Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint
folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes
tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur
och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i
frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om
så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver
besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas
fastigheter och anordna gatuperspektiv.
Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt
samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som
motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar
samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade
linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de
konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars
originella fasader! Ja, jag medger det, jag _är_ lokalpatriot; men har
någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?
Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar
anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och
detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt
öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det
naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en
liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till
höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min
födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har
stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där
skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i
oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och
på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som
förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen
så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de
samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga
sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och
småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan
somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta
i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda
hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.
Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett
äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af
till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är
ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man
tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger
igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider
plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta
betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall
genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver
gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya
syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder
gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen.
Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det
alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af
stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda
undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas
läggning.
Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida
de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller
baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men
man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus.
Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett
omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja
sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.
Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas
om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med
cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går
i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt
antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade
delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade
vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett
riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men
försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De
sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade
sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en
balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha
väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom
begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på
gardinerna.
Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta
för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen
blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd
anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att
det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något
midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en
inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella
tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.