Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop
frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt.
Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det
sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den
våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt
eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt
maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga
fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt
täta raderna af rottingsstolar.
Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen
konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på
estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af
sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom
till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten
har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga
sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och
förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det
tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.
Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få
öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre
allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget
åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad
intresseväckande diskussionen.
Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade
militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas
blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära
måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet
yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för
den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben.
Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en
aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett
dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen
smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den
posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock,
och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till
estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima.
Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en
applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.
— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och
något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur
sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst
vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren,
när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde
vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack
alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att
hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland
sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena
långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig
som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som
härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de
närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af
en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju,
att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt
missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta,
om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta
och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt
några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i
detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med
fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär
för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår
yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft
ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från
landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens
klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från
det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen
och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit
igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i
grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom,
ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt
kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning,
möjligen äfven i räkning med hela tal.
Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för
mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne
stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna
i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt
bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han
lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt,
som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna
på den upphöjda valplatsen.
Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget,
som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade
därefter församlingen, om den behagade yttra sig.
Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den
visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och
knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs
dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas
lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:
— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil
och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog
trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...
Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot
estraden.
— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och
kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.
— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. —
Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att
det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu
t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...
— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban
i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång
för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var
så god, Ottoson!
— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här
i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och
anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga.
Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de
ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna
vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen
till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes
rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt
ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg
nedlagts på förslagets utarbetande.
Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd
med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke
erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det
var något tillfredsställande.
Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att
det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i
tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet
att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin
värdighet att genmäla något.
Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:
— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets
söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars
trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut
i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel
af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle
fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens
bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet?
Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att
Blendas döttrar ännu lefva!
Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast
sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet
höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll
oentusiastisk.
Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men
ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade
diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog
följande resolution:
»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen
kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla
därefter.»
Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig
hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså
klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.
Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade
kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville
snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt
värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade
pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en
påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång
besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och
medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk
sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om
»Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta
formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi
elsker», och den blef det också.