under vinterns lopp fortfarande försvagats, hvarför också döden sedan
vardt lätt och stilla, såsom ett inslumrande. Den 3 april nedsänktes
hans stoft i jorden på kyrkogården i Sammatti, på samma plats, der den
hädangångne jordat sina kära, sin maka och tre döttrar. Begrafningen
var så högtidlig, att man väl aldrig förut i Finland sett dess like.
Utom allmogen, som till stor mängd samlats från kapellet och
kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och
representanter från nästan alla landets städer och tillochmed från
många landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfört,
uppgingo till ett antal af i det närmaste hundra: tre af kransarne voro
af silfver, nämligen från Kuopio stadsbor, savolaks-karelska
studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast
nämnda kransen hade äfven barn af den syster till den aflidne, om
hvilken här kort förut nämts såsom flyttad till den ryska hufvudstaden,
varit i tillfälle att deltaga. I liktåget från folkskolans hus till
kyrkan (se den bifogade planschen) sågos i spetsen för deputationerna
representanter för generalguvernören, senaten, universitetet, Åbo
domkapitel, finska militären, studentkåren och dess skilda afdelningar,
finska literatursällskapet och finska vetenskapssocieteten, samt för
många andra sällskap. Denna högtidliga prakt jemte det stilla vackra
landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera
aflyfte, ljudet af den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn,
sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med granar och
guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på
de närvarande ett djupt intryck. Äfven det yttre af detta högtidliga
uppträde tycktes tillkännagifva, att här jordades Finlands störste man,
som vid sin födelse varit ett af dess fattigaste barn!
ANMÄRKNINGAR:
[1] Elias Lönnrot föddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, beläget i
Sammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans föräldrar voro
sockenskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och rusthållardottern Ulrika
Andersdotter. Sitt dopnamn berättas han ha fått sålunda, att den
främmande person, som bar barnet till dopet, på vägen glömde de två
vackrare namn, som varit detta tillämnade och presten gaf det namnet
för dagen (17 april), då dopet inträffade, neml. _Elias_.
[2] En 1790 utkommen öfversättning af _Péril de la balance politique de
l'Europe_, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars författare
var en fransk diplomat vid namn _Peyssonel_. Den finske öfversättaren
var _E. Polon_, finsk translator i Stockholm, sedermera rådman i
Helsingfors.
[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf på sätt och vis anledning till
_Finska Literatursällskapets_ stiftande. Den ekonomiska förlust,
Lönnrot hade för Kanteles tryckning, ledde neml. två af hans vänner d:r
Mårten Lindforss och lektor Keckman på den tanken, att medlen till
dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad författares
ficka, utan tillskjutas af ett större antal för saken nitälskande
medborgare, förenade till ett sällskap. Sålunda beslöto desse tre män
att bilda ett sådant sällskap; till dem anslöto sig snart äfven andra
yngre vetenskapsmän, så att vid sällskapets första sammanträde d. 16
Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal,
och såsom sällskapets stiftare ansågos de tretioen förste medlemmarne;
af dem äro i detta ögonblick (i början af juni månad 1884) ännu fyra
vid lif.
[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lönnrot äfven några och 40
runo- och andra folksångsmelodier. Dessa voro de första melodier från
finska folkets läppar, som den civiliserade verlden lärde att känna, om
vi neml. icke taga i beräkning de par tiotal vallsånger, hvilka
Gottlund dessförinnan publicerat i sin "Otava". För melodiers
upptecknande är någon färdighet i musiken nödvändig, och såsom en lycka
kan det således anses, att Lönnrot i sin ungdom hade af någon landtlig
artist lärt sig att blåsa flöjt. Sednare förvärfvade han sig äfven
skicklighet i kantele-spelande.
[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.
[6] Från deras vistelse i Arkangelsk plägade Castrén berätta en anekdot
som äfven på sitt vis är betecknande för Lönnrot. Strax vid ankomsten
dit ansågo de för sin skyldighet att uppvakta guvernören. Under vägen
till denne sågo de på ett torg bland annat en korg med gamla böcker
till salu, hvilken för ögonblicket endast bevakades af en hund. L. var
alltid begifven på böcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i
detta afseende; han närmade sig korgen och skulle just fatta i en bok,
då hunden i detsamma högg honom i benet och ref ett stort hål i hans
svarta benkläder. Begripligt nog kunde nu ej bli fråga om något besök
hos guvernören. Detta aflades likväl redan följande morgon, ty till
dess hade L. egenhändigt reparerat plagget och det lika utmärkt som den
bäste skräddare. Redan såsom gosse hade han af sin fader lärt
skräddaryrket, och under sina färder hade han alltid i sin rensel de
nödvändigaste sytillbehören med. I nödfall kunde han äfven göra
skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom
med bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans någon yrkesmässig
idkare af detta handtverk. För snickrande hade han både lust och en
öfvad hand. Han gjorde äfven allehanda små uppfinningar, som kunde
underlätta hans arbete eller befordra beqvämligheten. En sådan var hans
skrifbräde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande ställning;
piphållaren som befriade honom från att hålla i pipan, när han under
arbetet rökte; en särdeles sinnrik apparat, förbunden med ett vanligt
Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets
lodsnören om natten i mörkret kunde få veta tiden; m. fl.
[7] Såväl medicinalstyrelsens chef (statsrådet C. D. von Haartman) som
Senaten föreslog, att Lönnrot skulle beviljas antingen afsked från
tjensten med en årlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt
tjenstledighet för fyra år framåt. Generalguvernör var då furst
Alexander Menschikoff.
[8] Detta var Maria Piponius, dotter af färgaremästaren Elias Piponius.
[9] Detta inträffade den 22 april 1870 på Nokkola gästgifvargård i
Berttula kapell, när han steg ur släden. Ortens klockare spjelade benet
så godt han kunde, och Lönnrot måste nu i hela tre veckors tid ligga
qvar på gästgifvargården utan alla beqvämligheter, tills han kunde
flyttas till Loimijoki prestgård, dit han också egentligen hade ämnat
sig och der han ännu en tid bortåt var tvungen att hålla sängen.
Derunder var han vid så godt lynne som om ingenting hade händt och
använde sin tid till att, sängliggande som han var, författa psalmer.
Ehuru han redan var sextioåtta år gammal, återstäldes benet
fullkomligt.
[10] I början gick han altför fritt till väga vid termers bildande.
Sålunda tillkomna äro t. ex. _tiedoitsema_ filosofi, _tähtilöimä_
astronomi, _maidelma_ geografi o. a.
[11] I utlandet uppmärksammades hans förtjänster redan tidigt. År 1850
kallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i
Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit någon annan finne till del.
Samma utmärkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin
och 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Från Sverige erhöll
han Nordstjerneorden 1865. Men en högst ovanlig utmärkelse bereddes
honom från Preussen år 1872, när han kallades till medlem af
_Pour-le-mérite-orden_. För att rätt kunna uppskatta dess betydelse bör
man känna denna riddarordens inrättning. I densamma få ej samtidigt
finnas flera än 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utländingar,
vetenskapsmän och konstnärer. Vid en riddares frånfälle bestämmer
konungen, i hvilkendera sektionen en ny sådan skall utköras. En hvar af
medlemmarne insänder då till ordens kansler namnet på den man, han
anser för den mest förtjente, och kanslern lemnar omröstningssedlarne
till konungen, hvilken till riddare utnämner den, som fått de flesta
rösterna.
[12] Hon dög den 21 juli 1868.
[13] De hette _Maria_, _Elina_ och _Tekla_. Endast en dotter, den näst
äldsta, _Ida_ hade den gamle qvar till sin ålderdoms glädje och tröst.