Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula,
försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det
ensamma mötet på Nerobärget.
-- Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga
dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
-- Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar
Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra
förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
-- Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade
genom världen -- om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som
beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en
liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin
ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min
farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga
känsla af svartsjuka.
-- Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
-- Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie.
Men han påstod, att jag var ett geni -- du må tro han var förtjust i
mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så
fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat
en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de
fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag
-- och där hade han stått utanför en butik -- ett pianomagasin och
tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat
hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville
spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen
och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om
han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då
han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade
spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp
hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga
hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit
vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå
ensam.
-- Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.
-- Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror
inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela -- spela", och jag
spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi
timtal samtalat med hvarandra.
Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken
och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:
-- Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.
-- Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till
sin syster tilläggande: -- Jag önskar, att du icke sade någonting
dylikt, ens på skämt.
-- Det är intet skämt -- det är sanning, en välsignad och härlig
sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det -- jag hoppas
åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en
stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? --
Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen,
blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.
-- Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan
inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som
denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från
och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag
älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han
likaledes vet det.
-- Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.
-- Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik
-- men att han skulle älska mig? -- Ack du är grym, som ens kan antyda
någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental
tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej,
jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle
älska mig.
-- Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att
han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.
-- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie
lidelsefullt. Han är en konung bland män -- och jag -- hvad är jag?
Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.
Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det
likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare
efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera
om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade
sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än
Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut
och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet
fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl
däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden
utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt
lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street,
hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne
ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till
denna förändring.
-- Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt
oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries
skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men
månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att
han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne
af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot -- om hon också påstod
motsatsen -- så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka
otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och
guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se
från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och
luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot
såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon
och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att
hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af
kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke
blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London.
Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och
bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma,
förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru
skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna,
sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon
vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och
utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så
hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga
hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit
hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det
henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon
riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet
till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda
vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och
innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna
elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit
svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg
Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en
tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De
skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den
stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra
full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt
och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt
stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista
raden.
-- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.
-- Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
-- Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag
icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig
har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många
som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att
han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet
af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta.
Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det
hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne!
utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof
knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla
för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att
Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin
rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande
för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt
påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före
konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks
inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka
icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången
läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig
in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd
förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte,
tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och
publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie
åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde
icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så
feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog
några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något,
som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas
kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser
-- likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna
omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna
morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna
morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo
mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen
och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och
steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra
mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en
antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera
berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var
endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det
kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren
själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade
äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro
allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa
kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas
dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke
vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där
sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att
Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt,
oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan.
Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom
musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon
knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder.
Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg
det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med
bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! -- Till den
älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig;
musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka
stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot
henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det
var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte
det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska
luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde
slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett
lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries
ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att
Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad
skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla
händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade
blott en gång:
-- Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det
är jag!"
Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin
öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor
förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse
hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon
fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara
öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning
till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon
kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men
Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att
hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon
brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och
kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur
Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde,
sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af
vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände
sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries
feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och
systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna,
tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin.
Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att
den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och
längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin
älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej
observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat
på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp
ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att
flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries
ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck.
Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade
hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje.
Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande
allvarligt på Valérie.
-- Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det
sjunga?