Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande
sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella
samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha
blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af
svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes
festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne
utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande
och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med
saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty
sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad
bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar
till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är
icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i
s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den
låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det
medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller
ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.
Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid
och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men
gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess
renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af
högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.
Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin
lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre
elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde
icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael
måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden,
utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att
öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af
den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt,
hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum
bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit
vårt lands förtjänta män.
Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen
förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver
tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders
städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln
erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet
vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i
maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting
(»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt
och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag
och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin
familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget
tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera
allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan
och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål
upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor
och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som
begagnades vid undervisningen.
Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af
stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och
»Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren
i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern
till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen
ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som
komma skulle.
Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med
klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan,
hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en
jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af
lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom
i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva,
bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum,
hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael
försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten
ovation.
På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en
smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel
kollation på Stadshotellet samma afton.
Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i
en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad
samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid
helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en
särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening.
Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas
fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så
välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å
samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår.
Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af
rörelse kväfda tacksägelser.
Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett
originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af
borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt
mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens
skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att
småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma
vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu
mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor
och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens
tillnärmelsevis beräknas.
Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och
fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén
gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack
för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet
från fjärran hade en imposantare affattning:
För din skull drickes det och äts
ock här uti United States.
En hälsning bringas dig i dag, o,
från anförvanter i Chicago.
Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar,
som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje
i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra
en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet
reciterade till hans ära:
Ditt lif har hunnit till en allvarsstund,
du står på tröskeln mellan tvänne halfår.
Nu löfvar sommarn dina drömmars lund,
ty aldrig var din ungdomsvår en kall vår!
Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad
stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af
den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.