I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid
funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det
någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de
tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att
uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och
möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.
Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och
fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och
hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf
följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den
ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan
skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt
medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads
inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på
måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans
auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen
öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra
och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera
olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda
partimänniskor kunna förvärfva.
För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de
bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad
fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela
expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för
hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl
ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för
tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt
omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant
veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.
Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en
resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.
Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i
Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes
upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd
spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans
sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i
denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att
företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.
Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt,
käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa
drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade
honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.
Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra
uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en
mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt,
att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära
frack, åtminstone inte _den_ fracken.
Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta
reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda
för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad
användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan
tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol,
som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan
hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan
kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man
kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska
fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot
handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer»,
som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade
visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles
fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst
person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.
Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning
på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa
afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta
någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och
betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt
igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge
sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte
i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det
intryck det skulle frambringa.
Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger,
tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli
interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende,
ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna
fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag
tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik
ställer på en offentlig person.
Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska
universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera
personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads
utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer
för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga
områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och
Transvaals öde.
Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen
fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med
språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga
skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af
stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade
jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta
boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen
skref och skref.
Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade
beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på
Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på
förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet
kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:
— Hvad sitter reportern och väntar på?
— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan
värdighet.
Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att
få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske
ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam
riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig
oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.
Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen
därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina
uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig
inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha
fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker
använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild
vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen
synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med
förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling.
För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande
poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där
fick jag för eldgaffeln!