Pastorale.
Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till
Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen
stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka
prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro
mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten,
som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl
synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från
hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna
höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats
för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen
och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade
omkring fönsterbrädet.
I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade
Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat
upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot
utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte
henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod
med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon
skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon
låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att
hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin
skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon
märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än
förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade
icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande
passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var
visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande
alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och
inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade
upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern,
stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne
ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon
obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon
till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.
Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa
mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo
åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla
syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig
kärlek.
Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade
skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig.
Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och
medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för
sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att
tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar,
som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och
intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast
omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick,
men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne
sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och
ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna
doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om
hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor
fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att
tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå
bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot
hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit
henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat
efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än
nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete
och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara
ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John
Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat
henne -- ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade
endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt
henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga
honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med
hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva
igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu
skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne
likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru,
likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den
kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga
henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och
hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan
och tvekan svara honom -- tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända,
att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på
den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så
att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned
på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas
att finna lugn för sitt oroliga hjärta.
I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas
fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En
morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de
förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att
Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.
-- Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.
Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store
pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera
Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert
därstädes.
Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det
var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen.
Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de
bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att
motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo
tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som
såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram
mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af
springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras
hufvuden.
-- Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda,
prinsen väntar!
Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess
inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den
vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande
konsertpubliken.
Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och
under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru
Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört
henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London,
tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel
sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt
menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.
-- Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot,
han småler! Om han ändå ville småle emot mig!
-- Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan
omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne
med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en
allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska
nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie
sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.
-- Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de
tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas
ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror,
att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta
sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har
hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han
kanske förbi oss.
Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre.
Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade
henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma
lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att
gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.
Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot,
som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en
djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet
näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af
rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det
var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden
-- eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf -- tyktes
vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och
vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och
deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.
Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull
otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes
ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning;
hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma
uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit
henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga
sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru
skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade
till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle
väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom
på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig,
ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på
sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med
fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom
ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt
hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes
oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. --
Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret
och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet
af steg -- af en mans fasta och afmätta steg.
Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte;
hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade
det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som
hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare,
kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till --
hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne -- nog af,
ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och
var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga
morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat
sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans
silkeslena, snöhvita hår.
Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med
blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till
Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig
tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i
denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.
Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att
hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet,
öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver
gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där
han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg,
men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning,
som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom
och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda
henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade
någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta
ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som
han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte
handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En
gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför
henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden,
men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig
tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och
förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs
vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.
Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen
hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe,
där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En
landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt
blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett
ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin
blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af
grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett
fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.
Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod
för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den
där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en
liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck
slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig
ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i
skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.
Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr
än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter
gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i
bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker,
och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat
Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela
hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som
tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma,
doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och
sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik -- sin egen
musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på
fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning -- icke för
att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att
hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig
för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet -- hans eget
tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt -- berusade honom nu
nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion,
lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han
smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande
var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille,
som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och
en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade
det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka
mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt
känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva
det rätta uttrycket.
Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det
ställe, från hvilket musiken hörts.
En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt
Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan,
hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig
med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning
lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett
guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som
fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan
gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen.
Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna!
-- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?
-- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare
började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt
stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.
Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit
mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och
stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet,
af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en
konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i
betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom
förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på,
sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig
likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en
ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad
bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll
det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen
-- om hvad då?
Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken,
sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande
leende gled öfver hennes ansikte.
-- Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!
* * * * *
Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp
alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt
sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande
svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit
vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka
henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon
anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom.
Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie,
som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och
likasom fången i en dröm gick den store konstnären.
-- Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet
på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes
känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.
Men Valérie var för berusad för att märka det.
-- Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med
hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot!
_quel bonheur! quel délire!_
Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte
och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka,
att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en
moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin
skatt.
Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra
drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.
-- Detta är således farfar Margot, sade han.
Han viste således alt -- deras lifs hemligheter, deras små dårskaper
och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan
tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den
korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende.
Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon
icke redan med honom?
-- Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot!
Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker
likasom jag, att min konst fulländar hans.
Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och
förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med
henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i
hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet
försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst,
ty Valérie hade glidit henne ur händerna.
Huru hade alt detta gått till?
Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med
middagståget och man måste således begagna sig af den korta
mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad
Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! -- Själf
hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att
få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på
annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig
förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda
hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som
satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de.
Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös
undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade,
att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda
händer, sett henne in i ögonen och sagt:
-- Vi återse hvarandra i London!
Och Valérie hade med darrande röst utropat:
-- Au revoir.
Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:
-- Är det en dröm? Är det en dröm?