Produced by Tapio Riikonen
ELIAS LÖNNROT
Biografiskt utkast
Af
AUG. AHLQVIST
G. W. Edlund, Helsingfors, 1884.
Till läsaren.
Detta utkast till en lefnadsteckning har uppstått af det minnestal,
förf. höll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13
maj 1884 firade för att hedra den store hädangångnes minne. Allt, hvad
talaren vid detta tillfälle yttrade, återfinnes i detta häfte och
derutöfver har tillkommit åtskilligt, nästan lika mycket som festtalet,
af sådant, som skrifvits både före och efter festen. Några mindre
betydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof.
S. G. Elmgren, hvilket denne på svenska höll vid Finska
Vetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april och senare utgifvit af
trycket.
I förväntan på en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska
allmänheten låta denna konturteckning få gälla för hvad hon också
endast är, en första, blott för den närmaste framtiden gjord flyktig
framställning af Elias Lönnrots verk och personlighet.
Helsingfors i juni 1884.
TILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.
Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit
än aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre:
så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från
honom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi
mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men
klaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota
ej. Vi tacka Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så
kärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och unnat
honom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den
enskilde individen, lefver ett folk af bröd allena. Redan den unge
konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke
rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett förståndigt hjerta".
Förstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i Salomos dagar
och äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och
genom honom hela hans folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till
siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!
Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga
skiftesrikt. Han föddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led
brist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med
konditionerande, aflade sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om
också icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se der
nästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste
man, vore väl detta på förvånande händelser, halsbrytande företag och
stormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen
fattigt, såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den
art som manar minnestecknaren att för sin framställning söka det
intresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.
Vid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska
literaturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett par år tidigare, var finska
språket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast
förmår göra sig någon föreställning om dess literära armod och dess
ringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen oberäknad,
bestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par
predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssånger"), "Hunajan pisarat"
("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Glädjesång om Jesus") och
några andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur
fans knapt till namnet. Sålunda existerade icke något historiskt arbete
utom "Ajantiedot" (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon
resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"),
icke något arbete af politiskt innehåll utom "Europan valdakundain
tasavoiman vaarasta",[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom
Frosteri "Hyödyllinen huvitus luomisen töistä" ("Nyttigt tidsfördrif om
skapelsens verk"), icke något dramatiskt verk utom "Höga visan" och
intet modernt skaldförsök utom "Arkkiveisut" (godtköpsvisor).
Lagboken var visserligen öfversatt till finskan, om också mycket
otillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en del
författningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna
och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning på finska
meddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och af läroböcker
funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i
räkenkonsten erbjöd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen,
och först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin "Mehiläinen" den första
metodiskt uppstälda anvisning för "de fyra vanligaste räknesätten".
Geografins första grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning
"Turun Wiikkosanomat", och den första karta med ortnamn på finska var
en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som
utdelades med andra årgången af detta blad. Tidningar hade ingen
dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med
sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft år, tills v.
Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först så sent som
år 1829 började "Oulun Wiikkosanomia" och år 1833 "Sanansaattaja
Wiipurista" utkomma.
Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en
ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och
med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina
drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej
ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och
så stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl
ej dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem
att komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets
förmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft
och det egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma
förnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af
allmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta
synes t. ex. af Paavo Korhonens sång "Om finska språket", skrifven mot
slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling
och användning såsom embets- och domstolsspråk.
Folket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra
förebud och försök förekommo kort innan Lönnrots uppträdande eller
samtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva
ynglingens förhoppningar med afseende å modersmålets studerande och
odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till förmån för
den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med
större framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818)
offentliggjort en samling finska ordspråk jemte latinsk öfversättning
och sedermera under de derpå följande åren inför den svenska
allmänheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i
försvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till
tyskan öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den
senare till en början i Mnemosyne) redan hunnit undersöka finska
språkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius
utgifva hvar sin särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda
undersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt
tillämpats. Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student,
till trycket befordrat sin länge under arbete vordna finska grammatik,
genom hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg
(enligt Lönnrots yttrande "ett sjumila steg") framåt, och Renvall två
år senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika
stort framsteg som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid
denna tid begifvit sig på sin långa forskningsresa, om hvilken då och
då anlände underrättelser och som Lönnrot och några andra torde hafva
följt med intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina
från folkets läppar upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och
grunden borde tagas icke endast för poesin, utan för hela literaturen i
detta ords rätta betydelse.
Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och
direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren
sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som
kände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och
de der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt
ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor,
att pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske
öfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana
väckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock
delvis ett halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både
såsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner
och förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska
språkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp
till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.
Men närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem
v. Becker ifrigt uppmanade honom att träda. "Utom desse två män",
yttrar han sjelf, "låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem
hade väl utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem
i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på tanken att hopfoga dem till
ett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?" Härmed
syftar Lönnrot (i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en
längre uppsats af v. Becker i andra årgången af "Turun Wiikkosanomat"
med titeln: "Om Wäinämöinen", i hvilken denne af de runor, han sjelf
och andra upptecknat, söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra
episka sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för Lönnrot,
när han skref sin första afhandling "De Väinämöine" (1827), hvilken han
uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med
ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som förebild, utan äfven till
en stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan
tillgängliga sångerna sammanställa Wäinämöinens lefnadssaga bör således
anses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare tyckes
ha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den åsigt,
"att af sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen samt våra
andra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till och med
längre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansättas".
De spridda episka sångernas ordnande till smärre hjeltedikter var
sålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var sedan
endast ett enda, om också nog djerft och stort steg till idéen, att
dessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort
helt folkepos.
Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade
i att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans
förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i
förväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.
Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde
på dess läppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara på och
utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan
femtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var
den främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta
fäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt
omfång icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva känt
ett stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad
sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa
forskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse.
Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva
tillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta
århundrades början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt,
hvad de hörde från folkets mun.
Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och
Porthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om
förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från
den vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och
samla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade med sina
gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de
serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog
beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen
och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom
att man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt
hänseende. Såväl de omnämda som andra samlingar af folkdikter
bekräftade -- man insåg det nu -- det berättigade i de loford, Herder i
sin bok "Stimmen der Völker in Liedern" egnat folksången. Den blomma,
som växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta
till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages
af trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare
och fylligare.
Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och
varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af
folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen
och begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af
folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han
der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det
område af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831)
utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana.
Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under
den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de
episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin
tredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska
Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade han
också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830
kunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket
sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville det
sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig.
Lönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst
som vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie
provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som
nått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens
förlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra
sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens
vägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han
sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven
hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.
Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna
nationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.
Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva
arbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt
lättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en
början förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty
antalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större
än de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast
erhöll af sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det
närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga
lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra
oss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af
helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af
"Mehiläinen" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett
tryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens
tjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla
månadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer
som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång
från Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot
från och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland,
under hvilken en mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans
verksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var
skälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller
år 1840, men då också fullständigt i tre delar inom ett år; första
delen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven
Lönnrot var närvarande.[4]
Såsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen
ordspråk och gåtor, och af sådana hade en ofantlig mängd äfven hopats
hos Lönnrot.
* * * * *
Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och
verksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats
i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.
Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen
verkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt,
åtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat
våra känslor, ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman.
Ingen hade sökt teckna våra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte,
modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst
metrisk form handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än
mindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra folkdikter, och i dem
fans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det
rikhaltigaste urval. Först nu begynte det finska folket kunna skåda
sitt andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som man
sagt vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till
uttryck, och så otympligt, att det ej kunde begagnas i något slags
metrisk form, men som nu framträdde i folkdiktningen såsom det
smidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck för
sången. Också har folkdiktningen knapt nog i något folks literatur haft
en så stor betydelse som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka
folkdiktens språk föråldradt, och denna diktart är sålunda tillgänglig
endast för de lärde, hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma;
de lyriska sångerna åter förekomma oftast i dialektklädnad och äro
bristfälliga till formen eller obetydliga till innehållet. Vår
folkdiktning, sådan hon uppträder i Kalevala och Kanteletar, är deremot
såsom hade hon utgått ur sin diktares hand den dag som är; allt är i
henne klart, allt tillgängligt för en och hvar, allt tjusar hög och
låg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej endast vår poesis uråldriga
hörnstenar, de höra till vår egentliga, samtida literatur såsom dess
hitintills och sannolikt för en lång framtid bästa alster.
Här torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor
vigt, när fråga är om runorna och Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning
gent emot runorna.
Har Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något som
helst bidragit till att gifva dem den form och drägt, i hvilka de sågo
dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med
afseende å det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen
voro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej behöfva här
omnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre
ortografiska, och dermed afsåg han endast att bringa runornas yttre
drägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift som
han också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således
ej att vidare orda. Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de
lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast
behöft ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots
förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir
frågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala
ursprungligt, och hvad är Lönnrots verk? Ursprungliga äro alla eller
nästan alla verser (versrader). De verser -- oberäknadt sådana
inledningsord som t. ex. "Sanoi vanha Wäinämöinen", "Siitä lieto
Lemminkäinen" o. dyl. -- hvilka Lönnrot eller kanske redan någon
runosamlare bifogat runorna, har kännaren lätt att urskilja från dem,
de verklige runosångarne sjungit. Verserna äro således, på några få
undantag när, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i
hvilken verserna nu befinna sig, är Lönnrots verk. Man må dock ej
missförstå detta uttalande. I Kalevala finnas långa runoserier, hvilka
ej beredt utgifvaren någon vidare möda än att af talrika varianter
sammanställa de bästa ställena. Af detta slag äro alla troll- och
bröllopssångerna samt de lyriska partierna. En betydligt större möda
beredde honom de egentliga episka sångerna. I dem måste berättelsen
rätt ofta "sammanväfvas" (Lönnrots eget uttryck) af oräkneliga små
sångfragment och den genomgående tråden deri, efter en sorgfällig
pröfning af de skilde sångarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas
en riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn till det hela.
Sålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benämna
episoder, eller de små epopéer, i hvilka antingen en enda händelse
eller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller rättare,
de uppstodo icke, utan _återuppstodo_, d.v.s. de sammanfogades till den
helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under
tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots
tillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse
från ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid såsom en konstnär,
hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i
vissa delar äro bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter,
sönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten och förmågan
att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar
sig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till
att af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget,
innan bild efter bild står der fullfärdig.
Dylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro
episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de små epopéerna
äro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva
ansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de
ej någon aning. Episodernas sammanställning till ett större helt d.v.s.
till vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk.
Här är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var
nödig och om den episka dikten derpå vunnit eller ej. Jag för min del
skulle tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om
Kalevala, men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det
lär väl ej heller kunna förnekas, att Kalevala i sin nuvarande form är
ett likaså helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi
måste beundra den blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot
fogat små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de
estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.
Denna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet
af frågan: var Lönnrot berättigad först och främst att sammanflicka de
skilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare
steget, att sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till
ett enda stort epos?
Inför denna fråga har mången af Kalevalas och Lönnrots vänner bäfvat,
men Lönnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke härom har han uttalat i en
på svenska språket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om
andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag här meddelar det
väsendtligaste. "Den ordning", säger han, "i hvilken runosångarene
sjelfve sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock
ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika
från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan
särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och
sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta
sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits
i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den
redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis
kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene
sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så
den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa
sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela
föreställningssätt skapat olikheten. _Slutligen, när ingen af sångarene
enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat_, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad
om att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna
runorna eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runans ord:
_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_ d.v.s. _jag ansåg mig
för en sångare, lika god som de sjelfva_."[5]
Se der ett likaså klart som afgörande svar på frågan, med hvilken
rättighet Lönnrot sammanväfde först episoderna af Kalevala och sedan
förenade dessa till ett stort helt. Han stälde sig i bredd med
runosångarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till
sinnelagets enkelhet eller så att säga i andlig oskuld deras jemlike;
estetiska förutsättningar besvärade honom lika litet som dem. Han var
visserligen ingen alstrande skald. Men äfven detta var en fördel, ty
sålunda undgick han såväl frestelsen att inlägga någonting eget i
runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men å andra sidan hade
han ett fullt ut lika utbildadt gehör och ett lika fint skönhetssinne
som de bäste runosångarne. Härtill kommer, att han var i besittning,
och till ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor
än någon annan runokännare. Med full rätt kunde han således företaga
sig, äfven han, att uppställa runorna i någon slags följd, och
resultatet häraf är Kalevala! Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna
upplösa Kalevala i små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda
ställen. Endast Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss för ett sådant
försök!
Kalevalas framträdande tyckes till en början ej hafva framkallat någon
entusiasm eller förorsakat någon större väckelse på det literära
området. Inom den bildade klassen i vårt land funnos då ännu ytterst få
fullt mäktige det finska språket, och endast sådane kunna njuta af
Kalevalas läsning. Att bland våra bildade män äfven funnos dem, som
ansågo runornas sammanställande till ett enda epos för ett dumdristigt
och löjligt företag, är bekant. Först sedan Castréns för sin tid
lyckade öfversättning af Kalevala år 1841 sett dagen, kunde en större
läsarekrets här hemma och en och annan nyfiken forskare äfven i
utlandet göra bekantskap med detta epos. Med stöd af denna
öfversättning gjorde Robert Tengström ett första försök i hemlandet att
tolka idéen i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom
(Fosterländskt Album I, 1845) åsigter, hvilka ännu ega värde, bland
andra äfven den, att kampen om Sampo är den hjeltebragd, som besjunges
i detta epos och hvilken utgör dess egentliga medelpunkt. Genom
Castréns öfversättning lärde äfven J. Grimm känna Kalevala. Han skref
deröfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna "Zeitschrift für
die Wissenschaft der Sprache" B. I, 1846), som kort derefter här hos
oss utkom i svensk öfversättning (Fosterl. Album II). Hans betydande
uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bästa folkepopéer,
der denna dikt sedermera endast ytterligare befästats. Samme ädle
vetenskapsman var äfven den förste, som tillerkände våra Ordspråk deras
rätta värde.
* * * * *
Lönnrot var vid den tiden, då han af trycket utgaf Gåtorna, d.v.s. det
sista från folkets läppar uppsamlade större literära verket, endast
fyrtio år gammal. Redan då hade han kunnat dö eller kunnat lägga
armarna i kors, och hade likväl fullgjort ett verk, sådant som ännu
ingen finsk man mäktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej
heller armarne i kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång
arbetsdag till den tid han redan förlefvat, och allena det arbete, han
utförde under sitt lifs senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en
vanlig skriftställares hela lifsgerning.
Lyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska
literaturen att han vid den tiden eller från och med början af år 1844
erhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en
tjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin lön, och arvodet till
vikarien erlades af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit
hans verksamhet åtminstone "nyttig".
Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och
1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren
1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre
Lappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat
för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6] Härifrån styrde
Lönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti
Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han fått den långa
tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland,
under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt
vidgades. Såsom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider
värderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska dialekten,
för hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum. Derförinnan hade han
i tidskriften "Suomi" offentliggjort en omfattande och grundlig
undersökning af vårt eget språk, deri han såväl på ljud- som
böjningslärans områden meddelar en mängd nya iakttagelser, hvilka
omedelbart kommo skriftspråket till godo och senare tillämpats i
språklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på sätt och vis
undanskymt hans förtjenster såsom språkforskare. Jemförd med andra
finska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej på långt
när kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande grundade sig på de
gamla latinska och grekiska språken, i hvilka han egde grundliga
insigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den allmänna filologins
grundsatser ur tysken Beckers en tid högt uppskattade verk "Organism
der Sprache" och Diefenbachs arbeten. Härtill kommo de nyss nämda
vestfinska språken, hvilka han kände mycket väl. Tyska och ryska både
talade och skref han, om också ej felfritt, i sin yngre mannaålder, men
glömde dem sedan på gamla dagar. Hans föregångare bland finska
språkforskare egde en långt mindre omfattande synkrets.
På tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven omnämna
hans Lexikon, som visserligen såg dagen mycket senare, men på hvilken
han arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till Kajana. Det
i runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens dialekter
förefunna ordförrådet, som till en icke ringa del var främmande för det
öfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för öfrigt förträffliga
ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Också var
lexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt hunnet, att han då
ämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade
varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt
ökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var under arbete.
Dock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade
tillfredsstält honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att
vid dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej
fullt den för ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också
ansåg Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en
materialsamling, af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett
verkligen vetenskapligt lexikon.
Tanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början af
fyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya fragmenter af de episka sångerna
hade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus från och med
år 1845 med Kajana till utgångspunkt i och för runosamling utsträckte
sina färder ända till sjön Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter,
bland annat hela Kullervo-episoden, ännu fram i dagen. Ute på
runosamling voro äfven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei,
Finska Literatursällskapet, som numera kommit i en bättre ekonomisk
ställning, till största delen bekostade. Deras skörd var ej heller
obetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och
sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren 1849 fick
han det svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya redaktionen
af Kalevala. Hennes företräden framom den äldre upplagan äro så kända,
att om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och tillfälle
medgåfve detta.
I sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals.
Af dessa hade hopat sig en så stor mängd, att de ej alla fingo rum i
Kalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all
lycka hann Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den
finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan
långt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för
medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska medicin",
hvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo offentliggjorde i
Finska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider, och ännu för
omkring fyrtio år sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslösa
mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande
qvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget folk. Trollkarlen
var en "siare", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste män
och som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är bekant, att blotta
personligheten såväl hos en aktad läkare som en själasörjare stundom
inverkar genom den sjukes sinne tillika på dennes kroppsliga
befinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare och ett slags
prest. Med sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på den sjuke, som
i honom såg en person ädlare än han sjelf. När härtill kommo de med
öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och
i en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller
"ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det
förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta
rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan. Påtagligen är
just detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i "eldens ord"
en hel lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar
från orden likasom kyla på den sjuke och den, om ock endast andliga
förnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. -- I denna riktning går
Lönnrots åsigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som
sett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna att Lönnrots
tanke är riktig.
Tjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under
denna tid hade han fått andra editionen af Kalevala i det närmaste
afslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de
beslägtade språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo
Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift förefans
äfven ett "Lukemisto" ("Läsebok") benämdt arbete, som var afsedt att
bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men
detta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt hvad han
ämnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig,
ännu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi,
en komparativ grammatik öfver de finska, estniska, vepsiska och lappska
språken, m. m. Tillika hade han under den långa tjenstledigheten blifvit
främmande för de till läkaryrket hörande åliggandena. I följd häraf tog
han ett raskt steg. Han insände till vederbörlig ort en ansökan, i
hvilken han anhöll, att honom måtte beviljas afsked från tjensten och
med detsamma en sådan lifstidspension att han ostördt kunde egna
sin tid åt de nyssnämda arbetena. Till denna ansökan bifogade
generaldirektören ett varmt förord och äfven kejserliga Senaten
tillstyrkte bifall till ansökningen, men från högsta ort kom ett
afslag, hvilket synes ha grundat sig på generalguvernörens
framställning i frågan.[7]
Denna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart
torde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet som chefen för
medicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare
tjenstledighet, ty annars hade han väl föga kunnat vistas på Laukko
gård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände
handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig
en liten tids hvila, kom sig att äfven en smula tänka på sin egen
ställning och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var
att lefva så ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i
juli månad samma år hemförde han från Uleåborg en ung maka.[8] Äfven i
öfrigt lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa
en byggnadstomt, på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår
föddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet
uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef
långlifvad. (Se om det nya huset och om sonens födelse det här bilagda
facsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den
21 april 1850).
I sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast
några fä år. Vid denna tid förverkligades nemligen ändtligen den länge
närda förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild
professur för finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren
gaf sitt samtycke till detta embetes inrättande. Anledningen härtill
var snarare af praktisk natur än framkallad af nitälskan för
vetenskapens befordran. Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland
undervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska språket, men i och
med detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare,
mäktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte
hade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått sig
meddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort
antal unge män, hvilka voro okunnige i finska språket och af denne
orsak ej lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa
dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af
finska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till
universitetets konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs
inrättande för det bästa medlet att aflägsna nämnda brister, och
resultatet häraf blef Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan
detta blifvit bekant, förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom,
huruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska språket,
som snart skulle anslås ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha
uppmanat Castrén att söka platsen och tillade att han ansåg Castrén,
v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lämpligare än
sig sjelf (se det facsimilerade brefvet här framom). Endast i den
händelse, att ej någon af dem ville mottaga platsen, kunde han gå in på
att söka den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland
annat: "crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som
lefvat väl i en undanskymd ställning, har lefvat lycklig)". Castrén
ansökte tjensten och fick den, och deröfver var ingen gladare än
Lönnrot, som sålunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men
denna hans glädje skulle ej blifva långvarig. Till sorg för honom och
hela Finland dog Castrén, efter att ha innehaft katedern endast ett år.
Nu riktades allas blickar på Lönnrot. Han för sin del hoppades, att
v. Becker eller någon annan skulle ansöka tjensten, men då ej detta
skedde och då jemte andra uppmaningar äfven studenterna i en adress,
underskrifven af representanter för alla afdelningarna -- o, hvilka
tider af sämja! -- till Lönnrot uttalade sin innerliga önskan att han
ville komma hit, sänktes vågen till vetenskapens fördel och Lönnrot
insände sin ansökan. Först på våren 1854 blef han installerad i
embetet, och innehade det sedan i åtta år.
Som sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han -- och detta var ju helt
naturligt -- Kalevala, hvaröfver han, hela den tid han beklädde
embetet, höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till
svenskan och meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej
hann med flera än tio sånger under ett helt läseår. Under de två öfriga
timmarne föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året
öfversatte han under dessa timmar äfven några epistlar ur Nya
testamentet från grundspråket till finskan. För det mesta föredrog han
likväl som sitt andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda
vetenskaper. Härunder uppstodo den mästerliga terminologin i botanik,
medan han öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på
lagkunskapens, grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat
termer för metriken och räkneläran; på äldre dagar bidrog han med
sådana äfven till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig och
kanske till och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i
konsistorium intresserade honom ej, men han försummade likväl icke dess
sammanträden.
Lönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk äro
visserligen beundransvärda, men de kunna likväl förklaras, när man
känner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att
arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen
torde han knappast någonsin hafva intagit utom en gång för något mer än
tio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin
död. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd. Som
yngling och medelålders man tog han flitigt sjöbad; vintertiden löpte
han ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och rodde
gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och
uppnådde i denna kroppsöfning en sådan färdighet, att han ännu under
det sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända
upp till det höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han
måttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda föraktade ett godt mål och
ett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var
kaffet, hvaraf han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor
mängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe än i hans hem.
Till kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets
man. Men också arten af hans tjenstebefattningar var förmånlig för
litterärt arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och
dogo menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan
läkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att söka sådan hos honom,
om han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke. Endast
resorna på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar
fattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men mycken tid blef
likväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill
kom mången kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej
tröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga tjenstledigheten
åren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så kännbart sätt
befordrade utgifvandet af Kalevala och äfven andra skrifter af Lönnrot.
Hans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen, när det är fråga om
mängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde hans arbetstid nästan
dubbelt så lång som en skriftställares vanligen är det. Men han hade
äfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med.
Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlät sig på
dagens frågor och att han ej åtog sig några utom hans egentliga
verksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden mycket väl
i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något arbete med
sig. När han då på en gästgifvargård var tvungen att vänta på häst
eller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om
ett oväder orsakade ett afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig
att skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en
smula framåt, och maximen _nulla dies sine linea_, hvilken han sökte
efterkomma, förverkligades sålunda. Ett sådant resarbete är t. ex.
förordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt "Under en
resa i Sotkamo socken" den och den dagen.
* * * * *