Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver
striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den
omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp
aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte
hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade
fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick
mustascher och gick öfver på Hamletssidan.
Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den
hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten,
kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt
motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna
frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på
hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.
I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har
var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla
svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen
tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare
kretsar, så som det plägar gå.
Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta
missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om
afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.
Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som
dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte
han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa
stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af
hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter
för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något
särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med
än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet
uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt
tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han
föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf
som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat
bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var
kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli
trodd ...
— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de
gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.
Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro
tämligen komprometterade förut.
Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i
toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än
vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande
tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.
Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena
simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och
knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad
yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst
samt violett silkesnäsduk innanför västen?
Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra,
liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med
denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga
af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla
förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.
Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen
anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han
ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik
och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.
Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon
möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på
förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen
uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar
samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och
stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de
närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade
svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist
på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd,
annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett
(taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom
tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra
deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras
anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.
Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms
djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och
dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt
stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra
oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr
korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.
Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga
obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet:
»Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära
en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte
honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han
satt kvar på den nämda taburetten (nåja, _satt_ var kanske för starkt
uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög
boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var
kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina
tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och
hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?
Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans
röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för
att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert
slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring
icke kunde anses afslutad.
Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han
ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade
Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara
ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig
mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att
han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som
någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för.
Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom
och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om
ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett
filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska
formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska
omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.
Det var _detta_ som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg
hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl,
ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på
stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!
Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade
vi med nöd på professorerna.
Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att
sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet
sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som
nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur
värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från
postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur
bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans
hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel
vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»
Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga
hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser
öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.
Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med
sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och
för rästen hade ämnet sina bittra sidor.
Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än
någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke
den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...
Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var
afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta,
plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert,
som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som
voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle
för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid
besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville,
skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus,
där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan
rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr
också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga
flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass
spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid
hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han
hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att
hans lifsverk skulle gro och blomstra.
Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt
framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen
efter en ädel olyckas bäska kalk.
* * * * *
Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya
bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya
ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe
tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga
tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt
umgänge i andra samhällsklasser.
Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala
nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen,
rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin
tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han
förstod att göra sig gällande ändå.
Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant
eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra
hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående
arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda
herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens
förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han
var dess sol och centrum.
Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista
jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam
bränvinsbas, som yttrade:
— Kandidaten får bestämma.