Af den redogörelse för gällande rätt som i det föregående lämnats framgår
bland annat att _dop_, _konfirmation_ och _nattvardsgång_ numera äro så
godt som alldeles fria från tvång. De ha ju borgerlig betydelse endast i
ett undantagsfall, nämligen för inträde i folkskolelärareseminarium.
Däremot visar sig _det kyrkliga tvånget_ ännu råda i följande mer eller
mindre ingripande afseenden.
1) Alla äro, vare sig de gilla eller ogilla statskyrkans läror och
oafsett huruvida de kvarstå i statskyrkan eller tillhöra och understödja
något främmande trossamfund, tvungna att deltaga i underhållet af
statskyrkan och dess prästerskap samt därigenom indirekt främja
statskyrkolärans vidmakthållande i landet.
2) Utträde ur statskyrkan är dels icke alls medgifvet, nämligen för
personer under 18 år, dels efter fyllda 18 år tillåtet endast för dem som
vilja ingå -- eller åtminstone uppge sig vilja ingå -- i visst _kristet_
trossamfund, men däremot ej för dem som icke alls vilja tillhöra något
sådant samfund eller någon viss religion.
3) Utträde ur statskyrkan medför icke någon som hälst befrielse från
skatt till densamma, men däremot förlust dels af rätten att besluta om
sådan skatt, dels af åtskilliga rent borgerliga rättigheter och fördelar,
bland hvilka särskilt märkes rätten att deltaga i beslut och val rörande
folkskolan inom kommunen.
4) Alla barn till föräldrar som tillhöra statskyrkan skola uppfostras
och undervisas i statskyrkans tro. Sålunda skall i alla offentliga skolor
meddelas religionsundervisning i statskyrklig anda. Alla våra
folkskolelärare och -lärarinnor äro nödgade att bedrifva
kristendomsundervisningen på detta sätt. Förmyndare äro skyldiga att
uppfostra sina myndlingar i statskyrkans lära. Barn som gå i folk- eller
elementarskola kunna icke erhålla befrielse från religionsundervisningen,
äfven om föräldrarna på det bestämdaste önska att deras barn ej skola
uppfostras i statskyrkans läror. Och om barnen undervisas i hemmen eller
enskild skola äro föräldrarna skyldiga att se till att barnen bibringas
åtminstone den kristendomskunskap som meddelas i folkskolan, allt vid
risk att barnen eljes tagas ifrån dem, något som också faktiskt skett
ända in i senaste tid.
5) Tvång till statskyrkogudstjänst eller statskyrkliga andaktsöfningar
råder inom alla offentliga skolor och inom hela krigsmakten -- för de
värnpliktige lika väl som för den frivilligt anställda personalen -- samt
dessutom för våra domstolar.
6) Alla statskyrkans medlemmar som någon gång begått nattvarden äro för
äktenskaps ingående tvungna att underkasta sig den statskyrkliga
vigselceremonien, huru stridande emot deras känslor och åsikter denna
ceremoni eller den till grund däraf liggande kyrkliga åskådningen än må
vara.
7) Alla statskyrkans medlemmar måste vid risk af viten eller fängelse
vid de tillfällen då ed är i lag föreskrifven, aflägga densamma enligt
det gällande kristliga formuläret. Härifrån medges ingen befrielse, äfven
om t. ex. den edspliktige af sitt samvete förbjudes att begå ed eller om
han icke alls tror på »Gud och hans heliga evangelium», och edgången
sålunda, såsom den nu är bestämd, för honom ter sig såsom en tom och
ovärdig komedi.
8) Alla medlemmar af statskyrkan äro skyldiga och kunna tvingas att på
kallelse inställa sig inför kyrkorådet för att af detta emottaga
kristliga förmaningar och varningar.
9) Alla statskyrkans medlemmar skola begrafvas med statskyrklig
jordfästning, äfven om de själfva uttryckligen önskat eller de
efterlefvande af hänsyn till den aflidnes lifsåskådning vilja ha civil
begrafning. --
Till allt detta tvång kommer dessutom att _yttrande- och tryckfriheten är
ensidigt inskränkt till skydd för statskyrkans lära eller de
statskyrkligt troendes känslor_.
Visserligen blir det numera sällan fråga om att tillämpa de lagparagrafer
som i detta afseende ännu gälla, men paragraferna äro dock icke upphäfda
och ej häller så föråldrade, att de ej _kunna_ användas, åtminstone i
tider af reaktion. Bestämmelserna äro följande.
Strafflagens kapitel om »religionsbrott» stadgar bland annat:
»1 §. Hvar som genom att _häda_ Gud eller genom att _lasta_ eller
_gäcka_ Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän
förargelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.
2 §. Gör man _gäckeri_ af gudstjänsten, så att allmän förargelse
däraf kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex
månader.»
Samma straffpåföljder drabba enligt tryckfrihetsförordningen den som i
tryck »hädar» Gud eller gör gäckeri af Guds ord, sakramenten eller den
allmänna gudstjänsten. Men dessutom straffas enligt denna förordning
»_förnekelse_ af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena
evangeliska läran» med böter eller fängelse i högst ett år. Denna
paragraf tillämpades så sent som år 1888, nämligen emot redaktör Hjalmar
Branting såsom ansvarig utgifvare för Socialdemokraten, i det herr
Branting då dömdes till 150 kronors böter för -- förnekelse af en Gud och
ett lif efter detta!
Anmärkas kan, att motsvarande straffbestämmelser icke alls finnas till
skydd för de icke statskyrkligt troendes åskådning och känslor. Gäckeri
med främmande trosbekännares gudstjänst är t. ex. icke belagt med straff
(med »gudstjänsten» menas nämligen endast _statskyrkans_ gudstjänst).
Utom nu nämda tvång på yttrandefriheten märkas ytterligare föreskrifterna
i kongl. förordningen »angående särskilda sammankomster för
andaktsöfning» den 11 dec. 1868:
»Medlemmar af evangeliskt lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
prästerskaps omedelbara ledning[M]; dock må sådan sammankomst å
tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så
nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen
därvid störes. Ej häller må vid religionsöfning, som ej är att
hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens
prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga
myndigheten i orten, hvilken sistnämda myndighet, i händelse af
inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses,
sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är präst eller
enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
sammankomst såsom lärare med _andliga föredrag, som anses leda till
söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjänsten, eller äljest till undergräfvande af religionens
hälgd_, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda
egenskap inom församlingen vidare uppträda. -- Hvar som underlåter
att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af
lärarevärksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra
riksdaler.»
[M] Sådant var alldeles förbjudet i 1726 års s. k.
konventikelplakat, hvilket icke upphäfdes förrän år
1858.
Innan förbudet utfärdas måste kyrkorådet först höra den det gäller; det
är olagligt att, såsom någongång händt, utfärda förbud mot en person »för
hans kända åsikter». Och förbudet får endast gälla predikande. Andra
kyrkliga handlingar, såsom dop, utdelande af nattvarden o. s. v. kunna
icke lekman förbjudas. Ej häller falla religionshistoriska eller
religionsfilosofiska föredrag inom förordningens räckvidd.
* * * * *
Angående =_ansvarighet för brott som af prästman begås i ämbetet_=
stadgar lag härom af den 8 mars 1889: Präst, som i afseende å honom
åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller
meddelande af ämbetsbevis därom gör sig skyldig till fel eller
försummelse, som kan medföra _kränkning af allmän eller enskild rätt_,
eller begår i sitt ämbete annan förbrytelse, den där i allmän strafflag
eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och
särskilt nämd såsom brott af ämbetsman, skall härför svara inför
_världslig_ domstol.
Hit höra t. ex. vägran att utfärda fräjdebetyg, betingande eller
emottagande af betalning för ämbetsåtgärd o. s. v.
Förbrytelse mot ämbetsplikt, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i de flästa andra fall afdömas däremot af _domkapitlet_ (i
Stockholm af Stockholms stads konsistorium).
Såvidt den genom brott kränkte önskar den skyldiges _bestraffning_, har
han alltså att vända sig i förstnämda fall till vederbörande härads-
eller rådhusrätt (genom stämning), i senare fall till vederbörande
domkapitel, därest han ej föredrar att hos justitiekanslären eller
justitieombudsmannen påkalla allmän åklagares ingripande.
Åsyftar den genom brottet kränkte däremot icke dettas bestraffning utan
endast _att vinna rättelse_, bör han i hvarje fall vända sig till
domkapitlet, enär detta alltid äger meddela behöflig rättelse.
Ett par exempel på den vid klagan mot prästman vanligen använda form må
till sist här bifogas.
Till Riksdagens herr Justitieombudsman.
Enär kyrkoherden i N. N. församling N. N. i för mig utfärdat
flyttningsbevis meddelat uppgift att jag icke på två års tid
begagnat mig af nattvarden (lämnat annan uppgift angående min fräjd
än den i lag bestämda) får jag, med bifogande af ifrågavarande
bevis, härmed vördsamt anhålla om laga beifran af bemälte N. N:s
förfarande.
Stockholm den 14 februari 1903.
_G. A. Lindberg._
(Vid anmälan hos justitieombudsmannen bör såvidt möjligt bevisning
om den anmälda felaktigheten bifogas. I ofvanstående exempel är
själfva flyttningsbeviset eller fräjdebetyget i detta hänseende
tillräckligt. -- Därest präst skulle vägra att utfärda något bevis,
t. ex. hinderslöshetsbevis, bör intyg om denna vägran, utfärdat af
två personer, bifogas.)
Till Domkapitlet i Göteborg.
Enär kyrkoherde N. N. i N. N. församling vägrat att för mig
utfärda vederbörligt bevis därom, att jag af präst inom kyrkan
åtnjutit konfirmationsundervisning och därvid funnits beredd att,
efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga
nattvard, får jag vördsamt yrka åläggande för honom att vid
anfordran utfärda begärda bevis.
N. N. den 27 oktober 1902.
_G. Gustafsson._
Till Stockholms stads konsistorium.
Enär vice Pastor N. N. i N. N. församling vägrat att med af oss
begärda namnet Minerva döpa vår den 3 innevarande mars födda
dotter, få vi härmed, jämte det vi för N. N:s sålunda ådagalagda
förseelse i ämbetet yrka laga ansvar, anhålla om förständigande för
honom att i dopet gifva vår dotter det af oss bestämda namn.
Stockholm den 25 mars 1903.
_Karl Hagberg_ _Maria Hagberg._