blifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom
oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej
uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva
skapat Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de
lyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På
dessa verk, Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den
finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre
literaturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades
nemligen skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka
ganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre
och ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta
språk. Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta,
äro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken
trakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades
skriftspråket äfven med dittills okända böjningsformer, hvilka hafva
blifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om
ett sådant vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de
s. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt bruk påskyndade
den omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar
ordnade och grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland
andra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", på svenska
språket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i
vetenskapliga framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han,
i synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt detta är med afseende
på vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans
"fader" skulle jag likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets
användning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i prosa
eller poesi, har ej Lönnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera
längre fram -- efterlemnat alster, som kunna sägas vara mönstergilla.
Detta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk
produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han
af prosa i original producerade alltför litet, åtminstone alltför litet
af sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och
tjuskraft i någon högre grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom
en af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han modigt
grep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande
satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan påbegynt och hvilket
äfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare
ville skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot
emellertid nära deran att råka, såsom det heter, ur askan i elden. Det
finska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde
honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet
grekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet till
Kalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af
Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln
"Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf såsom bihang till
"Mehiläinen". Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans
skrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den anspråkslösa
och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre
dagar; men i stilens rikedom och skönhet har han längesedan blifvid
öfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven en annan
egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots
prosa, men försvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning åt
karelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket
karelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting
österbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som röjdes dels deri att han
lemnade förmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i företalet till
Kalevala), dels deri att han alltför mycket uteslöt _i_ uti in- och
utljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_
(pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" anträffas äfven
det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att inessivändelsen har
enkelt _s_, t. ex. _oikiasa pääsä_: men denna boks slutkapitel äro ej
heller öfversatta af Lönnrot.
Ehuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han
likväl, såsom af det ofvansagda framgår, medelbart i icke ringa grad
bidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på
hvilken hon nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för
den moderna poesin, ehuruväl äfven på detta område mera med afseende på
formen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig
antingen i den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form,
hvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af förra
slaget är Salamnii kända "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus");
i östra och norra Finland var diktandet i den gamla runosångens
versmått under detta århundrades första årtionden ännu i temlig
blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840)
var en af de främste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens
manér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och uppenbarade
sig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro
lika dåliga som deras mönster. I den moderna formen lyckades endast
någon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob Judén
(k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist
på form i det lilla, som diktades. För att i någon mån upphjelpa
denna brist meddelade Lönnrot i tidskriften "Suomi" för år 1845
i finsk öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och
företrädesvis sådana, som med musik af Ehrström vid den tiden så gerna
sjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en
prosodisk ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått,
hvilken är det första försöket till en metrik på finska språket. Från
poesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri,
att orden ej äro stympade, att rimmen äro någorlunda goda och att
versmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i
synnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på
qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty såväl i runorna som i de
klassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för
versmåttet. Med ännu större stränghet än i dessa versförsök hade
Lönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska stycken
ur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti "Muistelmia". I dem
förefans väl till qvantitetens tillämpande kanske större skäl, då denna
redan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! "När i ett
sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden
ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det
ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många;
"accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig
fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en
stor njutning." Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var
äfven, att alla moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på
qvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes, åtminstone i dikter
af modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande
herravälde, så åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten
tystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann från
diktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom
uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, åsidosätter ej heller han
accenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst
öfverenskommelse skalderne emellan blifvit tillåtligt.
Till Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att
styrelsen år 1863 nedsatte en ny komité för uppgörande af ett finskt
psalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart
blef han, ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i
komitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från alla tankar på att
åstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de
dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än
våra uppstått på den svenska, danska och tyska vitterhetens områden,
kunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För
ett sådant arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst
from, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven sjelf flere år
å rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden
prestlösa kyrka, och kände grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill
kom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska poetiska
språket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen
vältrades på Lönnrots skuldror. Dess öfriga medlemmar togo nog äfven
del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena
måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl
äfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer. Komitéen
varade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots
alstringsifver, så att han vid sidan af komitéens andra förslag,
hvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med
titeln "Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi", som
innehåller 413 eller lika många psalmer som den gamla psalmboken,
hvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta
område var härmed ej ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina
tidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin dödsbädd var
han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så
darrande hand att de äro oläsliga, skref han ett par dagar före sin
död. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin
psalmbok af år 1872, med titel "Väliaikainen Suomalainen Virsikirja",
i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga försedde dess
förläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna
upplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas
utländska originalförfattare och i ett andra register angifver han
öfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle
af bokens 500 psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af
dessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller
"godtköpspsalmerna", såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt
innehåll; vid ett halft tiotal har han stält frågetecken, hvilket skall
utmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex
psalmer äro utan all anvisning utom hans initialer; de äro således
Lönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af honom
bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas
hälften af de i det närmaste sjutio psalmer, hvilka äro betecknade med
_E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått
genom samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti.
Yttermera måste till det sålunda uppnådda antalet ännu läggas ett
hundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och
psalmhäften, men hvilka ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga
antalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således närmare
300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra
trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer,
n:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en
landtdagspsalm.
Ehuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat
någonting mera betydande i original, är det finska folket honom likväl
tackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande
psalmer den finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig
hans psalmer derigenom, att i dem ingår detta _cantabile_, hvilket är
så nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller
med andra ord, att de äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga
utan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom "Uusia Virsiä"
(ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri,
att den profana folkpoesin på dem utöfvat en förmånlig verkan hvad
språket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex.
allitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke
skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade
och illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra
vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet
versmåttets trånga utrymme förmå att använda andra än tillåtna
förkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig
bort från det andeliga språkets område, och vid ordens bruk var han så
aktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger korrigerade
svårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets
fordringar. Hvad innehållet i Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar
jag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag, och
vill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till
största delen från sådana psalmer, som han anträffade i allmänt
godkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat
originalen, när han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en
psalm kan låta på finska språket, intager jag här till slut förra
hälften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfärd", originalet af
Wallin), delvis från första och delvis från andra upplagan, af det
skälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka
åtskilliga äro förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar.
I denna omställning hafva psalmens fyra första verser följande lydelse:
Jo, Jesus. Isäs kunniaan
Sä olet meiltä mennyt,
Ja tänne vähäks ajaks vaan
Ma olen jälkees jäänyt
Vaeltamahan vieraana
Viel' isan' maasta kaukana.
Se isänmaa on ylhäällä,
On taivahassa aina,
Ei siellä suru sydäntä,
Ei murhe mieltä paina,
Ja Herran kirkkaus ainiaan
Sen täyttää ihmevalollaan.
Ehk' eivät sinne silmäni
Nyt kannatakaan vielä,
Niin kuitenkin mun ääneni
Jo nytkin kuullaan siellä;
Ja usein, kuin mä huokaan vaan,
Jo vastauksen sieltä saan.
Myös usein uskon silmillä
Saan sinne tähtäellä.
Ja toiste toivon siivillä
Likemmä liidätellä;
Mut sitten taasen katoaa
Pois edestän' se riemun maa.
* * * * *
Men hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem
stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar någonstädes, att ej
ens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört
dem, är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens
grundläggare fick också i detta afseende så mycket på sin lott, att han
äfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära
fullkomligheten, som det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan
hade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens ridderskap,
som förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar
sällan i vapenprydda vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt
sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd och
vilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna _ädelhetens_
gåfvobref, äfven inom det barns lindor, som slumrar under den låga
kojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är _kärleken_, den
rätta kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och
fullständig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors
och änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande
malm eller en klingande bjällra." Till kärleken ansluta sig
_ödmjukheten_ och _förnöjsamheten_. De få, hvilka besitta dessa
egenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till
mensklighetens främste, lika godt om de ej utfört några storverk alls.
De utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana
uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i
lifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.
Den fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes
ej hafva blifvid långvarig, sedan han år 1822 vardt välbestäld student.
Redan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande
kirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och
hvars medlemmar äfven framgent omfattade honom med så mycken vänskap,
att han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och ända till
tiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å
rad vistades hos de åldriga gamle på deras egendom Laukko i Vesilaks
socken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala
är dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven
med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men
alldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han
lemnade konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin
första färd för runoinsamling och kort derefter med egna medel
bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a häftet. Hvad som åtminstone är
säkert, är att försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår,
hvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och girighet
anträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist
och fattigdom. Lönnrots ädla karaktär kunde ej besudlas af detta lyte.
Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och
hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med
sina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej
heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof
deraf. Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt
framskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta Paikkari torp,
hvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från
Kajana hade Lönnrot af en händelse kommit att lägga sig till med ett
mindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila -- detta
var ställets namn -- är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels
Koivu- och Ämmäkoski tömmer sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är
belägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men
besökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det.
Vintertiden tillryggalade han denna väg på skidor. Sommartiden vandrade
han dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett
tjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den
följande dagen sjelf upp mot strömmen. Att få träffa föräldrarne var ej
den enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma
god kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen
på Polvila hade ett arbete, ett annat åter på förmiddagen i staden. År
1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana,
hade Lönnrot till arbete i staden upptecknandet af material för
ordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot
sysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog
hans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta
år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans
familj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till
Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp.
Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa.
Dessa voro sex: fyra bröder och två systrar; sjelf var han sina
föräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin
faders fotspår såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias' inträde
i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt bistod sin yngre
broder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd
återbetalde Lönnrot mångdubbelt till honom och efter hans död till hans
familj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare äfven en yngre
sons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta
gymnasium, när han plötsligt vådligen omkom; den yngres studier
bekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans
bröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster
tyckes han hafva tagit vård; han skrifver nämligen år 1849 till sin vän
Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i
tjenst stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna
syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och
kommit sig till förmögenhet.
Godhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots
karaktär, och de röjde sig i alla hans lefnadsförhållanden. Han kunde
kanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin
hafva hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa.
Ej ens literär polemik tålde han för sin egen del. Någon gång sökte man
inleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade
äfven angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon,
den der så mycket rört sig på det literära området, i så hög grad som
han fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske
äfven hans synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten
rönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin tacksägelse och yfdes
ej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten
åsyftade att vinna ett stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem
utsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten den
enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på
dess titelblad står hela namnet utsatt. Två gånger beredde han sig
liksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af
sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9
april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma månad, af hvilka den
förra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns
kärlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara
klandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst festande fruktade
han och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan
(våren 1882) ju ej kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio
år, var för honom en verklig pinovecka.
Källan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i
hans sinne. Hans föräldrar hade varit fromt folk och efter sin
enfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin
barnatro lär han ej någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på
sina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet
bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den
Allsmäktiges domslut tillät honom lättare bära de svåra motgångar, utan
hvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.
Den första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans
ofvannämde äldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga
tilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten
under en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade.
Detta inträffade en midsommardagsmorgon, antagligen år 1839. Han hade
då varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till
staden, åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i
kyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast med ansträngandet af alla
sina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han
fåfängt sökt att rädda de andra. -- Flera år senare träffade, honom här
i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära slägtingar, en
student som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig
ingaf stora förhoppningar, af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet.
Tyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i
hans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12]
och sedan, med kortare och längre mellantider, tre döttrar.[13] Långt
tidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.
Hur han upptog sådana hårda slag synes bäst af ett bref, som han skref
i april 1869 till en fader, hvilken då hade mist tre barn. "Äfven jag
har", yttrar han deri bland annat, "erfarit en sådan sorg, när mitt
äldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras tröstande
var mig dervid till någon hjelp. Men hvad detta ej förmådde, det gjorde
tiden, och nu förmår jag redan tacka Gud för det att han tog barnet
till sig och befriade mig från all den sorg, jag kanske kunnat hafva af
honom. Bäst vore det väl i sådana omständigheter, att genast kunna nöja
sig med Guds allvisa styrelse, men när skola vi lära oss detta till
fylles?"
Med allt detta var han för ingen del någon "Kopfhänger", såsom tysken
uttrycker sig. Tvärtom var han ständigt glad på sitt stilla vis, och
humorn välde fram ur hans sinne som en aldrig försinande källa. Ett
angenämare sällskap än hans anträffas väl sällan. Under sina många
resor hade han kommit i beröring med personer af allehanda
samhällsklasser och nationer med olika bildning och trosbekännelse.
Hans öga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor,
och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han
undfägnade vänner och bekante. Men han glömde ej heller att berätta om
de äfventyr, han sjelf upplefvat under sina första runofärder, då man i
följd af hans enkla utstyrsel tog honom för än ett än ett annat slags
landsstrykare. Detta enkla yttre berodde såväl på en runosamlares sätt
att resa, som till en del äfven på de inskränkta penningtillgångarna.
Men också tyckes han hafva funnit ett nöje af det incognito, under
hvilket han uppträdde, och de qvi-pro-qvo'n, som häraf voro en följd.
* * * * *
Sådan var vår käre lärofader.