Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och
våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som
gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under
vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far
för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga
brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi
gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem
ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla
vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets
afgörande kriser inspirerar oss.
Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar
skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all
framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom
och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina
hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land
användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har
individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges
han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han
annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den
i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.
Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar,
hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina
hufvudplagg.
Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i
min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska
till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok
i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal
öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man
i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade
en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg
sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.
Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af
vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger
er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser
ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några
undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga
omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare
läroboksupplagorna.
Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles
oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom
hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig
absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som
utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång
bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något
i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik
på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt
korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än
inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på
slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt
framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen
ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur
lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade
fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden
på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade
observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du,
minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets
hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen
svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina
eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.
Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar
var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste
inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara
tre bockar, och så många får man ha eller rättare _bör_ man ha, för att
det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde
skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade
uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i
hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så
knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.
Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning
för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället
ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid
gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så
entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte.
Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss
ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt
uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med
oss.
Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina
abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas
den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro
högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre
poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.
Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och
deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön
och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när
de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det
är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad.
Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en
försmädlig uppsyn.
När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i
skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar,
som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma
förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de
närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man
ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu
med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla
haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla
spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom
samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda
skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus,
med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta
återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.
Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då
skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone
försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera
tidpunkten.
Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina
buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt
det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet
jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.