Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af
staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse;
men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur
som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa
intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro
afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin
veta eller mäkta utfundera, men — _de mortuis noll nota bene_! Detta
hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så
länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde
världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.
Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion
haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när
hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt
sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det
föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta
den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och
pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra
plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med
sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare
begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i
kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale
chef.
Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista
suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå
att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina
riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset
för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades
brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets
samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob
några upplysningar i förstugan.
Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa,
men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med
en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt,
tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en
penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.
På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt
vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob
Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn
öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och
utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den
skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till
att prenumerationen ej förnyades.
Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga
data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare
karakteristik af den hädangångne.
»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor
man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka
egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt
dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle
etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan
för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är
hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja,
blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick
sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den
egenskapen var han känd i slott och koja.
Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det
lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du
borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i
åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om
ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle
att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade
han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos
en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en
Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på
matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi
kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina
ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till
julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och
herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.
I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman
spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina
afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på
trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den
aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han
hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega,
hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor
(manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen
att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det
offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.
Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande
gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma
ett intryck.
Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre
kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga
hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog
kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.
Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.
Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och
välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom
inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt
använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när
han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma
batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han
den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös
tillbaka till sin punsch.
I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven
en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar.
Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt
permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.
— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor
omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom
att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade
balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel,
som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet
tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan
till vaktkontoret.
Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade:
»Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser
ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var
Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»
Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och
släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till
stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu
var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han
stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga
kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre
bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom
att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden
gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i
lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.
Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för
att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det
rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio
följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han
beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt
hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob
utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till
grannstaden för att söka anställning i sitt fack.
Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att
både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans
medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att
varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan
inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.
Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän
med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var
så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren
blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna
sig, när han tänkte på hur _han_ blifvit behandlad. Sterbhuset är det
inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg
sig ha råd till sådant nu.
Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med
bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan
telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade
Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring
önskas.»
Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför
det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet
farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»
Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till
sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort
till Jakob det symboliska ordet »Kom».
Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade,
numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin
näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras
lefnads lycka.