Finale con molto sentimento.
Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till
stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon
fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.
Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och
trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så
mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne --
Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft
henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne?
Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och
huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att
lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle
vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på
den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat.
Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne
nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen
att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes
lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga
ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick
återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag,
afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen
ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om
hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och
sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en
plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna.
-- Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af
vägen till fots.
Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa
träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga
vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på
himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var
fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon
beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det
ödsliga hemmet.
Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram
genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade
Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon
mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras
nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg
ut och att hon snyftade högt där hon skred fram.
Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma,
öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick
motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes
hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej
ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet.
-- Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne.
Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och
skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för
att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll
uti den.
Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar,
rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde
komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt
uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det
ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt
lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå,
tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det
henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom.
-- Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att
sörja för.
-- Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det
tid, att någon sörjer för er.
Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans
ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg
hon åter upp och sade snyftande:
-- Valérie gifte sig i dag på förmiddagen.
-- Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er.
Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom;
man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af
densamma.
-- Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett
lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad -- jag trodde, att ni ej alls
brydde er om det.
-- Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust
skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er
till mig i er sorg.
Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga
hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i
hans ord.
-- Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert.
-- Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John
med fasthet.
-- Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det
var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne
bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att
Valérie var sjuk.
-- Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned
på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes
läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag
fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det -- jag
seglade omkring och det reste efter mig -- och vet ni hvad jag sedan
gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke
att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag
hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag
skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har
ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. --
Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande.
Sedan fortfor Croft allvarsammare:
-- Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig,
att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då
beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva
mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta
er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot?
-- Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men -- inte synnerligen
vänligt.
I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns
ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom
uppfylde honom med förtjusning.
-- Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min
älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste
notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt
att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men
jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane -- åh,
Jane är en mycket god vän till mig -- veta när bröllopet skulle
försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna
tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni
vet på hvad jag väntat, Margot?
Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka
förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.
-- Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en
gång förbjudit mig att komma hit -- och jag har beslutat att icke
öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse
därtill.
Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och
sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i
jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades
likväl öppna dörren.
Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom
framåt sade hon:
-- Kom, min kära vän, kom in!
-- Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte
din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara --
mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt
hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif.
-- Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och
ömt.
_Slut_.