STORSÅNGERSKAN PÅ GENOMRESA.

Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt

tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina

medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda

afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min

ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min

stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en

motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut

blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med

sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.

Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon

storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras

röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende

detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få _skåda_ en slik fågel

och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje,

upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen

pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna

egenhet.

Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad

på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den

radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En

förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en

feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra

sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den

utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut,

framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor

till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof

och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens

hyllning.

Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och

begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till

Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna

världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken

kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin

fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.

Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan

hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru

Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan,

tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades

icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan.

Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske

ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med

blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne

tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens

konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt

konterfej.

Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå

storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.

— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.

— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på

genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.

Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:

— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är

van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i

änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni

senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?

— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens

hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.

— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu

odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni

är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte

värdigas vilja sjunga en liten stump?

— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde

olust att fortsätta samvaron.

Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.

— Nej, men ni _har_ sjungit — utbrast han med patos, i det han

finkänsligt reste sig.

— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är

rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru

Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...

Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig

fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en

öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels

skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels

vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade

han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem

spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i

dag, att den varit gästad af henne.

Oskuld och arsenik: Analyser · 第 15 / 35 题