Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den
är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som
ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en
betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för
damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk
fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och
medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att
inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så
lofvande existenser till en hjärtligare behandling.
Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den
typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men
välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden
professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han
utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision
afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd
från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig
språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor
— hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för
hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken
med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att
icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta
blotta skenet af öfverdrift.
När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han
naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk
verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga
analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han
gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja
mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om
»Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel
Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska
förbundets» ledamöter.
Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller
vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning —
ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en
liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs
kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana,
nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt
begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de
breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig
upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började
begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i
stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han
miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta
i miljonärerna med en tång.
Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans
mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter
att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen
med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver
honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt
ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i
»Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig
särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse
lämpade termer.
Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på
talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd
och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog
honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där
med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den
ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.
Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började
likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte,
att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det
ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och
Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått
till ända.
Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik
så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick
Tedde.
Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade
talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt
framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt
Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat.
Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han
sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att
samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.
Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom
hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan
om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett
provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke
borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.
Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad
han åsyftat med sitt _en passant_ utslungade påstående, att pjesens
författare var en stor _konstnär_. Så märkvärdigt _stor_ sådan kunde han
väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om
några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit
mera, så att säga, privat.
Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den
öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en
handvändning.
Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta _för_ utvidgad rösträtt,
klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han
kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans
uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.
Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att
»Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette
»I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den
boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes
mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar
öfver lag, som han på förhand svärmat om.
Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu
ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet
hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen
onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes
honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att
icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan.
Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde
brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare
lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern
framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett
kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde
aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat,
som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.
Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga
konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med
däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka
i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt
på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt
medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det
ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.
Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan
gaf så rika löften om.