Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de
klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den
har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal
af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total
frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under
någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i
Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna
materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar
sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år
dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita
undan densamma.
En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga
temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från
samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket
försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt
skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex
och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt
känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga
bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller
halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har
man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser
och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin
vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i
Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under
ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.
Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den
vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade
anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i
Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare
toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och
därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden
inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära
och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men
skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och
intressetomma tillvaro han måtte föra.
Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker
stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina
kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte
uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt
öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett
outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en
studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en
kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra
fontänen.
Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt
med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar
en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom
inrättandet af en fontän midt på torget.
Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös
att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen
af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets
stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt
sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom
hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en
offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.
Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något
föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en
läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne
goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till
en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala
platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt
tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering,
till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast
inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett
talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett
hedersamt omnämnande i något af platsorganen.
Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess
blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt
matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.
Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga
torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.
När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit
till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och
hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och
rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot _Lagom sött_ blifvit bruten,
befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan.
Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna
tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med
påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till
det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.
Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades
öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och
talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade
obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och
öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord
öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti
år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från
Stadshotellet i morgongryningen.
Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen
till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla
ytterligare planer till samhällets förskönande.