Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han
födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en
fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt
Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej
ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk
stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha
blifvit den man är?
Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.
På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid
min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala
plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo
följande kungörelse:
»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag
föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för
hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra,
nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag
afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal
(teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet
absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare,
som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga
följderna.