En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter
lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva
Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa,
hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i
omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten
på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade
gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter
hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess
förflutit, ännu icke hunnit repa sig.
Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då
gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa,
hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda
frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar
du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall
minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion».
Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin
pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens
äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.
Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få
lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i
alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så
allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare
och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar
falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål
numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle
betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras
afslutad.
Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla
fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans
näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen.
Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t.
ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka
vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.
Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka
på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke
sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.
Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot
hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns
umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid
första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte
springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på
trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader
af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne
aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin
trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin
ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan
var Halkéns’ moral.
Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och
stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de,
Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon
ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som
tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som
reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några
smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern,
som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln,
störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda
yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles
långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med
kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan.
Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med
den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln.
Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta
ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste
pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?
Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans
sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver
honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter
blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt
att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent
gjorde bedräglig konkurs.
Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge
sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från
moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.