Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden
firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min
födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen
ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes
opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det
brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner
almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror».
Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och
springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har
bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid
kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom
öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.
På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde
en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades
då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt
småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms
konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför
Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk
efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga
affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan.
Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende
ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den
radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam
för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara
insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där
intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.
Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade,
att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista
paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor
för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus
eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en
smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd
öfver sina gemytliga och vältvagna drag.
Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig
få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete
höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i
barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter
omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det
stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren
till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.
— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan
komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till
borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan
han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det
är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.
— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska —
och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det
naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är
komna ...
I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och
blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser.
En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af
med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort,
just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det
sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och
förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.
Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin
oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula
anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med
drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna
säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de
respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.
Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin
originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra.
Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta
inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af
julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på
Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla,
att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på
någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som
korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha
slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.
Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än
att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus
i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det
skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper,
under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina
ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat _två_ mandlar
i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll
den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.
Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök,
afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En
individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera
Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd
på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring
öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara
amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en
födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.