Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i
den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af
de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett
visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min
födelsestads krönika.
Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess
monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när
sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som
hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen
tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en
början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades
därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels
konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så
att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra
åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att
uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när
deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.
Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En
komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång
som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var
själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som
sett sig något om i världen.
Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet,
och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades
en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och
nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra
fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t.
ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att
mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle
komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna
transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda
kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.
Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll
till planlöst kallprat och anekdotberättande kring toddybordet och den
radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på
tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp,
slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver
tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men
komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den
glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet
att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.
Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och
utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på
drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre
fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid
utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på
stadsgatorna.
Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet
framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste
intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt
känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför
stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till
företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i
lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med
flertalets gillande ruinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen
kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga
turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon
biljettförsäljning.
Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga
järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort
sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska
fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd
kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis
omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under
murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!»
upprepade räntmästaren ideligt.
En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med
sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga
vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider
bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén
firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en
nysilfverservis.
Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring
samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha
gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd
på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkar infångade
och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande
viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden
Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens.
Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig
inte.
Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande
förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och
upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop
till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet,
och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»
Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.