Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro
till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten,
och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person,
som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande
förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt,
denne duglige, om än aflidne teaterskribent!
En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida
Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en
rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher
vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp
skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han
vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några
tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare
poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning
såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som
ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.
Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor
veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande
vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i
sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att
använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo
under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som
uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer
eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare
någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan
små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp
att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett
obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem
med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand
sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i
förbittrad ilska snösörja omkring sig.
När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto
midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga
byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka
Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst
sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde
frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni
aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet
kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af
hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans
förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han
behöfde något lefvande material.
En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började
hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa
en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den
ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän
bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till
statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.
Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne
mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan
på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren,
men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med
en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af
den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon
möjlighet till utlopp.
Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess
utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon
frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade
emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt
derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed
åter ställdes till rätta.
Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade
han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som
nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt
kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.
— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det
är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande
försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. —
Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la
Petterson. Hvad kan ni svara på det?
En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men
snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep
det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig
herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets,
det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans
själ.
Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten
och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning
råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en
ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade,
folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar
blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ
hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig
funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla
sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga
humör var öfver ...
Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var
den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde
förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till
Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade,
och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i
gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver
tilltvinga sig en perrongbiljett.