Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed
ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga
spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger
för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för
de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga
natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra
med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast
i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans
försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet.
»Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi
bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»
Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat
kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ
med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras
af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt
förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens
heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och
äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i
världslighetsströmmen.
Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett
faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess
— i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen
före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och
placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig
dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande
förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård
kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda
väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana.
Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska
examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade
slumra ibland.
Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den
dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna
blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade
honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och
förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för
Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.
Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa
bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till
hans betraktande.
Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra
pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga
ett monumentalt anslag af följande lydelse:
»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af
er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl
seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel
examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt:
Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle
inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här
plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»
Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af
Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom
med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän
bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit
våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på
kyrkportalen i Wittenberg.
Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande
människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade
utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt
färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan
i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss
landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan
förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och
aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och
epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.
Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i
synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse,
Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en
respektfull afund.
När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända,
mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en
fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi
bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt
öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp.
Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.
Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade
landsmännen välkomna.
— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma
— men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal
fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den
lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida
mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med
om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min
första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista.
(Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? —
(Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan,
men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har
sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof
mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att
fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans.
Hej på er, landsmän!
Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett
fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom,
och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.
Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en
examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt
skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några
timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos
Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han
till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han
besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.
Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för
Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående,
om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han,
att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och
afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att
något hvila sig till morgonmålet.
Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den
välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej,
Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina
gäster i det sista.
— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till
stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag
bjuder.
Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med
Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår
frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg
vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade:
»Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på
det slingrande tåget bakom sig.
Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort
vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man
kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt.
Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga
afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla
stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi
ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.
När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi
lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och
slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och
traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes
mumla för sig själf:
— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!