Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk
sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den
häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag
— det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så
är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv,
alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.
Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste
befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha
icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för
öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En
del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna
»Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens
kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss
uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande
falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den
svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det
löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar
samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers
breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå
till lifvets allvar.
Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid
något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid,
men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans
hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse.
Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i
kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en
person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med
eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet
af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans
rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla
besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan,
ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en
aktad medborgares gråa hufvud.
Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju
fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att
intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga
tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig
till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte
född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På
dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande
värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro
tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet
kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter
att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och
om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver
detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom
i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så
_kvickt_.
Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en
musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G.
T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta
klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll
föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare,
som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom
resolut, när det var öfver, och började hotande:
— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon
spiri ...
Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:
— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen,
misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot
era ordenslöften!
Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti
delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren
borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:
— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom
att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt
frambrytande böjelse för _supsånger_! Olycklige!
Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af
något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.
Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök,
åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland
riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen
trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:
— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?
Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det
festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli
insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.
Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter,
frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande
uppgift.
Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande
oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda
vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan
grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat
hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till
stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och
obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett.
Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att
uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället
af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens
kvickhetsblixtar.
Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin
dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade
på honom en söndag och utbrast gemytligt:
— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor
brukade lägga!
Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.
— Den gick häller aldrig ut ...
Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom
räckhåll.
Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med
hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren
och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta
förvärrade hans tillstånd.
Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för
att spörja:
— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?
— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den
enerverade städerskan.
Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka,
pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga.
Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.