Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så
kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett
nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits
förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter
snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt
provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en
varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att
dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit
extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta
krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga
elden på den apolloniska yrans altarhärd.
Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden
vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af
sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem
som upptagit den.
Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna
gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna,
bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset
och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning.
Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela
studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de
snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till
Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. _lutum_, gyttja),
från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska
kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag
öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes
utgöra den ende trafikanten.
— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?
— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att
associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha
— ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och
gå genom Skytteanska ...
Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående
ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt
gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga
hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en
sällspord värme.
Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt
framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget
och öfvervägdt:
— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och
har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes
rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så
har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma
i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta
fluidum på grund af dagens betydelse?
Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna
måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var
för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha
fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed
sammanhängande gästfrihet!
— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk
ton.
— Affärer? _Här?_ Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att
råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.
Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.
— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och
hvad vill du dem för rästen?
— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris
skall lifva upp mig.
Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i
pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen,
hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.
Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man
kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta
sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån
koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han
samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».
— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var
det »Bort med studenterna»?
— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med
oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja,
man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år
åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt
sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det
stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så
där vidare ...
— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller
indirekt?
Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.
— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det _allra_
närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis,
att _alla_ blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga
likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter
dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller
tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i
högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går
genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern,
som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap,
sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett
tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda
på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna.
Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och
hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...
— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid
är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det
finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag
undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.
— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. —
Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt
härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges
intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till
konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men
hvem vet, ett annat år kanske ...
Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och
vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.
— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?
— _I_ världen, men inte _af_ världen — förkunnade den anropade mildt
högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte
mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...
— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller
just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.
— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.
Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den
apollinariska yrans altare.