Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens
bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en
farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.
I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade
hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst
utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man
saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist
på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.
Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga
tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik
själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.
Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat
finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött
ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra
ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett
verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången
skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl
honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes
eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af
från annexförsamlingen invandrade landtgummor.
Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt
och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck.
Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller
frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena
utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det
stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och
han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund
utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde
man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men
faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter
hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på
prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han
glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt
skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig
naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan
tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det
anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta
invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.
Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten
talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt
hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga
angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för
sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för
åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som
ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var
ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa
förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i
annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att
ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.
Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i
prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min
födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna
församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru
icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade
sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt
att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde
öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan
förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor.
Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm
under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och
skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.
Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade
han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men
mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig
eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste
begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens
envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll
sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera
sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.
Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de
vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget
underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så
småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet
dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga
polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets
förkunnare.
Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas
försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog
hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför
iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt
och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af
rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den
vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex.
förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram
på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i
festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i
prästerlig dräkt. _Honom_ skulle ingen ertappa med några gråa
pantalonger, särskildt inte rutiga.
Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref
till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga
egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga
lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i
Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit
ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente
insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles
två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än
ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke
på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.
Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller
åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom
dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett
vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och
gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta
utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man
slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och
började resigneradt afhandla yttersta domen.
Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge,
kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans
konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera
slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.
Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel
öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det
sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut,
hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig,
född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.
Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde
icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke
ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress
postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om
hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående.
Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta,
i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde
ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig
regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till
landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en
stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans
pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.