Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående),
syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif.
Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills
låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet
församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd,
eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag
icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under
himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan
beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig
med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag
lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.
Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag
svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig.
Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig
ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från
tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men
när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef
jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400
trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens
instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning,
ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett
trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom
ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för
den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det
skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att
jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket
hade jag trott mig om, men knappast _det_! Det plägar ju verka
synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga
och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?
Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken
förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt
ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af
konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en
originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i
tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens
hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt
jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min
skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska
hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där
ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.
Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget
följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål,
äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af
stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på
ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra
börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.
Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad
herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han
benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en
yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst
skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och
stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt
badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den
underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den
underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i
tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras»,
meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just
den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än
aldrig så ljufva.
Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade
ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på
trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören
visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och
döda Göransson.
Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet,
och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.
— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.
— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.
— En roman — fortsatte jag.
— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började
verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.
— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.
— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...
— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n,
men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...
Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och
började bläddra i telefonkatalogen.
— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så
ber jag att få veta det med detsamma.
En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara
några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt
förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk.
Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade
slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:
— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå
ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min
familj skall väl också lefva ...
Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men
det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:
— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om
ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med
hvarje ny upplaga ...
— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om
otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar
den om i korthet?
— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade
jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...
— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så
fort herrn kom in. Hur är hans ställning till _henne_? Blir det något
af?
— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon _hon_ i boken —
bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...
Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.
— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken»
som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland
skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt
stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek
behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också
lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det
ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget
»kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten,
unge man. Jag har brådtom. Adjö!
Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst
yttrade:
— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är
sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.