När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och
möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett
öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal
olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga
för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som
känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade
något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud
till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning
glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet
blifvit följden.
Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans
betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in
i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två
personer.
— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt
uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.
— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som
resultat af någon allvarlig tankekombination.
— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen
nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet
allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig,
så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för
...
— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som
du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad,
i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i
Karl-Augusts praktfulla storm.
Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:
— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är _recensent_,
Huck!
Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma,
och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt!
För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur,
känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en
individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af
skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i
stämman jag föreslog Karl-August:
— Var snäll och be mig stiga in!
Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som
tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade
intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila
utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare
en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och
hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som
var okunnig om hans yrke.
Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med
bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt
göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och
sporde därför blygt tvekande:
— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?
Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade
sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade
någon särdeles omfattande utsikt.
— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen,
den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina
herrar!
— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag
med en frisk och naturlig uppriktighet.
— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag,
hycklande okunnighet.
— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister
blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark,
hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig
och andra ynglingar uppe på syndafloden.
Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag
önskade, att jag aldrig blifvit född.
Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som
annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt
»hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig
för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss
sympatiska. Utan om sig och sitt.
— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig
lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som
oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande
mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för
ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt
hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens
infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag
anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla
hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det
hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i
åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste
fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt
angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex.
till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden
når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar
författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår
... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den
sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i
sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt _känner
igen mig_?
Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett
dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet
rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och
utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma
och vördnadsfulla medkänsla:
— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar,
slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från
höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar,
jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte
fortskaffningsmedel utan tigerburar.
När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam
med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor
vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge
önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.
Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion,
för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas
sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag
har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så
här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet
sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet
nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du
offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från
Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett
dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när
det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i
familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan
påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar
med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla
_verkliga_ hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder
mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni
anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda
teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller
att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni
ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt
slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka
motsatsen till gentleman».
Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren
till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade
omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.
— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora
lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet.
Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående
dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i
Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag
klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant.
»Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag
behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra
briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare
tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det
gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde
inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty
hennes mor var Svea Vindhäll!
Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i
händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin
suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en
bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk,
få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.