »affall» från statskyrkans lära, och straffet
var icke mindre än landsförvisning och arfsrättens förlust. Man lyckades
ej häller på en gång helt och hållet frigöra sig från den gamla
uppfattningen. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare
hette det sålunda: »Faller någon från den rena evangeliska läran af och
låter ej af sina själasörjares, undervisning sig _rätta_, varde han af
domkapitlet eller dess förordnade ombud _varnad_. Framhärdar han ändå i
sin _villfarelse_ etc.» Därjämte benämnes den utträdande i förordningen
öfverallt »affälling».
I nu gällande förordning angående främmande trosbekännare etc. af den 31
okt. 1873 stadgas i dess 3 §:
»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och
vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna för
kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det
trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin
afsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit,
personligen hos kyrkoherden, samt anmäle sig till utträde ur
kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må
någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år,
anses från kyrkan skild. I främmande församling må ej häller någon
före denna ålder upptagas.»
Rättighet till utträde medgifves således endast anhängare af _kristen_
tro, ej dem som vilja öfvergå till muhammedanismen, buddhismen, mosaiska
läran o. s. v. och ej häller ateister eller dem som icke ha någon viss
religiös tro. Det trossamfund hvartill man uppgifver sig vilja ingå måste
vara förutom _kristet_ äfven »_främmande_» (= af annan lära än
statskyrkans); däremot behöfver det enligt flera prejudikat _ej_ vara _af
staten erkänt_. Ej häller föreskrifves det någonstädes att det uppgifna
samfundet skall finnas i _Sverge_. I hvilket fall som hälst skall den
utträdessökande, därest vederbörande pastor ej känner till samfundets
lära, redogöra för denna så pass fullständigt att däraf framgår att läran
är »kristen» samt »främmande». Finnes det uppgifna samfundet ännu icke
till, kräfves förklaring att sådant samfund är afsett att bildas i vårt
land.
Huruvida nu ett samfund kan anses kristet eller ej, pröfvas i hvarje
särskilt fall, i sista hand af Kongl. Maj:t.
Enligt en kongl. res. den 7 november 1884 behöfver den som anmält sig
till utträde _ej värkligen öfvergå till det uppgifna samfundet_. Utträdet
blir alltså giltigt vare sig den utträdande ingår i samfundet eller ej.
Den som ej är fylld 15 år anses medfölja sina föräldrar, om båda utträda.
_Mellan 15 och 18 år kan utträde icke vinnas._
Slutligen må anmärkas att för _återinträde_ i statskyrkan icke finnas
några bestämmelser gifna, men att i praxis sådant medges utan vidare på
blott anmälan.
* * * * *
För _bildande af nytt främmande trossamfund_ föreskrifver förut anförda
förordning angående främmande trosbekännare i 1 §:
»Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangelisk
lutherska bilda särskild församling _och_ önska de, att densamma
varder _af staten erkänd_; göre därom hos konungen ansökan, samt
uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där
de svenska kyrkan tillhört, bevis om anmälan för utträde därur, som
i 3 § omförmäles. Finner konungen skäl att ansökningen bifalla, äge
den församling rätt till offentlig religionsöfning.»
Innan Kongl. Maj:t afgör sådan ansökan plägar utlåtande inhämtas af
vederbörande domkapitel hvilket till- eller afstyrker ansökningen.
Sålunda har t. ex. ansökan af en unitarisk församling afstyrkts, därför
att dess trosbekännelse ej ansågs vara kristen.
Under förutsättning att de utträdessökandes troslära anses vara kristen,
samt deras församlingsordning ingifves till Kongl. Maj:t, kunna de blifva
en af staten erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning,
näml. om Kongl. Maj:t _finner skäl_ att bifalla ansökningen.
Härvid torde Kongl. Maj:t böra rätta sig dels efter de särskilda
föreskrifterna i förordningen om främmande trosbekännare, dels efter
regeringsformens föreskrift: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion,
_såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer_». På grund af denna bestämmelse torde sålunda mormonerna,
hvilka hylla månggifte, icke kunna blifva ett af svenska staten erkänt
samfund. --
Utträde ur statskyrkan liksom medlemskap af främmande trossamfund medför,
såsom förut är sagt, icke någon befrielse från de till kyrka och
prästerskap utgående skatter och afgifter. Däremot är den som icke
tillhör statskyrkan _utesluten från åtskilliga rent borgerliga
rättigheter_. Sålunda har han ju icke rösträtt på kyrkostämma, vidare får
han ej utses till statsråd (enligt regeringsformens 4 §) och ej förordnas
till förmyndare för omyndiga, tillhörande svenska statskyrkan (enligt
Ärfdabalkens 22 kap. 2 §), vidare får han (enl. regeringsformens 28 §)
»ej utnämnas till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är
förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap», ej »såsom domare eller innehafvare af annan tjänst deltaga i
handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård,
religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan», samt,
därest han är utlänning, ej utnämnas till något svenskt ämbete (hvilket
för utlänningar tillhörande den evangeliskt lutherska läran i vissa fall
är möjligt).
Slutligen föreskrifver förordn. angående främmande trosbekännare i § 15:
»Innehar den, som till utträde sig anmält, offentlig tjänst; varde
han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att han
utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas,
samt konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta,
_finner skäligt_ att honom därvid bibehålla.»
Till sist må nämnas, att vid riksdagen flerfaldiga gånger förgäfves
väckts förslag att den som önskar utträda ej skall behöfva uppge något
visst trossamfund hvartill han vill öfvergå. Äfven har väckts motion
därom att utträde ej skulle medföra förlust af några borgerliga
rättigheter. Att båda dessa reformer påfordras af den enklaste känsla för
billighet och religionsfrihet, behöfver väl icke framhållas. Men första
kammaren _afslog_ t. ex. senast år 1903 utan votering förstnämda
förslag.
* * * * *