Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man
kunnat vänta sig, en _succès de rire_; men så hade ock hela vårt
uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det
passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar
uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.
Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan
och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer
af _la crême de la haute volaille_ utfärdat det poetiskt stiliserade
uppropet i _våra_ spalter (af naturliga skäl _icke_ i vår — hm! —
kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en
gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig
i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden
och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft
(hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).
Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags
modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af
tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande
tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom
knappnålsbref och fotografiramar af _papier-haché_. Den unga
blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita
linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt
tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.
Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att
Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall
ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det
fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en
opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi
nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå
öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje
särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på
måfå antyda en och annan.
Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga
uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och
var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var
dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare
Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet
klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr.
En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan
betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr
Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en
oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett
så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare
till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.
Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i
händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga
förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de
praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare
fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på
det mest artistiska sätt.
Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och
generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna
abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra
sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning
medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande
omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan,
där deras _nit_ (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och
till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det
färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga
sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga
stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det
»Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg
efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste
annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick
på lina.
Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande
Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid
gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett
fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och
allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt
hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:
Vid hennes vårars frost
och somrars brist på solljus[2],
vid hennes slätters blåst
och hennes norrskens polljus
vi svära som en man,
ja svära såsom tvänne,
att gripes Svea an,
ska’ vi försvara henne.
Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet
domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.