Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med
en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens
tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från
Dagspostens redaktör af följande lydelse:
»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»
Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.
Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog
händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar
ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i
koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället
har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men
det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som
drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans
barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett
hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt
icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att
åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras
hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog,
hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt
fördrifvas.
Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari
sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose
det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande
förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför
medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).
— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa
bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss
vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som
familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska
makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till
rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna
och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!
Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu
till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast
afkläda sig sin värdighet.
En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom
stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som
kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå
det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas
med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare,
som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess
hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda
svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt
med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet.
Därpå skildes man i fröjd och sämja.
Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som
jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska
flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna
läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro
stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens
öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen
och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den
benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde
bidraga till dramats glans och framgång.
Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna
föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha
en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till
litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och
hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där
få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina
lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för
detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen,
och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de
agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med
rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras
under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro
mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.
När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var
alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom
ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande
välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och
visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad
mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske
diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett
anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog.
Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga
i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga
skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.
Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:
Här du står ibland oss, gamle Henrik,
alltid lika älskad, lika vänrik!
— — — — — — — — — — —
Hvita skägget öfver hvita slipsen,
så vi vilja minnas Henrik Ibsen.
Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det
börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det
vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast
säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man
leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger»
(extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och
landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren,
hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men
hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer
förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm?
Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken
är ju, att det blir slut på dem.
Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig.
Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De
uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna
och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära,
simmade i rörd stolthet.
När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss
en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög
stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen,
Kristiania» och fingo omedelbart svar:
»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»