Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna,
om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i
rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram
någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på
sin högra arm.
Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur
hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot
en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika
tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig
uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt
tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något
ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för
blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt
orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga
kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras
sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens
ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan
någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt
gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de
därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?
Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan
anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli
kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen,
sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med
svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen
alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet
djupt, borrade jag i _honom_ ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen
som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en
ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt
neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt
samtidigt _henne_ med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af
mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa
ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.
Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken
effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle
ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på
förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera
stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald
ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse
skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att
»tala om allt».
Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min
erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem
lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag
skulle haft.
Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än
nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för
tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt
entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom
autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska
väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af
dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.
Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles
fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag
hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog
mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett
utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning.
Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte
inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte
om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken
på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något
snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst
öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan
ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn
och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt
kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En
vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att
få ett recidiv af mässling ...
Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en
tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att
infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till
svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut.
Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något
funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något
kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade
jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.
Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan
jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt
nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga
förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig
bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått
af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle
gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son,
notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så
svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet
började synas mig alltför bittert.
Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord
med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade
förlamat honom.
Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt
sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en
förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.
I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket
tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han
fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen
tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens
fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all
föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den
flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga
åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets,
dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt
omåttliga cigarrettrökande _nu_, Huck lille, det blir annars ledsammare
för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den
där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot
att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...
Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar
har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är
sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha
tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att
snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag
dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare
utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga
yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så
skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:
»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera
med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på
annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna
Vera.»
Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna,
men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har
funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt,
alltför väl.