Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt
tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina
medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda
afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min
ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min
stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en
motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut
blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med
sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.
Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon
storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras
röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende
detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få _skåda_ en slik fågel
och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje,
upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen
pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna
egenhet.
Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad
på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den
radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En
förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en
feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra
sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den
utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut,
framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor
till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof
och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens
hyllning.
Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och
begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till
Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna
världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken
kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin
fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.
Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan
hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru
Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan,
tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades
icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan.
Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske
ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med
blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne
tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens
konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt
konterfej.
Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå
storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.
— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.
— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på
genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.
Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:
— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är
van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i
änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni
senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?
— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens
hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.
— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu
odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni
är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte
värdigas vilja sjunga en liten stump?
— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde
olust att fortsätta samvaron.
Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.
— Nej, men ni _har_ sjungit — utbrast han med patos, i det han
finkänsligt reste sig.
— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är
rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru
Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...
Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig
fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en
öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels
skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels
vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade
han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem
spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i
dag, att den varit gästad af henne.