Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till
Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att
detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt
fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han
emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en
lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en
närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en
stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör
gör helt om framför en husrad?
Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den
urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på
mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha
trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n.
Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den
närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i
jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.
Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket
af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och
krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen
lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst
intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.
Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett
ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn
sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat
den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig
glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par
spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på
armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan,
men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af
ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska
och började leta. _Hon_ kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd
beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det
var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något
defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit
riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.
Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en
viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken,
som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt
riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder,
hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här
och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna
sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle
belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och
önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna
skatten.
Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men
stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte
att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större
förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas
fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på
Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu
hade i behåll i det allmännas tjänst.
De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och
energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid
första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade
sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en
intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo
de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående
beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin
person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina
forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet,
men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens
arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella
verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående
innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem
krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.
Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression.
Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast
ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga
olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och
sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd
saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur,
försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en
handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.
Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod
fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan
framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för
— han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en
hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började
känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.
Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför,
och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.
Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till
sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande
människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde
han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.