Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var
detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och
sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt
Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne
sägande:
-- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke
förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte
genljöd öfver hela Europa -- han bad att få hennes lilla Valérie till
hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina
egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han
erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru
det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den
besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro
bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie
aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till
honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då
förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att
låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och
älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.
Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af
lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta
rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig
icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan.
Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden
för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det
efterlängtade ögonblicket var inne -- men huru annorlunda än hon
någonsin väntat det.
-- Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har
vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och
Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna
kärlekslycka. --
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå
skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte.
De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke
vara olycklig.
-- Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo
hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
-- Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha
något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
-- Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid
få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande
världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes
halft bortvända ansikte.
-- Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon
lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid
finnas ett rum åt vår _Bon-papa_.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
-- Nej, nej, _Bon-papa_ måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag
skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt
stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
-- Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra
praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser
för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en
färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt
blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som
aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras
känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle
åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela
sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla
henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag,
hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos
henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte
de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje
dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de
svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru
Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon
kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries
lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka
tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål.
Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat
hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon
uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade
Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte
hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var
visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig
enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom,
så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i
lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva,
ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var
också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling,
en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och
hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande
ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna
offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta,
utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar
i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda.
Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna
gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största
lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att
han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan
fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles
besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon
deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att
Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt
och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla
syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af
programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef
upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot
var öfverflödig.
Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig -- det
föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små
fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade
och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt
för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna
glädtighet var konstlad.
Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som
den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest
sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor
som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen,
hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att
hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga
gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke
på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af
mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken
fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes
sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket
Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes
utan att någonsin behärska det.
Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en
sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in
för att tåga emot publikens stormande applåder.
Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne
bärande en jättestor bukett i handen.
-- Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta
kan man kalla framgång!
Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i
stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan
kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin
obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var
visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp,
strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och
Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan
Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade
uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig
med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med
den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie
hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot,
som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka,
hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon
några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt
hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om
en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den
framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som
endast genom sitt snilles kraft eröfrade -- världen genom sin blifvande
makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva
dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera
arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön,
hennes uppoffring hade varit onyttig.
Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af
outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade
kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde
skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek
-- då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon
befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det
han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot
Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att
Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt:
Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne,
och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke
skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu
och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den --
alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit
underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat,
John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju
vänta sig -- hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej
tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans
tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat
honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för
djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det
bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas
kval.
Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig
emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen
kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin
framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom
många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt
en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat.
Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt,
och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå
bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli
lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa
bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de
åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för
Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på
den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif,
Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att
Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en
känsla af sårad stolthet henne tillbaka.
Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt
ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt
med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade
henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta
spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar,
hon ålade sig själf.
Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin
skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan -- en önskan,
hvilken de båda systrarna helt och hållet delade -- firades bröllopet i
den allra trängsta krets.
-- Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin
fästmö.
-- Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i
sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva
bort henne.
-- Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara
närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.
-- Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och
betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som
alltid försonade Margot. Det fans stunder -- när han steg ned ur molnen
-- då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han
steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord
af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den
trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.
-- Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på
Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla
allmänheten på afstånd. Vår stora dag -- måste tillhöra oss allena.
Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af
dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." --
Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till
kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck
såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans
vision i skogen", sade han.
Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda
Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg
på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries
barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".
Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu
voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd
fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon
smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en
tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg.
-- Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon.
Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De
skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa
sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck
komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och
räkte det åt Valérie.
-- En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.
Valéries ansikte strålade.
-- Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det
är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så
förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom
till pianot, Paul.
Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat
hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp
på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de
sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på
några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott
efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras
rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull
omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta.
Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast
vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek,
fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat.
Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp.
Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade
en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils
bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen
anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt
och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina
sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och
underrättade de spelande.
-- Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder
förut, men du måste ju kläda om dig.
-- Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den
är -- ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du
icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma
tillbaka.
-- Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du
måste skynda dig, annars försummar ni tåget.
-- Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan.
Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort,
fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning,
snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill
inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har
öfverträffat sig själf.
-- Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret;
men Valérie, först -- Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg
upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig",
då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla,
med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade
Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt.
-- Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig
nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i
sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare
att se efter.
Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom
Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon
sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera
tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne.
På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta
midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver
musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt
tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus
friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg
besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och
fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt,
fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och
ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam,
skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp
och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade
hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra.
Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och
i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin
kupé.
-- Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så
att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag
tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade
därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med _Påté
de lièvre_; den har du ju alltid tykt så mycket om.
-- Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes
kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det
hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet
i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en
liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och
slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla
moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på
dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag
vill aldrig lämna dig, min älskade _Bon-papa!_ Nej, nej, det tjänar
till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara!
Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började
redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad
hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande
omkring Margots hals.
-- önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man,
alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det
värkligen gör henne olycklig.
-- Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par
minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne
dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig.
Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling!
De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod
vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan
tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta
fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den
trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt
vinkade åt henne.
-- Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt.