Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande,
att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från
Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta
triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som
jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.
Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena
det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.
Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från
Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta
par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal
andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults
hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af
föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift
intensitet.
När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg
tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden
från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och
Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults
galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit
ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt
att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och
lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu
gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant
ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta
kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf
gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen
affär.
Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en
mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle
hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna
där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer
och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga
spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det
för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro
inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat.
Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt.
Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han
hade hemma i boden.
Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med
ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes
midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt
fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre
däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall
uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att
sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det
framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt
speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag
vederkvicktes af deras lycka.
Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där
liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare
eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig
välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen
och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods
och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn
förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet,
hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt
ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens
bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i
miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting
gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.
Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och
slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen
och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att
man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta,
som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke
Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig
frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.
Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep
spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid
hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något
topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för
att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till
Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst
svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.
Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns
andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje
trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men
belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i
förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min
bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart
sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända
något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han
sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog
ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga
afskedsviftningarna.
Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten.
Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade
synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen
prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han
grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.
Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den
mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en
trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande
skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han
näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter
omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde
sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt
gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af
bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen,
som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än
åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla
manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken
son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig
på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt
och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha
blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan
småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet
af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att
börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det
är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker
starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med
de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till
genomgående af ett feriepensum.